Smultron!

De riktigt stora delikatesserna är dyra: anklever, ostron, tryffel... Exklusiviteten bidrar väl till smakupplevelsen på något sätt. Smultron är kanske också dyrt men till skillnad från de andra är det inte så svårt att hitta och plocka själv. Och frågan är om inte smultron är det allra godaste som finns.

Här är det inte läge för några recept egentligen. Har man smultron ska man äta dem helt enkelt. Koka sylt på smultron lär gå men är krångligt, och att lägga dem på en gräddtårta ser jag enbart som slöseri. Trä dem på ett strå eller ät dem med lite socker och mjölk.

Har man väldigt mycket smultron kan man kanske tänka sig att göra lite likör i alla fall för att få återuppleva doften till jul. Ett gammalt recept från Allt om mat:

1 1/2 liter smultron
75 cl konjak
1-2 dl florsocker

Rensa bären och lägg i en burk, häll på konjaken, sätt på lock och låt stå 10 dagar.
Sila av och blanda spriten med sockret, slå på flaska och förvara svalt och mörkt. Likören ska gärna stå ett par år men här är en varning på sin plats: vi sparade smultronlikör i över fem år och när vi tog fram den var all smultronarom borta! Det smakade bara tråkigt sprit! Vi hade smuttat på den tidigare och då var smultronsmaken där men tydligen var den inte så livskraftig som vi hade trott.

Jag erkänner att jag aldrig gjort full sats av det här receptet. En och en halv liter smultron!

Semesterläsning

Jo jag tillhör dem som tycker att man kan få prata om semester även om man är pensionär. Och jag har laddat med semesterläsning:

- Filologens dröm av Björn Larsson. Den har jag nästan läst ut. Nördig, rolig och tänkvärd novellsamling där alla novellerna handlar om olika forskare. Den stod i pocketshopen under en rubrik som "Lite svårare" eller något åt det hållet. Men svår är den definitivt inte, bara udda.

- Blodläge av Johan Theorin. Någon deckare måste man ju läsa på semestern och jag gillar Johan Theorin.

- Gryning över Kalahari av Lasse Berg. Jag skäms lite över att jag aldrig läser facklitteratur. Här ska jag göra ett undantag. Det  verkar faktiskt spännande att läsa om oss människor och om hur vi blev det, människor alltså.  Och Lasse Berg är ju så lärd och så entusiastisk och så smittande med sitt engagemang.

- Intelligent life. The Economists kvartalsmagasin. Titeln låter kanske lite pretto men här finns något för alla. Tur att den inte kommer oftare för jag hinner nätt och jämnt läsa ut den från det ena numret till det andra. Mode, mat, vetenskap, kultur, bildreportage, resor och mycket annat, allting gjort med lätt hand men med en egen twist. Just nu ställer de frågor som först några experter får svara på och sen får läsarna rösta. Som: Vilken är världens bästa uppfinning? Vilket språk är viktigast att lära sig? Den här gången frågar de vilket som är det bästa musikinstrumentet. Det är väldigt roligt att läsa de olika pläderingarna.

- Majnumret av amerikanska Vogue. Fick jag till mors dag av Ettan och Tvåan och upptäckte lite förvånad att den innehöll en hel del läsvärt. Här är t.ex. matskribenten Jeffrey Steingarten regelbunden medarbetare, han som skrev The man who ate everything. Och kändisintervjuerna verkar betydligt intressantare och matigare än de som svenska modemagasin fyller ut sig med.

Ekstedt

Igår åt vi middag på restaurang Ekstedt. Vi hade egentligen inget särskilt att fira, förutom min svågers 60-årsdag men han själv firade den i Italien. Skälet att lyxa till det så på en vardag var helt enkelt att vi behövde, inte utplåna men uppväga minnet av en absurt misslyckad utemiddag för ett tag sedan. Att utplåna sådana minnen går tyvärr inte, det finns inget som fastnar så väl som en riktigt trist måltidsupplevelse. Jag ska försöka att inte avslöja vilken restaurang det handlade om den gången.

Men Ekstedt var helt suveränt! Vi hade visserligen inte fattat innan att man behövde beställa två rätter för att bli mätt utan trodde att vi rörde oss i mellanprisklassen. Det kunde ju ha framgått på deras webbplats men ok, vi fick i alla fall veta det i god tid innan vi beställde. Så vi körde fyrarättersmenyn med vinpaket.

Det började med öring med eldbakade rödbetor, ostron och persilja. Osannolikt gott! Till det en väldigt diskret chenin blanc från Loire. Alla viner var för övrigt europeiska.

Så kom kungskrabban med fläsk, korv och två sorters tomater, syltade och skorstensbakade (!, de smakade faktiskt skorsten) och, om jag minns rätt, mandel. Vinet var en riesling från Alsace med väldigt mycket smak och syra.  Och den tredje rätten var ankbröst med majs och sommartryffel tillsammans med en pinot noir från Österrike.

Jordgubbar till efterrätt förstås, lite överarbetade tyckte Mm, med glass, jordgubbssylt, havre, jordgubbskola och kardemummagrädde. Samt en fantastisk tokajer!

Finns det något mer välgörande för själen än en kanonmiddag?

Röding + messmör

Röding är en av de absolut godaste fiskarna som finns. Och med messmör i såsen blir det en festmåltid! Måste tyvärr påpeka att receptet inte är mitt utan att det är MM (Mimmis man) som står för denna delikatess. Som de flesta av recepten här på bloggen är det lagom för två personer:

En rödingfilé, drygt 200 g
en halv gul lök
1/2 - 1 dl vitt vin
salt, citronpeppar, persillade
lite smör
1 msk mjöl
2 dl vispgrädde
en halv fiskbuljongtärning
2 - 3 msk messmör
dill, gräslök, persilja, färsk eller torkad

Sätt ugnen på 200 grader. Smörj en ugnsfast form. Hacka löken och lägg i. Dela filén i två och lägg ovanpå. Häll på vinet. Krydda med salt, citronpeppar och persillade. Täck formen med folie. Ställ in i ugnen ca 10 minuter. Kolla om den ser klar ut. Ta ut den och håll den varm.

Medan fisken är i ugnen, börja med såsen: Fräs 1 msk smör och en msk mjöl i en kastrull. Häll på grädden och buljongtärningen. Koka ihop lite, salta och peppra.

När fisken är klar, häll vätskan från fisken i såsen. Vispa i messmör, dill, persilja och gräslök och om du vill lite persillade. Smaka av om det behövs mer salt och/eller messmör. Låt det hela småputtra några minuter. Häll såsen över fisken.

Servera med kokt eller pressad potatis eller potatismos.

I glaset är det gewürztraminer men egentligen tycker jag riesling passar bättre.

Flyktiga rosor

Där vi bodde förut hade vi rosor som blommade fram i oktober-november. Här har vi inte lyckats något vidare. Men uppe vid gatan finns en stor vit rosenbuske som är helt osannolik. Den blommar jättekort tid, det gäller att ha ögonen på den för om någon vecka är allt över. Men när den blommar så gör den det ordentligt, fullt av små, perfekta, vita rosor. Och de doftar gudomligt.

Såld på Eld

Lånade Eld i söndags. Alltså andra delen i trilogin om tjejerna och demonerna i Engelsfors (Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren). 630 sidor. Tisdag kväll hade jag läst ut den. Jo den handlar om ungdomar och jag är 60+ men vadå? Den är mer spännande än någon "vuxen"deckare jag läst. Men den är ju inte bara spännande, den är så oerhört genomarbetad och välskriven. Här finns så mycket.

- Personerna. Alltså huvudpersonerna. Vi blev bekanta med dem i Cirkeln. Nu lär vi känna dem bättre. Och precis som de lär sig förstå varandra ser vi också mer av deras både starka och svaga sidor. De är helt enkelt väldigt trovärdigt skildrade.

- Problemen. Här finns jobbiga lärare, alkoholiserade föräldrar, finnar, kärleksproblem, och mitt i allt detta kraven att rädda jorden från undergång! Det låter ju inte klokt men man köper alltihop. I Engelsfors dyker en nu grupp upp, en sekt som tar över allt större delar av det lilla samhället, Positiva Engelsfors. Så skönt att tänka positivt, att slippa bekymra sig om andras problem, så frestande att vara med i den stora gemenskapen. Och så omöjligt för dem som vet att bekymren är större än någon kan föreställa sig, att apokalypsen närmar sig med stormsteg...

- Moralen. Eller vad man nu ska kalla det. Hela tiden ställs frågor om rätt och fel, ont och gott, på sin spets för de stackars utvalda tjejerna. De tvingas stå till svars inför varandra och sig själva. Och de får sällan några tydliga svar. De växer men det är stundtals plågsamt.

- Kreativiteten. Det finns inga gränser för hur sinnrikt Eld är uppbyggd. Man överraskas hela tiden. Här är ingenting förutsägbart.

- Tempot. Man har inte tråkigt en sekund när man läser Eld.

Jag hade bestämt mig för, när jag började blogga, att inte skriva om filmer och böcker som ändå blir jättekända, som alla andra skriver om. Men Eld får bli ett undantag. Även om den säljer hur bra som helst är jag inte övertygad om att den ännu har hittat fram till min åldersgrupp. Och det borde den.

Suzanne Vega på Nalen

Sjung aldrig en låt som du inte gillar själv! Tänk om den blir din allra populäraste och du får sjunga den varenda gång du uppträder resten av ditt liv! Så sa Harry Belafontes kloka mamma till honom när hans karriär började ta fart. Han berättar det varje gång han uppträder och så tar han sats: Day-O! Da-a-ay-O...

Miriam Makeba fick nog aldrig det rådet tyvärr. Hon fick dras med Pata pata livet ut fast hon hade tröttnat rejält på den. Men vi i publiken jublade och dansade varje gång.

Vad Suzanne Vega egentligen tycker om Luka och Tom´s diner vet jag inte men hon gjorde dem i alla fall i går allt annat än pliktskyldigt. Tom´s diner helt strålande, hon struttade omkring på scenen i hög hatt och gjorde den till ett varieténummer, rolig, charmig, oemotståndlig.

Hon är som ett bra rödvin. Hon var speciell för tjugofem år sedan, med sitt lätta, avspända sätt att sjunga sina originella låtar. Men nu är hon så mycket mer. Komplex, varierad, rolig, elegant. Och lika cool. Igår gjorde hon allt ifrån en kärlekssång hon skrev som 18-åring till nyskrivna sånger som ingår i en teaterföreställning om Carson McCullers. Underbarast var nog ändå Caramel.

Kvällen gick så fort. Efter två extranummer vandrade vi ut i den svenska sommarnatten igen. Fem grader och ösregn.

Rabarberdaiquiri

En väldigt fräsch drink. Jag tog lite rabarber från frysen, den var alltså redan skuren i småbitar och lite sockrad, och körde i matberedaren. Tryckte den genom en sil så jag fick ca 4 cl juice. Värmde upp det med 2 cl socker så att sockret smälte.
När det kallnade hällde jag det i shakern med en massa is, en skvätt pressad citron och 6 cl rom. Skakade och silade upp. Det blev fruktansvärt gott! Räckte till två drinkar.

Vi åt salta kringlor till men de var inte så lyckade så det blir inget recept här.

Fransk chokladtårta för alla åldrar

Vuxen i smaken säger en del om den här tårtan för att den inte är så söt. Det störde i alla fall inte alla fyraåringarna som var här på barnkalas förra veckan. Av fyra olika tårtor var den här tveklöst populärast! Det är ett gammalt DN-recept som håller i alla väder. Till påsk t.ex. med små mandelägg och kycklingar på.

150 g smör
2 dl socker
200 g mörk choklad (man kan faktiskt ha ljus också)
4 ägg
1 1/2 dl vetemjöl

Sätt ugnen på 175 grader.
Smält chokladen i mikro eller över vattenbad.
Rör smör och socker. Rör i en äggula i taget och rör mellan varje. Häll i chokladen och rör ihop. Tillsätt vetemjölet.
Vispa äggvitorna till hårt skum och vänd ner dem i smeten.
Häll i smord och bröad form och grädda ca 30-35 minuter. Känn med sticka. Den ska inte vara helt torr utan lite kladdig i mitten.

Glasera när tårtan har kallnat:

Eventuellt lite aprikosmarmelad
100 g mörk choklad
1-2 msk smör

Om man vill brer man ett tunt lager aprikosmarmelad på tårtan innan man glaserar den. Jag brukar glömma det för det mesta vilket gläder en del medan andra tycker att det blir en friskare smak med marmeladen. Smält ihop choklad och smör och glasera. Dekorera med vad du vill innan glasyren stelnat.