måndag 14 maj 2012

Margaret Atwood: Syndaflodens år

Med Syndaflodens år kvalar Margaret Atwood in på min lista över författare som jag vill se som Nobelpristagare. Där får hon sällskapa med Joyce Carol Oates och Dag Solstad.

Dystopi betyder ungefär dyster framtidsvision. Dystopi är ett ord som återkommer i recensionerna av  Syndaflodens år och nog är det dystert. Men inte helt hopplöst ändå.

Lev i enlighet med naturen och var snälla mot varandra. Så kan man sammanfatta Margaret Atwoods budskap men i hennes framtid gör de flesta precis tvärtom. De är samvetslösa och giriga, de skövlar och manipulerar naturen. Brottslighet och korruption är normalt och kvinnorna är förstås särskilt utsatta.

Bland de få som vill leva annorlunda finns en rätt flummig grupp som kallar sig Guds trädgårdsmästare. De utgör till en början inget hot mot den härskande oordningen så de får vara någorlunda i fred med sina bikupor, örtsalvor och säckvävskläder. Trädgårdsmästarna förutser "den torra syndafloden" och den kommer också, en fruktansvärd pandemi som utrotar nästan allt mänskligt liv.

Huvudpersonerna är två kvinnor som klarar sig undan syndafloden, Toby som flytt till trädgårdsmästarna från en ovanligt vidrig plågoande, och Ren som hamnat där eftersom hennes mamma förälskat sig i en av deras ledarfigurer. Deras historier varvas, vi får följa dem från tiden då de kom till trädgårdsmästarna och framåt mot en synnerligen oviss framtid.

Det är hemskt förstås. Och fruktansvärt spännande. Angeläget. Och mitt i allt finns en humor som gör det hela lite mer uthärdligt.

Jag har sällan läst en roman som känts så kreativ.  Språket är som akrobatik, fullt av nya ord för nya företeelser, en ren njutning. Översättningen av Birgitta Hammar är fullständigt suverän.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar