Julmat - Mont d´Or

Jag är lika traditionsbesatt som andra när det gäller julmat. Sill, skinka, Janssons frestelse... snapsar och julmust. Men som många andra har vi också utvecklat en del egna traditioner. Numera är julbordet inte komplett utan kungen bland ostar,  Mont d´Or.

Först läste jag om den i Ingmarie Fromans bok Paris - världens stad. Så blev jag bjuden på den och sen var jag fast. Varje jul har jag sprungit runt i Stockholms saluhallar och ostaffärer och letat tills jag fått tag i den. Det har alltid lyckats men någon gång har den varit övermogen, nästan lite brunaktig och väldigt flytande, och det har också hänt att den inte varit tillräckligt mogen, då är den fastare och har mycket mindre smak.

Mont d´Or är en kittost gjord på komjölk som tillverkas i Frankrike och Schweiz. Den säljs i träaskar och äts helst med sked eftersom den ska vara krämig på gränsen till rinnande när den är mogen. Den finns bara från september till april. Smaken går inte att beskriva, den är så komplex, lite frukt, lite champinjon, lite syrlig, lite gräddig. Fransmännen ställer gärna hela asken i ugnen, men vi har alltid ätit den som den är.  Alla i familjen älskar den och när barnen var mindre kallade de den Man dör.

Den här julen gjorde jag det lätt för mig. Jag gick upp till Gamla Enskede Lanthandel. Det är en ambitiös mataffär med makalöst kött och fantastiska ostar bland mycket annat. Jag beställde en Mont d´Or som skulle vara perfekt på julafton och en cheddar dessutom. Och så köpte jag en burk av deras ljuvliga stilton också. Svärsonen kompletterade med en brie från ett annat ostparadis, Sivans osthandel i Vara.

Vilken ostbricka det blev! Mont d´Oren var verkligen perfekt och vi frälste en del släktingar som inte stiftat bekantskap med den tidigare. Brien var också perfekt mogen. Cheddarn var grottlagrad och hade så mycket mer smak än vanlig cheddar. Och stilton på mina hembakade pepparkakor var oemotståndligt gott.

Portvinet som syns på bilden är inte det självklara valet till just Mont d´Or (där funkar en riesling bättre) men det gick ju suveränt bra till cheddar och stilton.

Bästa julsagan - Dockan som kunde önska

Barnen är vuxna och SK är för liten och otålig för att jag ska ha någon att läsa den ultimata julsagan för. Under flera år på 80-talet tryckte jag ner döttrarna i soffan varje julafton och läste Dockan som kunde önska för dem. Rösten stockade sig och jag var nog betydligt mer gripen än åhörarna.

Rumer Godden är en fantastisk författare tycker jag. Hon skrev för både vuxna och barn, barnböckerna handlade ofta om dockor. Såg på nätet att någon tyckte hon var sliskig! Själv är jag så oerhört imponerad av att hon lyckades balansera på gränsen till det sentimentala utan att trilla över. Men kanske inte i allas ögon då.

Dockan som kunde önska handlar om Eva som bor på barnhem och dockan Julia som sitter i en leksaksaffär. Eva önskar sig en familj och Julia önskar sig att bli köpt och nu är det jul. Det är sorgligt och lite spännande, och det hinner hända mycket innan Eva och Julia får varann. En underbar saga om önskningar som till slut går i uppfyllelse. Bilderna av Barbara Cooney är också så fina med sina milda färger där julstämningen ligger som ett filter medan Eva står vid sidan av, fast besluten att komma in i gemenskapen.

Det är inte många böcker som tål att läsas om, särskilt inte om man föll för dem för ca 40-50 år sedan. Det var med viss tvekan jag häromåret öppnade Rumer Goddens En ros för min trädgård som jag fullständigt älskade i mina tidiga tonår. Men förtrollningen fanns kvar. Det är en roman om barn i ett  fattigkvarter i London, om kärlek och om längtan efter skönhet.

Både dockor och flickor i Rumer Goddens böcker har väldigt mycket skinn på näsan, de är envisa och viljestarka och de får alltid som de vill till slut. Jag är väldigt svag för lyckliga slut.

När jag var lucia. Varken kök eller kultur

Ingrid Hedströms krönika i DN idag (bl.a. om att alla vill vara lucia och avundas den som blir det) väckte ett traumatiskt barndomsminne.

Jag gick i lekskola, alltså som dagis men bara några timmar varje dag, och jag var yngst, bara fyra år. En dag kommer en fröken och berättar att Jannike som skulle varit lucia, har blivit sjuk och kan jag vara det istället? Året var 1950 och då fanns det bara en lucia per dagis, de andra ungarna fick snällt tåga bakom och vara tärnor och stjärngossar.  Smickrad men förskrämd svarade jag ja.

Levande ljus i håret på en fyraåring, nej det hade man inte ens 1950. Det blev en tung elektrisk ljuskrona med ett stort batteri innanför lucialinnet på magen. Och jag var liten och tunn så jag blev väldigt framtung. Dessutom gick de avundsjukaste tärnorna främst i tåget bakom mig och viskade elaka saker hela tiden, så det var ett tufft uppdrag jag hade.

Den stora dagen kom. Föräldrarna satt i samlingsrummet och väntade, och vi tågade in. Sakta, sakta men ändå... Den tunga kronan vickade till och trillade av, ner över ansiktet! Vilken förnedring! Tårarna sprutade på lucian, medan ingen annan kunde hålla sig för skratt. Tärnorna bakom mig jublade!

Det är enda gången jag blivit vald till lucia. Det gav ingen mersmak så jag har aldrig avundats någon lucia efter det.

Mera snaps! Slånbär

Slånbär ska man göra saft av, det har jag sagt förut, se tidigare inlägg. Men om man nu har tagit på sig ansvaret för snaps på julafton så är det läge att pröva något nytt. Alltså slånbärssnaps.

Jag fyllde en flaska med slånbär från frysen och hällde på Brännvin Special så det täckte. Lät stå ungefär två veckor och silade, först i silduk och sen i kaffefilter.

Det blev en väldigt vacker, mörkröd färg och en underbar slånbärsdoft med lite mandelton. När jag smakade av var den dock i strävaste laget. Kanske blir den lite mjukare om den får stå, men det hade jag ju knappast tid med nu, så det fick bli några droppar flytande honung för att runda av. Och nu är den härlig, frisk och bärig!

Att det inte är mer i flaskan beror på att bären tog mesta platsen förut så det var inte så mycket brännvin.

Likör återkommer jag till längre fram...

rönnbärssnaps

Jag hade lite Brännvin Special hemma och en massa gamla rönnbär i frysen. De är bra att lägga på fågelbordet men jag tog en dl för att pröva på att göra rönnbärssnaps.

Det fanns flera recept på nätet men jag gjorde lite på fri hand:
En dl frysta rönnbär
ca 3 dl brännvin
lite flytande honung, några droppar bara

Jag blandade allt i en flaska och lät den stå i fyra dagar. Sen silade jag i silduk och kaffefilter. Jag hade varit väldigt försiktig med honungen så jag fick hälla i lite till. Här måste man smaka sig fram, det ska ju vara snaps och inte likör, men den får ju inte vara för frän heller.

Snapsen fick vacker färg, blekrosa, och den har förhoppningsvis rundats av lite till jul. Helst borde man nog lagra den ett år, men det får bli en annan gång.

Mistral, Enskede

Det fanns tre skäl till att vi besökte restaurang Mistral i går:
- Vi firade bröllopsdag (36 år)
- Mistral ska lämna Enskede
- Vi ska lämna Enskede

Vi var på Mistral en gång för länge sen, när det låg i Gamla Stan. Det blev oerhört dyrt men det var en upplevelse. Sen flyttade de ut till oss och deras rykte blev lite naggat i kanten (inte för att de flyttade utan för att de skulle ha blivit lite tråkiga). Och nu ska de alltså stänga och flytta till Frankrike.

Jo, det blev en upplevelse den här gången också. Men mer för vinerna än för maten faktiskt. Vi åt och drack:

1. Vin Jaune från Jura som aperitif och till den första (och bästa) rätten:
Bakad lök med torkade plommon, brynt smör, grädde med rosor och vinäger.
Vinet smakade lite som sherry och jag hade föredragit bubbel som aperitif, men till maten fungerade det suveränt. Smakerna i maten bröts mot varann på ett spännande och ändå harmoniskt sätt. Det var helt enkelt väldigt gott.

2. En underbar vit bourgogne från Viré-Clessé 2005. Till den en rätt som presenterades som potatis med äpple, granskott och friterad grönkål. Friskt och gott, det smakade faktiskt lite gran.

3. Samma vin till nästa rätt som var rådjur med rotsaker, yogurt, lingon och rödkål. Här var det för mycket rödkål för att de andra smakerna skulle komma till sin rätt.

4. Nu fick vi en kanna grönt té och jordärtskockor och rödbetor med rosor och röda bär. Fina smaker men liksom nästan allt vi åt, väldigt diskret. Sensationerna uteblev i maten. Däremot nästa vin...

5. Chateau le Puy 2004, en ekologisk bordeaux som luktade! Ja, man ska inte säga lukta om vin utan dofta men det här luktade. Illa! Men det lugnade sig efter ett tag och doften blev mer komplex, läder, stall och mörka bär. Nu åt vi hjortkalv som var mycket hastigt halstrad, nästan helt rå. Till den plommon, kål och blåstångssmör vilket låter mer spännande än det var.

6. En liten mellanrätt med pumpa och grädde. Det hela var fruset, men visst, det smakade pumpa.

7. Till efterrätten kom ett nytt jura-vin, Vin de Paille 2007, helt ljuvligt. Vinhuset var detsamma som för det första vinet, André et Mireille Tissot. Alla vinerna var ekologiska om jag fattade rätt. Och desserten? Tja, det var glass och mjölk på rotselleri! Vi var inte så förtjusta. Dessert ska vara som ett utropstecken tycker jag, men det här var mer ett litet tankstreck.

Alltså: Allt var gott men det var så diskret hela tiden, inget som stack ut. Väldigt milt och finstämt. Medan vinerna som sagt var sensationellt bra. Det var ändå väldigt roligt att vi hann dit medan både Mistral och vi var kvar i Enskede!

Filmfestival!

Om man är pensionär och bor i Stockholm och gillar film så kan man uppleva nästan total lycka en dryg höstvecka. Då äger Stockholms filmfestival rum, och allt är billigare för pensionärer! Årskortet kostar 160 kr och en biljett 50 eller 75! Sju filmer hann jag med. Här lite om dem och vad de (inte) handlar om:

- Call girl. En riktig käftsmäll. Jag kunde knappt resa mig ur biofåtöljen, så tagen var jag. Stark, tät, oerhört snygg och väldigt gripande film om förlorade småtjejer och deras maktlöshet. Den handlar inte om Olof Palme som man kan tro när man läser tidningarna. Snarare var det en dundermiss och totalt onödigt av filmskaparna att göra makthavarna igenkännliga.

- Caesar måste dö. Av bröderna Taviani. Om fångar på ett högriskfängelse som deltar i ett projekt där de sätter upp Shakespeares Julius Caesar. Inspelad på ett fängelse med interner i rollerna. Också väldigt gripande, om frihet och fångenskap. Shakespeares pjäs känns mer levande än om jag sett den direkt.

- Lotus. Kinesisk film om en ung sanningsälskande tjej som gör sig omöjlig överallt och som det går illa för. Inte så lyckad film men kul att se lite nutida kinesisk vardag.

- The Central Park Five. Dokumentär om fem svarta killar som i sina tidiga tonår 1989 greps misstänkta för en brutal våldtäkt på en vit kvinna i Central Park, New York. De drevs att erkänna, vettskrämda och förvirrade och spärrades in, fyra på ungdomsvårdsskola och en i fängelse. Långt senare erkände den verklige gärningsmannen. Killarna har aldrig fått någon upprättelse, och deras liv är mer eller mindre förstörda. Oerhört upprörande film, väldigt välgjord.

- Dom över död man. Jan Troells film om Torgny Segerstedt. Väldigt intressant men lite träig. Lika mycket om Segerstedts knepiga privatliv som om hans stenhårda hållning mot nazismen. Pernilla August gör ännu en lysande prestation (den första var i Call girl). Hon måste vara en av våra största skådespelare i dag

- Beasts of the southern wild. Mycket märklig film om en grupp människor i Louisianas träskmarker som lever för sig själva lite bortom civilisationen. Katrina-orkaner och översvämningar hotar deras existens men de vägrar låta sig evakueras. I centrum står sexåriga Hushpuppy, en helt fantastisk liten tjej. Först kändes det lite Tree of life (den jobbigaste film jag har sett) men sen blev det handling och spänning och tårar och dramatik och alldeles underbart!

- The Master. Omtalad  film av Paul Thomas Anderson med Philip Seymour Hoffmann och Joaquin Phoenix. Känd för att den inte handlar om scientologerna. Nåja, det handlar om en snarlik sekt och Hoffmann är den karismatiske sektledaren. Här är det på gränsen till mer uppvisning än film. Phoenix och Hoffmann slår nästan knut på sig själva i jakten på en Oscar. Hoffmann lyckas dock ändå verka så totalt obesvärad i sin roll, han är helt makalös. Det är helt enkelt en fest att se honom i varenda scen. Phoenix är också imponerande men det känns nästan som om han jobbar lite för mycket...

Matminne - kalvhjärna och chokladmousse

För många år sen var Mm och jag i Paris för att gå på 50-årskalas. Vi bodde på ett litet hotell där en av de andra kalasgästerna också bodde. Mm var jätteförkyld första dagen, helt under isen och blödde näsblod, eländigt. Jag som hade tänkt åka över halva stan för att gå på någon lyxig restaurang.

Men Mm hade spanat in ett litet ställe typ tio meter från hotellet som han tyckte såg bra ut, de hade nämligen vita dukar på borden. Det var ett säkert tecken enligt honom. Och längre än så orkade han ju inte gå, så vi gick dit tillsammans med vår nyvunna vän, den tredje kalasgästen.

Det var verkligen ett gulligt ställe med virkade spetsar överallt och en stor, vänlig kvinna som tog emot oss. Men överallt satt ensamma män och åt något som såg skumt ut och som jag aldrig hade sett förut. En titt på menyn avslöjade att det var tête de veau, kalvhuvud. De åt hjärnor...

Jag var alltså misstänksam trots virkade spetsar men det fanns annat på menyn. Vi åt en ljuvlig chateaubriand, men det som fastnat bäst i minnet är efterrätten. Vi beställde chokladmousse, och istället för varsin liten portion fick vi en jätteskål att dela på. Ställets ägare noterade stolt vår entusiasm, hämtade en sked och slevade upp lite ur vår skål även till sällskapet vid bordet bredvid som suttit och tittat avundsjukt.

Det var en mild, rätt ljus och luftig chokladmousse, inte alls som den vi brukar göra hemma men minst lika god.

Hos oss är det Cattelins chokladmousse som gäller, nu och alltid. Alla försök att förnya receptet har stött på hårt motstånd i familjen:

1/2 dl starkt kaffe
100 g mörk choklad
1 äggula
3 dl grädde

Värm kaffet försiktigt och låt chokladen smälta i det. Låt kallna. Rör i äggulan. Vispa grädden, inte för hårt och blanda allt.

Slånbärssaft

Av alla alkoholfria drycker finns ingen godare än slånbärssaft. Med sin komplexitet, söt och samtidigt kärv och frisk, funkar den lika bra som rödvin till maten. Men barn gillar den också, åtminstone gör SK (Stora Killen, mitt fyraåriga och hittills enda barnbarn) det. Den är en suverän törstsläckare. Så den går fort åt, det blir inte mycket saft av en massa bär.


Receptet finns i Svenska bärboken och är omöjligt att misslyckas med. Minst två liter slånbär bör man ha för att det ska vara meningsfullt. Om de plockas före den första frosten bör de ligga i frysen något dygn innan de används. Där kan de för övrigt ligga nästan hur länge som helst.

Lägg slånbären i en bunke som har lock. Koka upp vatten (ca en halv liter till två liter bär) och när det kokar, häll det över bären, det ska täcka precis. Lägg på locket.

Låt stå till nästa dag, sila då av vattnet och koka upp det igen och häll tillbaka det över bären. Om det inte täcker så ta lite mer vatten.

Upprepa det här ett par dagar, tre till fem dagar kanske. Det här är det enda som kan vara knepigt, jag glömmer lätt bort att upprepa ritualen om jag har ställt undan bunken. Men det gör inget om man glömmer någon dag.

Nu är det dags att sila av saften för sista gången. Då bör man köra den i silduk för att den inte ska bli så grumlig. Mät saften och koka upp den. Tillsätt ungefär 6,5 dl socker per liter avrunnen saft och koka upp igen. Skumma ordentligt. Om du ska ha konserveringsmedel i, rör ut ett kryddmått bensoat per liter saft i lite av saften och blanda i. Häll upp på varma rena flaskor och förslut dem.


Funkar också att blanda drinkar med. Den här gjorde jag på rom, slånbärssaft, vitt vin, sockerlag och mynta. Den blev väldigt god.

Matminnen igen - varning för pernodsoppa med ostron

Till nyår brukar Mm och jag köpa hem lite skaldjur att festa på, en hummer, lite räkor och några ostron.
Ett år höll det på att gå riktigt illa.

Vi hade varit på Nationalmuseum och bland annat sett en utställning med ett dukat bord. Till den hörde en receptsamling med konstnärernas mat. Mm vägrade att inse att detta var en del av konstprojektet (som man säger nuförtiden, idag hade det nog varit lättare att förstå det...). Så han ville göra pernodsoppa med ostron till nyårssupén. Jag tiggde och bad att han skulle skona några av ostronen och lyckligtvis gjorde han det.

Ja, soppan bestod som jag minns det av uppvärmd, skummig pernod med ett antal ostron simmande i. Det var tveklöst det äckligaste jag har ätit i hela mitt liv! Soppan smakade intensivt lakrits och ostronen var verkligen slemmiga klumpar. Det räckte med en sked för att även Mm skulle inse sitt misstag. Men som sagt, han hade ju skonat några ostron så det blev en härlig kväll ändå till slut.

Ostron kräver tillvänjning. Jag ville verkligen gilla ostron så jag började med gratinerade för rätt många år sen för att efter hand våga pröva råa och ännu mer efter hand älska det. Hade pernodsoppan varit min första bekantskap med ostron hade jag nog aldrig börjat gilla dem. Visst kan man tillaga dem,  ostron Rockefeller till exempel (gratinerade med spenat, finns många recept på nätet), är ju jättegott. Men allra godast är de ändå naturella, med bara lite vinägrett med hackad scharlottenlök. Och för oss som inte dricker Guinness, ett glas lätt och frisk champagne!

Mera matminnen. Anklever och mandeltårta

Mm och jag bestämde när barnen var små att de i vuxen ålder skulle få varsin vinflaska som var lika gamla som de själva. Vi köpte alltså in ett vin från 1976 och ett från 1978 som lades på lagring. Det dröjde lite tills vi hittade ett från 1980 och när det hände var det väldigt otippat. Jag spanade in en flaska Chateau d´Yquem 1980 på finlandsbåten! Jag trodde inte mina ögon.

Den blev liggande till sommaren 2011 och då fick den spela huvudrollen i en makalös middag. Om den har trean bloggat inspirerat och utförligt:
http://blogg.amelia.se/limpan/2011/07/31/31-ar-av-vantan-ar-over/

Det starkaste matminnet här är egentligen förrätten, ankleverterrinen, men det är nog för att det var till den man fick sin första droppe d´Yquem på tungan! En smakupplevelse som knappast låter sig beskrivas, så komplex och i total harmoni med anklevern. Hela middagen var makalös.

Mitt bidrag var efterrätten som var alldeles för krånglig för att passa mig egentligen. Jag är en lat matlagare, men den var faktiskt värd allt besvär. Tack Jan Hedh för ett superrecept!

Mandeltårta med tre färgers hallon:

En form med löstagbar kant
smör till formen
50 g mandelspån till formen och 50 g till garnering

Sätt ugnen på 200 grader. Bred ut mandelspånen på en plåt med bakplåtspapper. Rosta mandeln i ugnen ca 5 minuter tills den blir gyllenbrun.

Tårtbotten:
300 g mandelmassa
3 stora eller 4 små ägg
90 g smör
1 msk mörk rom (kan uteslutas)
3 msk vetemjöl
2 msk potatismjöl

Sänk ugnsvärmen till 180. Riv mandelmassan på rivjärnets finaste sida. Blanda med äggen och vispa med elvisp ca 5 minuter.

Smält smöret och tillsätt det lite avsvalnat tillsammans med spriten. Sikta ner båda mjölsorterna och blanda.

Smörj formen med smör och strö mandelspån i bottnen och på sidorna. Häll i smeten och grädda i nedre delen av ugnen 35-40 minuter. (Gör vaniljkrämen nedan under tiden). Pröva med sticka - den ska kännas torr.

Lossa kakan försiktigt och flytta över den på galler för att svalna. När den kallnat, ställ den i frysen ca 30 minuter.

Vaniljkräm:
2 1/2 dl mjölk
1/2 vaniljstång
3 äggulor
2/3 dl socker
2 1/2 msk maizena
1 msk smör

Häll mjölken i en liten tjockbottnad kastrull. Dela vaniljstången på längden och skrapa ner fröna i mjölken. Lägg i stången också. Koka upp och ta bort kastrullen från värmen . Låt det stå och dra ca 15 minuter och ta upp stången.

Vispa äggulor, socker och maizena luftigt. Häll i mjölken i äggen under vispning. Fortsätt vispa tills blandningen är helt slät.

Häll tillbaka i kastrullen och värm under noggrann omrörning tills krämen precis kokat upp.

Ta kastrullen från värmen och vispa ner smöret, vispa tills krämen är helt slät.

Kyl krämen i kallt vattenbad. Ju snabbare nedkylning, desto längre hållbarhet.

Stryk på krämen på tårtbotten. Täck med valfria bär. Jan Hedh har blåbär. Jag hade tre sorters hallon: gula, röda och salmbär (blåhallon). Pudra över florsocker.

Med Chateau d´Yquem blev det osannolikt gott. Men det blir nog kanon även med något annat dessertvin.

Tårtbotten kan frysas och alltså göras långt i förväg.

Matminnen. Grillkorv

Det sägs att det är lättare att komma ihåg de riktigt äckliga matupplevelserna än de härliga. Det stämmer tyvärr även för mig. Jag har varit med om några fantastiska middagar som jag då, medan jag satt där, tänkte på som oförglömliga. Men det enda jag minns är att de var fantastiska, inte vad jag åt eller hur det smakade.

Med några få undantag. I min barndom, det måste alltså ha varit på 50-talet, tog min mamma med mig och min lillasyster till en av stans första grillbarer, Folkes på Folkungagatan i Stockholm. Min pappa åt ofta ute i tjänsten och tyckte inte det var roligt, så restaurangbesök var rätt sällsynta för oss barn. Men han var väl bortrest då och mamma var måttligt road av att laga mat, alltså blev det Folkes.

Jag åt grillkorv och pommes frites. Det var så otroligt gott! Jag kan fortfarande känna korvsmaken när jag tänker på det, lite köttig, lite bränd... Vilken upplevelse!

Många många år senare, under min första graviditet, mådde jag illa i stort sett hela tiden. Jag magrade och såg till slut ut som en tandpetare med en liten kula framtill. Aptiten var noll med ett undantag. Flera gånger i veckan gick jag direkt från jobbet till en korvkiosk och köpte en grillad med bröd. Den smakade underbart och gick ner utan problem.

Och nu har jag ätit ostron och anklever och patéer och filéer och parfaiter och sorbeter och kanapéer och massor av andra delikatesser. Och jag ska inte säga att grillkorv är godare för det vore verkligen inte sant. Men den har en särskild plats i mitt hjärta. Ingen ketchup, bara senap.

Mera äpplen - en ljuvlig paj

Hiram, som jag nämnde i förra inlägget, hade sina egenheter. Hon satte inte alltid så bra namn på sina recept. Det här, som är den godaste äppelpajen jag har ätit (och jag har testat många), kallar hon Äppelpaj på annat vis. Från och med nu heter den Världens godaste äppelpaj. Världens snyggaste är den definitivt inte men vad gör det?

Pajdeg:
175 g smör
3 dl vetemjöl
en nypa salt
2 matskedar vatten

Kör smör, mjöl och salt i matberedare och tillsätt vattnet lite droppvis. Lägg degen kallt någon timme. Kavla ut den (enklast mellan plastfolie eller i en plastpåse) och klä en pajform med degen. Om det skulle bli deg över så går den utmärkt att frysa.

Sätt ugnen på 200 grader

Fyllning:
100 g rumsvarmt smör
2 1/2 dl socker
2 ägg
3-4 äpplen

Rör ihop smör och socker. Vispa äggen och tillsätt dem långsamt medan du vispar. Riv äpplena (de behöver sällan skalas, bara om skalet är väldigt tjockt och segt) och rör i dem.

Häll fyllningen i formen och grädda ca 45 minuter. Fyllningen stelnar inte helt men den ska inte vara rinnig utan mer krämig.

Pudra över florsocker.

Den här pajen går väldigt bra att frysa så gör många om du orkar.

Servera med bästa vaniljsåsen. Vi upprepar den:

Vispa tre äggulor med två matskedar florsocker och en och en halv matsked vaniljsocker. Vispa tre dl grädde för sig och blanda allt.

Äntligen äpplen!

Äntligen har äpplena mognat i vår trädgård. Det tog tid. Nu ska här bakas och frysas in. Äppelmos finns det nästan ingen marknad för längre i familjen så det blir mest kakor och pajer.

Hiram är min favorit bland kokboksförfattare. Hennes recept tröttnar jag aldrig på. Äppelkakor och äppelpajer kan man ju annars hitta hur många recept som helst på, och jag har provat många men jag kommer alltid tillbaka till Hiram. Här är Ulfsparreska äppelkakan som är så enkel att göra och som blir så härlig och lite annorlunda:

Ulfsparreska äppelkakan:
3-4 äpplen
1 ägg
1 1/2 dl socker
eventuellt en matsked hackad mandel
1 1/2 dl vetemjöl
1/2 tesked bakpulver
1 dl vatten
florsocker

Sätt ugnen på 200 grader.
Skala och skär äpplena i klyftor eller skivor och lägg i botten av en form. Sockra lite på dem om de är väldigt syrliga.
Vispa ihop ägg och socker.
Rör i hackad mandel om du vill.
Blanda vetemjölet med bakpulvret.
Rör ihop mjölet med äggsmeten.
Bre det hela över äpplena. Det här är det enda som inte är lätt. Smeten är väldigt tjock men det gör inget om det blir lite klumpigt, det fixar sig i ugnen.
Koka upp vattnet och häll det över kakan när det kokar som bäst.
Grädda 25-30 minuter.
Pudra över lite florsocker när den är klar.

Kakan är god som den är men blir ännu bättre med världens bästa vaniljsås till:

Bästa vaniljsåsen:
3 äggulor
2 matskedar florsocker
1 1/2 matsked vaniljsocker
3 dl vispgrädde

Vispa äggulorna med florsocker och vaniljsocker. Vispa grädden och blanda allt.

Kakan ska inte frysas. Den är god i ett par dagar men bäst när den är nygjord.

Min kantarelltoast

Sensommaren och hösten har hittills varit en prövning för oss som inte hittat några kantareller. Uppdateringarna på facebook och instagram har ju svämmat över av kantarellhögar, väldigt frustrerande.

Men i helgen blev det i alla fall min tur också. Inga högar men tillräckligt för att bjuda på kantarelltoast. Det finns hur många recept som helst, men jag undrar om inte det här är det bästa, av två skäl. Dels för att man börjar med att steka bort fukten ur svampen och dels för att man inte stuvar den. Den smakar helt enkelt så mycket kantarell som det bara är möjligt. Dessutom blir brödet så mycket godare när det också steks i smör istället för att läggas i brödrosten.

Kantarelltoast:
Stek svampen i torr panna, alltså utan smör, men med en gnutta hackad vitlök, på medelvärme tills den svettats färdigt.
Lägg i en rejäl smörklick och stek lite till.
Strö på rejält med flingsalt och svartpeppar.
Stek brödskivorna i smör.
Lägg på svampen och riv lite parmesan över.

Så enkelt. Och så otroligt gott

Dag Solstad

Vad är det med Dag Solstad som gör honom så otroligt läsvärd? Just nu kan jag inte läsa någon annan författare. Jag  köpte tre romaner av honom när jag var i Oslo nyligen, och idag, när jag var klar med dem,  drog jag iväg till biblioteket för att låna två till.

Dag Solstad har en mycket stark ställning i Norge. Han har fått de flesta litterära priser som finns att få och han nämns ofta som nobelprisvärdig. Jag har läst honom sen 70-talet någon gång, då var hans böcker både mer politiska och tjockare än nu.

Ofta handlar det om en man. I Ett försök att beskriva det ogenomträngliga är det en socialdemokratisk byråkrat som efter sin skilsmässa flyttar ut till en förort som han själv varit med om att planera. Hans liv blir på alla sätt fattigare men han finner sig tillrätta och blir dessutom förälskad i grannfrun, vilket får ödesdigra konsekvenser. I Genans och värdighet är det en gymnasielärare som inte längre har någon att föra ett vettigt samtal med. En dag brister allt för honom, och även om hans sammanbrott inte är så väldigt dramatiskt så innebär det att hans liv oåterkalleligt förändras. Men boken handlar egentligen om tiden fram till sammanbrottet. I Armand V. som består enbart av fotnoter, handlar det om en framgångsrik diplomat med ett radikalt förflutet.

 I Elfte romanen. Bok arton är huvudpersonen, Björn Hansen, kronofogde i Kongsberg som i sin längtan att fylla sitt liv med innehåll tar det märkliga steget att sätta sig i rullstol och lura hela sin omgivning att han varit med om en trafikolycka under en tjänsteresa. Men boken handlar också om förhållandet mellan honom och hans son, en obehaglig, nästan plågsam läsning. 

I fortsättningen, Sjuttonde romanen, har Björn Hansen kommit ut ur fängelset efter försäkringsbedrägeriet i den förra boken och lever ett helt annat liv än före rullstolshistorien. Han har brutit med alla han kände förut och bor i Oslo. Han har försörjt sig på att hjälpa mer eller mindre kriminella bekanta med ekonomiska spörsmål och nu har han pensionerat sig. Efter många år ska han nu återknyta kontakten med sin son och framförallt träffa sin elvaårige sonson för första gången.

Dag Solstads språk är lakoniskt, odramatiskt, långa långa meningar, mycket upprepningar, ibland övertydligt. Jag sugs in i det, läser fascinerad om vad Björn Hansens resväska innehåller eller om hur han ligger och vrider sig på natten i sonens hus. Ibland inträffar verkligen ett mord eller något annat dramatiskt, men Solstads böcker är lika spännande hela tiden, även när huvudpersonen bara åker tåg eller, som sagt, ligger sömnlös.

Givetvis säger Dag Solstads böcker mycket om vårt samhälle men framförallt om människorna i det. De letar efter en mening med livet, och resultatet blir ofta rätt misslyckat. Det handlar mycket om livslögner och om konsekvenserna av oövertänkta handlingar och ställningstaganden.

Men det är också humorn som gör Dag Solstad så lättläst och oemotståndlig. Han skriver med lojalitet mot sina gestalter men ändå med distans, och det blir ofta väldigt roligt, emellanåt helt surrealistiskt.

Cointreau fizz

Idag var det en slatt Cointreau som fick bilda stommen för före middagen-drink. Hittade ett recept på nätet som jag följde eller snarare lät mig inspireras av:

Ett glas:
Pressa en limeklyfta i ett kylt glas
lägg i lite is
häll i Cointreau, här blev det 2 cl men det bör nog vara lite mer
fyll på försiktigt med kolsyrat vatten, smaka av så det inte blir för blaskigt
Lägg i lite hallon, gärna frysta, jag trädde upp dem på en tandpetare, och en limeklyfta

Friskt och gott. Och vackert!

Som vanligt blev det alltså en väldigt svag drink men det har jag inget emot.

Att läsa Ulysses

Låt mig säga det genast: Jag läser inte och har inte läst James Joyces Ulysses. Jag började en gång för mycket länge sen på den tidigare översättningen, den som hette Odysseus, men jag kom inte långt. Nej det här handlar om MM och hans pågående projekt.

Han fick Ulysses, alltså Erik Anderssons nya översättning, i present i våras, nästan 800 sidor. Som bekant (?) utspelar sig hela boken under en enda dag, den 16 juni 1904. Och numera firar alla Joycefans den 16 juni som Bloomsday. Leopold Bloom är ju huvudpersonen i Ulysses.

På Bloomsday i år inledde MM projektet Att läsa Ulysses. Han hade räknat ut att om han läser två sidor varje dag så skulle det ta exakt ett år att läsa ut den. Det vill säga, han kommer att vara klar på Bloomsday nästa år.

Så smart! Två sidor orkar ju vem som helst läsa. Och han läser oerhört noggrant, stryker för allt som är konstigt, ord och anspelningar som han inte förstår, och slår upp. För även om Erik Andersson har gjort ett hästarbete och moderniserat språket och kommit närmare originalet än Thomas Warburton, så har han inte gjort det lätt för läsaren. Igår t.ex. tog vi gemensamt reda på vad "stageiritisk" betyder. Det kommer av Stageira, den grekiska staden där Aristoteles föddes.

MM har tillgång till den gamla översättningen och jämför emellanåt. Men han har inte originaltexten, och det är kanske lika bra det.

Jag är full av beundran och helt säker på att han kommer att gå i land med detta. Den 16 juni 2013 kommer han att kunna  luta sig tillbaka och sälla sig till den exklusiva skara som läst vartenda ord i Ulysses.

Jag kommer att tänka på när jag gick hos Viktväktarna förr i tiden och en konsulent (de heter så, inte lärare eller ledare eller coacher) berättade om en kvinna som gått hos henne långt tidigare och som var väldigt väldigt överviktig. Hon hade rivstartat trots varningar och gått ner rejält i vikt men sen förstås tröttnat, och när de träffades igen tio år senare var hon lika tung som innan hon började. "Tänk om hon istället hade gått ner fem kilo om året", sa konsulenten. "Då skulle hon ha gått ner femtio kilo nu!"

Precis! Stora mål och realistiska delmål, det gäller både kropp och kultur.

Kräftor och krusbärskräm

Finns det något som inte redan är sagt om kräftor? Ja kanske,  det finns inte så mycket tips på vad man ska göra om man får kräftor över, för det får man ju sällan. Men vi hade det trevliga problemet i år.

Vi brukar köpa levande kräftor och koka själva men i år fick vi köpa ett kilo frysta svenska flodkräftor. Det var ett tungt kilo! Och stora!

Så nästa dag satt vi med en hel del kräftor att äta till lunch. Det blev en saffrans- och chilimajonnäs till och det blev suveränt gott!

Rör ihop
- en tesked vinäger
- en knapp tesked fransk senap
- en nypa salt
- en äggula

Tillsätt en dl olja mycket försiktigt!
Först droppvis, vispa hela tiden. När hälften av oljan är ivispad kan man ta det lite fortare.
Rör i en påse saffran och lite hackad röd chili.


Krusbären var övermogna och smakade inte mycket men MM ville ha krusbärskräm så jag gjorde det (som rabarberkräm)

Den blev över förväntan. Bärsmaken blev mycket tydligare i krämen och den blev så vacker, mörkt röd.

Hallonmojito

Mojito är nog den godaste drinken jag vet, men vad gör man när rommen är nästan slut? Man försöker lura sig själv med att blanda i hallon så att man glömmer bristen på romsmak.

Det finns en hel del recept på hallonmojito på nätet. Så här gjorde jag två glas:

Muddla
- två limefrukter, delade i klyftor
- ca 20 hallon
- ca 30 myntablad
- 8 cl sockerlag

Blanda i den romskvätt du har kvar och häll upp i två kylda glas.
Fyll på med kolsyrat vatten efter smak. Var försiktig och smaka av så att det inte blir för blaskigt.

Det blev väldigt gott! Nästan lika gott som riktig mojito. 

Sockerlag förresten. De flesta blandar två delar socker och en del vatten, men jag tar hälften av varje.

Koka upp

- en del socker

- en del vatten

Rör ut sockret  under tiden så det smälter. Låt kallna. Man kan spara sockerlag i kylskåpet och ha till nästa drinktillfälle. 

Blå tåget på Rönnells

Det satt en fågel på en sten
och pissa fotogen.
Sen flög han till en annan gren
och sket en tegelsten...

Bevingade ord från Blå tågets skiva Tigerkaka från 1969 Fast då hette de Gunder Hägg. I mitt minne gick våra barn och sjöng på den under 70-talet. Blå tågets övriga kvaliteter var de nog rätt omedvetna, om men de här raderna talade till dem.

Nu har Blå tåget skrivit en bok om sig själva, I tidens rififi, och den hade de litet releaseparty för i går kväll på Rönnells antikvariat. Litet och litet, det var mer än fullsatt och väldigt många av gästerna såg ut ungefär som Blå tågetgubbarna gör idag, grå- och tunnhåriga och lite slitna.

Det blev en rolig kväll. Gubbarna läste lite ur sin bok och gjorde flera låtar. De var i god form även om deras aldrig särskilt vackra röster blivit ännu raspigare med åren. Särskilt Tore Berger lät rätt eländig i början men han tog sig, det var som om han hittade sin sångröst efter några låtar. De var lika tankspridda och dåligt förberedda som vanligt, och det var bara jättecharmigt.

De talar alltid om sig själva som amatörer. De framhåller alltid att flera av dem varken kunde sjunga eller spela när de började. Men deras sånger är underbara, exemplet ovan är missvisande. De är poetiska och underfundiga, roliga och ibland oerhört vassa. Och text och musik är så perfekt gifta med varandra (om det fåniga uttrycket tillåts).

Jag är inte säker på att jag kommer att läsa I tidens rififi. Men jag plockar fram mina gamla LP-skivor med Blå tåget och lyssnar på dem igen.

Duellen - Steven Spielbergs första långfilm

Det är inte alltid de allra bästa filmerna eller böckerna som biter sig fast i minnet. Men de som gör det har väl något visst ändå. Jag såg Duellen i början av 70-talet. Jag minns inte varför jag ville se den men jag har en tydlig minnesbild av hur jag och H grälade utanför biografen. Han ville gå tvärsöver gatan och se en annan film, men jag vann. Och jag tyckte det var den mest spännande film jag någonsin hade sett. Steven Spielberg som hade gjort den, var då ett okänt namn. Det var ett par år före Hajen.

Nu, 40 år senare, köpte jag den på Amazon och såg om den. Och den är fortfarande värsta nagelbitaren, oerhört skickligt gjord och spännande precis hela tiden.

Storyn är enkel: en och en halv timmes bilkörning, två gubbar, två bilar. Dennis Weaver är en normalsnäll (i början) handelsresande som råkar reta upp föraren i en jättelastbil med brännbar last och det får han äta upp resten av filmen. Föraren i den andra bilen jagar honom, hindrar honom från att köra förbi, försöker preja honom och, ja, döda honom. Från att ha varit allmänt irriterad blir Weaver förbryllad, arg, vettskrämd, förlorar all kontroll och återtar den... han spelar oerhört övertygande.

Dennis Weaver gör några försök under skräckresan att påkalla hjälp men han bemöts kallsinnigt eller oförstående. Till saken hör att varken vi eller han någonsin får se den andra föraren, något som gör det hela ännu mer obehagligt.

Det är inte mycket prat i filmen och inte mycket musik heller, mest billjud. Så den som har problem med engelskan klarar sig nog utan svenska texter.

Dagen efter var jag inne i stan med MM i bilen och en annan bil stannade lite oväntat framför oss. Jag hoppade högt!

Den sjungande detektiven

Någon gång på 80-talet satt vi i soffan och häpnade över den makalösa tv-serien Den sjungande detektiven. Något liknande hade aldrig skådats. Inte en utan tre (eller fyra?) stories som gick in i och ut ur varandra på ett nonchalant och sömlöst sätt. Otroligt smarta och kvicka repliker, elakare än Dallas just för att de var så mycket smartare. Väldigt oväntade musikalinslag i de mest absurda situationer. Och  en del riktigt, riktigt fula människor. Jag menar inte att de såg ut som folk gör mest utan en del var jobbiga att titta på, särskilt huvudpersonen Michael Gambon, när han hade sin mest svårartade psoriasis-period i början. (Alltså jag har själv psoriasis så jag har rätt att tycka att det inte är attraktivt).

Nu i sommar har jag och MM sett om den. Och, ja, den höll. Den är fortfarande ett mästerverk. Det är härligt med kulturyttringar som både är underhållande och får en att känna sig intelligent!

Jag följde upp med att titta på den timslånga intervjun med seriens författare, Dennis Potter, på youtube. Det var den sista intervjun som gjordes med honom, han dog strax efteråt i cancer. Han talar med Melvyn Bragg som är en gudabenådad intervjuare, han ställer bra frågor, väjer inte för det som är jobbigt, han lyssnar och ställer följdfrågor och säger till när han inte hänger med. Dennis Potter har inte långt kvar och det vet han, han dricker morfin (eller vad det nu är, något sånt i alla fall) under samtalet och han har så mycket att säga. Han pratar om sig själv, om England, om media (han kallar sin cancer Rupert, efter Murdoch), om livet och döden... Han är osentimental, älskvärd och oerhört verbal.

Hallonvinäger

Nu har vi hallon i mängder och dem är det inte svårt att göra av med. Det är bara att äta och äta och koka sylt och koka saft och göra glass. Lite hallonvinäger måste jag också göra varje år. Den är verkligen försvinnande god, så enkel att göra och så vacker.

Hallonvinäger:
Fyll en flaska eller burk med rensade hallon
Häll på vitvins- eller äppelcidervinäger så det täcker
Låt stå i soligt fönster 14 dagar
Sila av i silduk. Klart. Förvara vinägern mörkt

Likadant gör jag med blåbär, salmbär eller andra bär som jag har gott om. Men inget går upp mot hallonvinägern. Bästa salladsdressingen gör jag på en del hallonvinäger, två delar rapsolja, lite salt och peppar och salladskrydda.

Bruce Springsteen Ullevi 28 juli 2012

Jag tänker inte recensera lördagens Bruce Springsteen-konsert på Ullevi. Det finns så många andra som gör det så mycket bättre. Men det känns nästan som att ha varit med och skapat historia. Det finns knappt ord för  det vi upplevde där, jag och
66 000 andra.

Vad var det som gjorde kvällen så speciell? Bruce själv utstrålade en sådan enorm spelglädje och kärlek till publiken. Och kärleken var ömsesidig. Vi svarade på allt, var med på allt och jublade åt allt. Jag har nog aldrig sett en lyckligare publik.

Det fanns inga svackor under mer än tre och en halv timmes spelning, bara det är ju så märkligt. Det var helt enkelt fest hela tiden. Så tätt, så tungt och så starkt.

Röda vinbär

Nu kommer vinbären. Och hallonen. Och krusbären. Och snart äpplen och päron.

Buskarna med röda och vita vinbär dignar av bär. Det kan bli sylt, saft, gelé, pajer... vi får se. Först ut blir i alla fall mandelkakan, som en del anser är för syrlig. Jag tycker förstås att den är perfekt men den som vill kan blanda ut vinbären med hallon så blir det lite snällare.

Jag har fått tipset att repa vinbär med gaffel. Ofta har de varit för mogna så det har bara blivit mos, men i år kom jag tydligen rätt i tid:

Mandelkaka med bär:

Sätt ugnen på 175 grader
300 g mandelmassa. Riv grovt.
3 ägg. Vispa.
2 msk vetemjöl
Rör ihop mandelmassa, ägg och mjöl
Häll smeten i smord och bröad form, grädda ca 35 minuter. Låt svalna
Koka ihop
saft av två apelsiner
rivet skal av en apelsin
och 3/4 dl socker
Det ska bli lite simmigt
Pricka kakan med en gaffel och häll på apelsinlagen. Det tar en stund för kakan att suga åt sig allt.
Vräk på med bär. Pudra eventuellt över lite florsocker.

I ursprungsreceptet (Kalas, utgiven av Forum 1979) är det halva vindruvor på kakan. Det är också väldigt gott. 

Jordgubbar. Självplock med mera

Av olika skäl blev det inget bloggat på ett par veckor. Jordgubbar är ju inte längre högaktuellt men de har varit rätt dominerande hemma hos oss i sommar. DN meddelade som vanligt att det är slut på självplockandet nu, alla vill köpa sina gubbar plockade och klara. Och jag hoppas som vanligt att DN har fel. På Gotland är det i alla fall betydligt fler än vi som åker på självplock.

I år gick det snudd på överstyr. Så många och så fina jordgubbar har jag knappast sett i hela mitt liv. När vi plockat två kartonger (ca 10 kilo) kunde vi inte sluta utan hämtade en till. Det slutade på 16 kilo jordgubbar. Och det tog kanske en timme! Sen var det bara att rensa, sylta, safta, frysa in och äta, äta, äta...

Vi försökte variera oss när det var dags för efterrätt:
- Jordgubbar med citronmeliss. Snyggt men inte så märkvärdigt precis
- Jordgubbar med passionsfrukt. Inte lyckat.
- Jordgubbar med vaniljsocker. Nej!
- Jordgubbar med fläderblommor. Snyggt men de slokade rätt fort.
- Jordgubbar med limesocker. Ja! Bara att blanda rivet limeskal och strösocker (tack Anne för tipset). Ljuvligt gott!
- Jordgubbar med lime och basilika. Vinnare, väldigt otippat! Jag tyckte det lät lite krystat men prövade i alla fall. Blandade rivet skal och pressad saft från en lime med rätt mycket hackad basilika och en halv dl socker. Lät jordgubbarna (en liter) dra i det en stund. Det blev friskt och lite annorlunda. Lite vuxet.

En annan sanslöst god efterrätt i all sin enkelhet: Gute glass honung/saffran med rårörd jordgubbssylt:

Sylten är väldigt lätt att göra om man har en potatisstöt. Stöt bara bär och socker, ca en dl socker per liter bär, så att de går sönder ordentligt. Och rör om. Om bären har stått och väntat så låt dem rinna av innan om sylten ska frysas in. Den kan bli lite rinnig när den tinar.

Nu har vi ungefär 15 burkar vanlig jordgubbssylt, 5-6 burkar fryst rårörd sylt, två flaskor saft, en flaska fläder- och jordgubbssaft (mycket god) och väldigt många bilder på jordgubbar....

Smultron!

De riktigt stora delikatesserna är dyra: anklever, ostron, tryffel... Exklusiviteten bidrar väl till smakupplevelsen på något sätt. Smultron är kanske också dyrt men till skillnad från de andra är det inte så svårt att hitta och plocka själv. Och frågan är om inte smultron är det allra godaste som finns.

Här är det inte läge för några recept egentligen. Har man smultron ska man äta dem helt enkelt. Koka sylt på smultron lär gå men är krångligt, och att lägga dem på en gräddtårta ser jag enbart som slöseri. Trä dem på ett strå eller ät dem med lite socker och mjölk.

Har man väldigt mycket smultron kan man kanske tänka sig att göra lite likör i alla fall för att få återuppleva doften till jul. Ett gammalt recept från Allt om mat:

1 1/2 liter smultron
75 cl konjak
1-2 dl florsocker

Rensa bären och lägg i en burk, häll på konjaken, sätt på lock och låt stå 10 dagar.
Sila av och blanda spriten med sockret, slå på flaska och förvara svalt och mörkt. Likören ska gärna stå ett par år men här är en varning på sin plats: vi sparade smultronlikör i över fem år och när vi tog fram den var all smultronarom borta! Det smakade bara tråkigt sprit! Vi hade smuttat på den tidigare och då var smultronsmaken där men tydligen var den inte så livskraftig som vi hade trott.

Jag erkänner att jag aldrig gjort full sats av det här receptet. En och en halv liter smultron!

Semesterläsning

Jo jag tillhör dem som tycker att man kan få prata om semester även om man är pensionär. Och jag har laddat med semesterläsning:

- Filologens dröm av Björn Larsson. Den har jag nästan läst ut. Nördig, rolig och tänkvärd novellsamling där alla novellerna handlar om olika forskare. Den stod i pocketshopen under en rubrik som "Lite svårare" eller något åt det hållet. Men svår är den definitivt inte, bara udda.

- Blodläge av Johan Theorin. Någon deckare måste man ju läsa på semestern och jag gillar Johan Theorin.

- Gryning över Kalahari av Lasse Berg. Jag skäms lite över att jag aldrig läser facklitteratur. Här ska jag göra ett undantag. Det  verkar faktiskt spännande att läsa om oss människor och om hur vi blev det, människor alltså.  Och Lasse Berg är ju så lärd och så entusiastisk och så smittande med sitt engagemang.

- Intelligent life. The Economists kvartalsmagasin. Titeln låter kanske lite pretto men här finns något för alla. Tur att den inte kommer oftare för jag hinner nätt och jämnt läsa ut den från det ena numret till det andra. Mode, mat, vetenskap, kultur, bildreportage, resor och mycket annat, allting gjort med lätt hand men med en egen twist. Just nu ställer de frågor som först några experter får svara på och sen får läsarna rösta. Som: Vilken är världens bästa uppfinning? Vilket språk är viktigast att lära sig? Den här gången frågar de vilket som är det bästa musikinstrumentet. Det är väldigt roligt att läsa de olika pläderingarna.

- Majnumret av amerikanska Vogue. Fick jag till mors dag av Ettan och Tvåan och upptäckte lite förvånad att den innehöll en hel del läsvärt. Här är t.ex. matskribenten Jeffrey Steingarten regelbunden medarbetare, han som skrev The man who ate everything. Och kändisintervjuerna verkar betydligt intressantare och matigare än de som svenska modemagasin fyller ut sig med.

Ekstedt

Igår åt vi middag på restaurang Ekstedt. Vi hade egentligen inget särskilt att fira, förutom min svågers 60-årsdag men han själv firade den i Italien. Skälet att lyxa till det så på en vardag var helt enkelt att vi behövde, inte utplåna men uppväga minnet av en absurt misslyckad utemiddag för ett tag sedan. Att utplåna sådana minnen går tyvärr inte, det finns inget som fastnar så väl som en riktigt trist måltidsupplevelse. Jag ska försöka att inte avslöja vilken restaurang det handlade om den gången.

Men Ekstedt var helt suveränt! Vi hade visserligen inte fattat innan att man behövde beställa två rätter för att bli mätt utan trodde att vi rörde oss i mellanprisklassen. Det kunde ju ha framgått på deras webbplats men ok, vi fick i alla fall veta det i god tid innan vi beställde. Så vi körde fyrarättersmenyn med vinpaket.

Det började med öring med eldbakade rödbetor, ostron och persilja. Osannolikt gott! Till det en väldigt diskret chenin blanc från Loire. Alla viner var för övrigt europeiska.

Så kom kungskrabban med fläsk, korv och två sorters tomater, syltade och skorstensbakade (!, de smakade faktiskt skorsten) och, om jag minns rätt, mandel. Vinet var en riesling från Alsace med väldigt mycket smak och syra.  Och den tredje rätten var ankbröst med majs och sommartryffel tillsammans med en pinot noir från Österrike.

Jordgubbar till efterrätt förstås, lite överarbetade tyckte Mm, med glass, jordgubbssylt, havre, jordgubbskola och kardemummagrädde. Samt en fantastisk tokajer!

Finns det något mer välgörande för själen än en kanonmiddag?

Röding + messmör

Röding är en av de absolut godaste fiskarna som finns. Och med messmör i såsen blir det en festmåltid! Måste tyvärr påpeka att receptet inte är mitt utan att det är MM (Mimmis man) som står för denna delikatess. Som de flesta av recepten här på bloggen är det lagom för två personer:

En rödingfilé, drygt 200 g
en halv gul lök
1/2 - 1 dl vitt vin
salt, citronpeppar, persillade
lite smör
1 msk mjöl
2 dl vispgrädde
en halv fiskbuljongtärning
2 - 3 msk messmör
dill, gräslök, persilja, färsk eller torkad

Sätt ugnen på 200 grader. Smörj en ugnsfast form. Hacka löken och lägg i. Dela filén i två och lägg ovanpå. Häll på vinet. Krydda med salt, citronpeppar och persillade. Täck formen med folie. Ställ in i ugnen ca 10 minuter. Kolla om den ser klar ut. Ta ut den och håll den varm.

Medan fisken är i ugnen, börja med såsen: Fräs 1 msk smör och en msk mjöl i en kastrull. Häll på grädden och buljongtärningen. Koka ihop lite, salta och peppra.

När fisken är klar, häll vätskan från fisken i såsen. Vispa i messmör, dill, persilja och gräslök och om du vill lite persillade. Smaka av om det behövs mer salt och/eller messmör. Låt det hela småputtra några minuter. Häll såsen över fisken.

Servera med kokt eller pressad potatis eller potatismos.

I glaset är det gewürztraminer men egentligen tycker jag riesling passar bättre.

Flyktiga rosor

Där vi bodde förut hade vi rosor som blommade fram i oktober-november. Här har vi inte lyckats något vidare. Men uppe vid gatan finns en stor vit rosenbuske som är helt osannolik. Den blommar jättekort tid, det gäller att ha ögonen på den för om någon vecka är allt över. Men när den blommar så gör den det ordentligt, fullt av små, perfekta, vita rosor. Och de doftar gudomligt.

Såld på Eld

Lånade Eld i söndags. Alltså andra delen i trilogin om tjejerna och demonerna i Engelsfors (Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren). 630 sidor. Tisdag kväll hade jag läst ut den. Jo den handlar om ungdomar och jag är 60+ men vadå? Den är mer spännande än någon "vuxen"deckare jag läst. Men den är ju inte bara spännande, den är så oerhört genomarbetad och välskriven. Här finns så mycket.

- Personerna. Alltså huvudpersonerna. Vi blev bekanta med dem i Cirkeln. Nu lär vi känna dem bättre. Och precis som de lär sig förstå varandra ser vi också mer av deras både starka och svaga sidor. De är helt enkelt väldigt trovärdigt skildrade.

- Problemen. Här finns jobbiga lärare, alkoholiserade föräldrar, finnar, kärleksproblem, och mitt i allt detta kraven att rädda jorden från undergång! Det låter ju inte klokt men man köper alltihop. I Engelsfors dyker en nu grupp upp, en sekt som tar över allt större delar av det lilla samhället, Positiva Engelsfors. Så skönt att tänka positivt, att slippa bekymra sig om andras problem, så frestande att vara med i den stora gemenskapen. Och så omöjligt för dem som vet att bekymren är större än någon kan föreställa sig, att apokalypsen närmar sig med stormsteg...

- Moralen. Eller vad man nu ska kalla det. Hela tiden ställs frågor om rätt och fel, ont och gott, på sin spets för de stackars utvalda tjejerna. De tvingas stå till svars inför varandra och sig själva. Och de får sällan några tydliga svar. De växer men det är stundtals plågsamt.

- Kreativiteten. Det finns inga gränser för hur sinnrikt Eld är uppbyggd. Man överraskas hela tiden. Här är ingenting förutsägbart.

- Tempot. Man har inte tråkigt en sekund när man läser Eld.

Jag hade bestämt mig för, när jag började blogga, att inte skriva om filmer och böcker som ändå blir jättekända, som alla andra skriver om. Men Eld får bli ett undantag. Även om den säljer hur bra som helst är jag inte övertygad om att den ännu har hittat fram till min åldersgrupp. Och det borde den.

Suzanne Vega på Nalen

Sjung aldrig en låt som du inte gillar själv! Tänk om den blir din allra populäraste och du får sjunga den varenda gång du uppträder resten av ditt liv! Så sa Harry Belafontes kloka mamma till honom när hans karriär började ta fart. Han berättar det varje gång han uppträder och så tar han sats: Day-O! Da-a-ay-O...

Miriam Makeba fick nog aldrig det rådet tyvärr. Hon fick dras med Pata pata livet ut fast hon hade tröttnat rejält på den. Men vi i publiken jublade och dansade varje gång.

Vad Suzanne Vega egentligen tycker om Luka och Tom´s diner vet jag inte men hon gjorde dem i alla fall i går allt annat än pliktskyldigt. Tom´s diner helt strålande, hon struttade omkring på scenen i hög hatt och gjorde den till ett varieténummer, rolig, charmig, oemotståndlig.

Hon är som ett bra rödvin. Hon var speciell för tjugofem år sedan, med sitt lätta, avspända sätt att sjunga sina originella låtar. Men nu är hon så mycket mer. Komplex, varierad, rolig, elegant. Och lika cool. Igår gjorde hon allt ifrån en kärlekssång hon skrev som 18-åring till nyskrivna sånger som ingår i en teaterföreställning om Carson McCullers. Underbarast var nog ändå Caramel.

Kvällen gick så fort. Efter två extranummer vandrade vi ut i den svenska sommarnatten igen. Fem grader och ösregn.

Rabarberdaiquiri

En väldigt fräsch drink. Jag tog lite rabarber från frysen, den var alltså redan skuren i småbitar och lite sockrad, och körde i matberedaren. Tryckte den genom en sil så jag fick ca 4 cl juice. Värmde upp det med 2 cl socker så att sockret smälte.
När det kallnade hällde jag det i shakern med en massa is, en skvätt pressad citron och 6 cl rom. Skakade och silade upp. Det blev fruktansvärt gott! Räckte till två drinkar.

Vi åt salta kringlor till men de var inte så lyckade så det blir inget recept här.

Fransk chokladtårta för alla åldrar

Vuxen i smaken säger en del om den här tårtan för att den inte är så söt. Det störde i alla fall inte alla fyraåringarna som var här på barnkalas förra veckan. Av fyra olika tårtor var den här tveklöst populärast! Det är ett gammalt DN-recept som håller i alla väder. Till påsk t.ex. med små mandelägg och kycklingar på.

150 g smör
2 dl socker
200 g mörk choklad (man kan faktiskt ha ljus också)
4 ägg
1 1/2 dl vetemjöl

Sätt ugnen på 175 grader.
Smält chokladen i mikro eller över vattenbad.
Rör smör och socker. Rör i en äggula i taget och rör mellan varje. Häll i chokladen och rör ihop. Tillsätt vetemjölet.
Vispa äggvitorna till hårt skum och vänd ner dem i smeten.
Häll i smord och bröad form och grädda ca 30-35 minuter. Känn med sticka. Den ska inte vara helt torr utan lite kladdig i mitten.

Glasera när tårtan har kallnat:

Eventuellt lite aprikosmarmelad
100 g mörk choklad
1-2 msk smör

Om man vill brer man ett tunt lager aprikosmarmelad på tårtan innan man glaserar den. Jag brukar glömma det för det mesta vilket gläder en del medan andra tycker att det blir en friskare smak med marmeladen. Smält ihop choklad och smör och glasera. Dekorera med vad du vill innan glasyren stelnat.

Tryffelpasta

Tryffel är så sjukt gott! Ja, det är dyrt men det går inte åt så mycket och det funkar jättebra att frysa in. Lägg den i en burk med hushållspapper eller ris som suger upp fukten. Riset kan man också använda sen, det har tagit smak av tryffeln. Men tryffel som varit fryst ska absolut inte tinas innan den används! Jag har hört om okunnigt restaurangfolk som köpt en massa fryst tryffel och sen klagat över att det var fel på den. De hade tinat den och då blir det bara slafsigt och äckligt.

Färsk tryffel hackar man, fryst tryffel river man.  Om man ska göra jättemycket tryffelsmör ska det gå att tina den lite lite och sen köra i matberedare med smöret. Men jag har inte provat det själv.

En av mitt livs bästa måltider åt jag på en extremt otrevlig vägkrog i Italien. Vi fick vänta i evigheter på att få menyn, på att få beställa, på vinet, på maten... vi kände oss mobbade. Men när tryffelpastan kom på bordet var allt förlåtet.  Så gudomligt gott! Inte svårt att göra nästan lika bra själv.

Tryffelpasta, två personer:
Fräs lite hackad  vitlök och eventuellt lite hackad gul lök i smör. Tillsätt en dl vispgrädde, en dl vitt vin, en halv hönsbuljongtärning, ett lagerblad, lite flingsalt och lite svartpeppar. Koka ihop tills det tjocknar. Koka spagetti under tiden. När pastan är klar och såsen är tjock, stäng av spisen och rör i riven tryffel i såsen efter smak. Blanda pasta och sås före serveringen och riv på mera tryffel vid bordet.

Valfria frallor!

Frallor är bättre än limpor när man inte är så många som äter hemma. Frys in och ta fram efter behov. De här är supergoda och enkla att göra men det är bra om man har en hushållsassistent för det blir en stor deg. Valfriheten består dels i degen, dels i dekorationerna.
Deg:
50 g jäst
12 dl ljummet vatten
1 1/2 msk salt
4-6 msk olja
3 liter mjöl

Här kommer första valsituationen. Man kan köra med bara vetemjöl eller blanda vetemjöl och rågsikt. Jag har testat upp till två tredjedelar rågsikt och det har blivit hur bra som helst.

Blanda ut jästen i lite vatten, fyll på med resten av vattnet, salt och olja. Tillsätt allt mjöl på en gång i assistenten och kör ca fyra minuter.

Om du har mindre än en tredjedel rågsikt kan du baka ut degen direkt nu. Annars låt den jäsa ca en timme.

Baka ut runda bullar och lägg på plåt som är smörad eller har bakplåtspapper. Enligt det ursprungliga receptet ska det bli ca 40 frallor men jag har fått upp till 60.

Låt jäsa en timme om degen inte har jäst innan, en halvtimme om degen har jäst.

Sätt på ugnen 275 grader. Om du har varmluftsugn räcker det med 250 grader.

Nu ska du välja igen. Du kan grädda frallorna som de är eller pimpa dem lite. Hos oss är det populärt med riven ost. Annars kan du ta vallmofrön, pensla då frallorna med vatten innan så att inte alla fröna trillar av.

Grädda ca 8-10 minuter. Låt kallna på galler.

Samma deg kan användas till limpor förstås men sänk då värmen till 250 och grädda 15-20 minuter. Och innan limporna jäser, gör några skåror i dem med en vass kniv.

Rabarberpaj

Den som tyckte rabarberkräm var för simpelt kan prova på Rosendals rabarberpaj istället. Den är bara precis som en paj ska vara.
Pajdeg:
200 g smör
4 dl vetemjöl
1 msk vaniljsocker
2 msk vatten
2 msk vispgrädde
Blanda allt och arbeta ihop. Låt stå kallt ett tag.
Kavla ut ca 2/3 av degen och klä en pajform med den. Nagga botten och grädda i 200 grader ca 5 minuter

Fyllning:
400 g rabarber
100 g mandelmassa
1 citron
50 smör
2 ägg
1 äggula
1 dl socker
Skala och skär rabarbern i mindre bitar. Riv mandelmassa och citronskal. Pressa citronen.
Smält smöret i en kastrull. Vispa äggen, gulan och sockret och häll det i smöret. Sjud några minuter. Ta kastrullen från plattan och blanda i mandelmassa och citron. Rör ihop.
Lägg rabarbern i pajskalet och fyllningen ovanpå.
Gör remsor av resten av degen och gör ett galler över pajen. Grädda i ca 180 grader 15-25 minuter, kolla då och då om den fått lite färg

Till pajen serverar du världens godaste och enklaste vaniljsås:

Vispa 3 dl grädde
Rör ihop 3 äggulor med 2 msk florsocker och 1 1/2 msk vaniljsocker. Blanda ner grädden. Klart!

Margaret Atwood: Syndaflodens år

Med Syndaflodens år kvalar Margaret Atwood in på min lista över författare som jag vill se som Nobelpristagare. Där får hon sällskapa med Joyce Carol Oates och Dag Solstad.

Dystopi betyder ungefär dyster framtidsvision. Dystopi är ett ord som återkommer i recensionerna av  Syndaflodens år och nog är det dystert. Men inte helt hopplöst ändå.

Lev i enlighet med naturen och var snälla mot varandra. Så kan man sammanfatta Margaret Atwoods budskap men i hennes framtid gör de flesta precis tvärtom. De är samvetslösa och giriga, de skövlar och manipulerar naturen. Brottslighet och korruption är normalt och kvinnorna är förstås särskilt utsatta.

Bland de få som vill leva annorlunda finns en rätt flummig grupp som kallar sig Guds trädgårdsmästare. De utgör till en början inget hot mot den härskande oordningen så de får vara någorlunda i fred med sina bikupor, örtsalvor och säckvävskläder. Trädgårdsmästarna förutser "den torra syndafloden" och den kommer också, en fruktansvärd pandemi som utrotar nästan allt mänskligt liv.

Huvudpersonerna är två kvinnor som klarar sig undan syndafloden, Toby som flytt till trädgårdsmästarna från en ovanligt vidrig plågoande, och Ren som hamnat där eftersom hennes mamma förälskat sig i en av deras ledarfigurer. Deras historier varvas, vi får följa dem från tiden då de kom till trädgårdsmästarna och framåt mot en synnerligen oviss framtid.

Det är hemskt förstås. Och fruktansvärt spännande. Angeläget. Och mitt i allt finns en humor som gör det hela lite mer uthärdligt.

Jag har sällan läst en roman som känts så kreativ.  Språket är som akrobatik, fullt av nya ord för nya företeelser, en ren njutning. Översättningen av Birgitta Hammar är fullständigt suverän.

Rabarber!

Min rabarber är så otroligt lättodlad och tacksam. Varje dag kollar man om den kommit upp och först ser det ut så här ett par otåliga dagar:

Och sen exploderar det plötsligt:

Då är det dags för årets första rabarberkräm. Superenkelt, svårt att misslyckas:

Ca 5 dl rabarber
skala om det behövs, skär i småbitar och mät upp
Häll på lika mycket vatten och koka upp
Tillsätt 2-3 dl socker (smaka av) och låt koka tills rabarbern mjuknat. Ta från plattan.
Lös upp 3 msk potatismjöl i lite vatten och rör försiktigt ner i krämen. Koka upp igen hastigt.
Häll upp i en skål och sockra ovanpå.

Man kan säkert förfina krämen med kardemumma eller, vad vet jag, stjärnanis? Men vi kör den klassiska krämen. Med mjölk eller glass eller båda delarna.

Gratisbio

Pensionärsbio häromdagen. Det finns ett ställe i stan som visar film en gång i veckan på dagtid. Det har två stora fördelar:
1. Det är oftast nya och av olika skäl uppmärksammade filmer
2. Det är gratis
Den här gången var det Nader och Simin, en iransk film som jag länge velat se. Och den motsvarade förväntningarna. Nader och Simin ska skiljas, hon vill inte bo kvar i Iran, han ser ingen möjlighet att lämna sin dementa far. Den elvaåriga dottern slits mellan dem. Han anställer en kvinna för att se till fadern på dagarna. Hon är fattig, gravid och har en arbetslös och hetlevrad man. Sen blir det en massa problem.
Det är alltså ett familjedrama. Och trots skillnaderna mellan Iran och Sverige vad gäller samhälle, kultur och religion så känns det så allmängiltigt. Jag blev så berörd. En av de bästa filmer jag har sett.
Men när den började viskades det bakom mig:
- Va! Är det inte en svensk film?
- Nej den verkar vara utländsk!
- Kanske tysk? Eller amerikansk?
Och sen när det var slut suckade de:
- Det var en konstig film!
 Den var inte ett dugg konstig! Jag ville säga åt dem att förstör inte min upplevelse nu, jag tyckte den var jättebra! Men just då hörde jag från ett annat håll:
- Det var den konstigaste film jag har sett!

Då började jag  fundera på om gratis verkligen ska klassas som en fördel. Hade damerna (jo det var damer, 90 procent av publiken var damer) behövt betala hade de nog tagit reda på vad det var för film innan de slösade bort två timmar av sina liv.