Julig efterrätt. Pepparkaksglass med lingonsås

Det tyder ju på lite mental seghet att komma med ett julrecept precis när julen är avklarad. Men jag orkar inte vänta ända till nästa jul. Det här är så gott!

Pepparkaksglass har jag gjort förut. Den här gången använde jag ett recept från Allt om mat:

3 dl vispgrädde
3 dl röd mjölk
1,5  tesked mald kanel
0,5 tesked mald kryddnejlika
0,5 tesked mald kardemumma
1 matsked mörk sirap
3 äggulor
1 ägg
1 dl socker

Blanda grädde, mjölk, kryddor och sirap en kastrull. Värm, koka inte.
Vispa gulor, ägg och socker pösigt. Vispa ner det i mjölkblandningen och värm försiktigt. Vispa tills det tjocknar och den första kokbubblan syns (det tar lite tid). Låt kallna, gärna i kallt vattenbad.
Kör i glassmaskin och ställ övertäckt i frysen.

Lingonsåsen blev väldigt lyckad. Precis lagom brytning mellan sött, syrligt och med lite bett av vodkan:

Pressa rårörda lingon, ca 500 g, genom en sil. Blanda med saft från en citron och tillsätt försiktigt ren vodka. Smaka av så att ingen smak tar över helt.

Dekorera eventuellt med små pepparkakor eller pepparkakssmulor.

I glasen hade vi ett portvin från 1976 som legat och väntat på rätt tillfälle! Helt ljuvligt både till desserten och till ostarna som vi åt innan, stilton och grottlagrad cheddar.

Det blåser på månen

Såhär ser den ut.

Ja så ser älskade böcker ut helt enkelt. Och som jag skrivit om någon gång tidigare så tycker jag att de på något sätt pryder sin plats i bokhyllan. Men den här är väl på gränsen, den riskerar att sönderfalla när man öppnar den.

Det är alltså Det blåser på månen av Eric Linklater. Jag läste den själv i mycket unga år, jag kanske var 8-10 år, och jag var totalt trollbunden. Den var så otroligt spännande, det hände nya saker hela tiden och huvudpersonerna, Dina och Dorinda, var så modiga.

Dina var storasyster, blond och blåögd och lite smartare än mörka, brunögda Dorinda. Men det var ändå Dorinda jag identifierade mig med trots att jag själv var storasyster. Det var väl för att hon var brunögd som jag. Bruna ögon var en bristvara i 50-talets Sverige.

Jag läste den gång på gång och när mina egna barn blev tillräckligt gamla för att tåla de förskräckliga äventyren läste jag den för dem. Nu väntar jag otåligt på  att sk ska växa till sig så att jag kan läsa den för honom snart.

Dina och Dorinda är två hyfsat väluppfostrade flickor men de råkar vara lite busiga just en kväll när det blåser på månen och det visar sig ödesdigert. För då blåser en ond vind in i deras hjärtan så att de sedan uppför sig illa hela boken igenom. Och de upplever enorma äventyr, det ena efter det andra. Det är hemskt, det är sorgligt och roligt och spännande och underhållande och allvarligt och mitt i alla förtrollningar och faror och fängelsehålor så känns det ändå självklart på något sätt. Det beror väl på Dinas och Dorindas sätt att hantera äventyren, de är så rådiga, kreativa och oförvägna.

Illustrationerna bidrar till totalupplevelsen. De är så fina, av Nicholas Bentley.

I senare utgåvor är det en annan illustratör. Jag har inte sett de bilderna men det är lite sorgligt tycker jag. Eftersom jag förr eller senare blir tvungen att köpa ett nytt ex när jag ska läsa för barnbarnen.

Glögg utan trendkänsla

Jo, även jag kan tycka att det är lite roligt med olika glöggsmaker; choklad, whisky, havtorn (!), lingon och pepparkaka (Herrljungas som jag var med och inspirerade till häromåret!) och annat fantasifullt. Men jag återvänder ändå alltid till min gamla vanliga, trendokänsliga, klassiska vinglögg som jag har gjort i över 30 år när jag hittade ett recept i Allt om mat. Jag har förbättrat det lite och nu tycker jag det är ganska perfekt.

1 dl russin
1/2 matsked kardemummakärnor
1/2 tesked kryddnejlikor
1 bit ingefära
4 pomeransskal
2 kanelbitar
1 flaska rödvin
1 1/2 dl socker
1/2 dl mörk rom

Vinet kan vara enkelt men gärna fylligt. I år blev det Monterosso, nr 22981 på Systemet, 49 kr och riktigt bra.

Lägg russin och alla kryddor i en bunke och häll på vinet. Täck över och låt det hela stå över natten.
Sila av, blanda i socker och rom och häll upp på flaska. Klart.

Man kan förstås spetsa med annan sprit eller starkvin men jag tycker det blir godast med rom.

Om man mot förmodan inte skulle göra slut på glöggen så håller den sig faktiskt till nästa år.

Mavis Staples på Nalen

Det lyxigaste jag någonsin har gjort kanske inte framstår som så superlyxigt för alla andra. Det var för några år sen. Mm sa: Jag har köpt biljetter till Mavis Staples på Berns. Och jag invände: Men då är ju vi på Gotland! Ja det var vi, men vi flög hem den dagen, åkte till Berns och åt middag, såg och hörde en oförglömlig konsert och åkte hem och sov i hemmavillan för att sen flyga tillbaka till Gotland nästa dag.

Sedan har jag sett Mavis Staples en gång till, för tre år sedan på Nalen, men den konserten gjorde inte samma intryck. Men förra veckan var det tredje gången gillt. Då var hon åter på Nalen, 74 år, nyopererad i knät men i fullständig toppform. Så medryckande, så strålande. Och rösten, det är ofattbart, den är lika stark och ung. Hon ger mig verkligen hopp om att man inte behöver bli gammal bara för att man blir gammal…

Såhär lät det när hon gjorde I´ll take you there för Barack Obama och andra i Vita huset för ett par månader sedan. Och jag lovar, om det lät bra så var  det betydligt bättre ös på Nalen. Hon var kraftfullare, släppte loss mer, hade ett roligare band och inte minst, en mycket piggare publik.

We´ll be back, lovade hon när hon lämnade scenen och jag ser ingen anledning att tvivla på det. Och jag kommer att vara där.

Strawberry saft daiquiri

Häromåret när jag som vanligt hade plockat alldeles för mycket jordgubbar så gjorde jag en hel del rårörd sylt som jag frös in. Sen flyttade vi till lägenhet med hälften så stor frys och sen blev det sommar igen och jag plockade nya jordgubbar så det kändes inte meningsfullt att spara den rårörda sylten längre. Den hamnade i en silduk och blev saft, väldigt god.

Och av saften gjorde jag idag en variant på strawberry daiquiri. Inte riktigt lika god som originalet men klart godkänd, lite söt och mycket fräsch:

Strawberry saft daiquiri, 2 glas:
Mycket is i en shaker
häll på
8 cl rom (jag råkade ha mörk men det går nog minst lika bra med ljus)
4 cl sockerlag
4 cl jordgubbssaft
saften av en lime

Skaka och häll up i glas

Building stories - att älska och sakna en seriefigur

Intelligent life, en tidskrift som jag ständigt återkommer till, hade nyligen en intervju med en för mig totalt okänd person, Chris Wane. Han är serietecknare och har utkommit med ett par böcker. Den senaste är inte en bok utan en hel låda med böcker, broschyrer, små tidningar och annat, inalles 14 delar. Den heter Building stories och den är helt enkelt underbar!

Jag blev nyfiken och gick ner till Paper cut, en riktig godisaffär när det gäller film, tidskrifter och vissa böcker (bl. a. mode, mat, design) och där låg den för bara 399 kronor. Jag slog till,  gick hem och öppnade lådan och var fast.

De olika bitarna kan läsas i vilken ordning som helst, även om det finns en viss kronologi i storyn. Men det mesta är minnen och tankar och de kommer ju som bekant även irl lite huller om buller. Huvudperson är en ung kvinna som vi aldrig får veta namnet på. Annars får vi veta det mesta. Hon bor som ung på tredje våningen i den building i Chicago som är utgångspunkten för historien. Under henne bor ett par  i ett stormigt och mestadels olyckligt äktenskap och längst ner bor den gamla kvinnan som äger huset.

Huvudpersonen (nu kallar jag henne kvinnan i fortsättningen) är misslyckad konststudent, en tid barnflicka i en rik men knepig familj, jobbar i blomsteraffär och till slut blir hon hemmafru i en förort med en man som hon älskar men som jobbar jämt och en dotter som kanske är det enda som ger henne någon mening med livet. Vi följer hennes innersta tankar, hennes fantasier och drömmar, hennes mest pinsamma men också hennes lyckligaste minnen. Det känns som om jag aldrig kommit så nära en romanfigur tidigare (det skulle väl möjligen vara Knausgård då).

Vi får även följa hennes grannar ibland och dessutom Branford Bee, ett bi som kvinnan läser sagor för sin dotter om, men kvinnan är navet i boken. Det handlar mycket om tankar om vart livet tog vägen, hur hon blev den hon blev, hur det hade blivit om bara…

Det tog elva år för Chris Wane att göra Building stories och det har blivit något helt fantastiskt. Varenda ruta känns meningsfull och kompositionen är otroligt intelligent och inbjudande. Grundtonen är inte dyster men vemodig, kvinnan är emellanåt deprimerad men också klarsynt och rätt bitsk (i tankarna, aldrig i ord eller handling) och hon har en hel del självironi.

Teckningarna är oerhört vackra och fyllda av innehåll. Jag är allt annat än serieexpert så jag har inte så mycket att jämföra med men jag har aldrig sett något liknande. Bilderna är ofta poetiska medan texterna känns mer vardagliga. De samspelar perfekt. 

Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna bli så fäst vid en tecknad figur. Men jag vill veta mer om kvinnan, jag vill se att det går bra för henne. Jag saknar henne. 

Slånbär igen... och sprit

Just nu står två nästan likadana flaskor i mitt fönster och innehållet är också detsamma: slånbär direkt från frysen och vodka.

Men om ungefär två veckor kommer deras öden att skiljas åt. Den ena ska bli slånbärssnaps till jul. Jag skrev om det förra året här. Då blev den lite sträv. Vi får se om lite längre lagring mjukar upp den i år eller om jag åter måste ta till lite honung för att göra den njutbar.

Den andra ska bli likör. Det är ett helt suveränt recept som jag hittat i Stora bärboken, senare omarbetad till Svenska bärboken. Så här gör man:
- Låt bären stå med sprit minst en månad.
- Sila av. SPARA SPRITEN! Mät den.
- Häll tillbaka bären i flaskan och fyll på med ca 3 dl socker/liter avrunnen sprit.
- Alltså: spriten för sig i en flaska. Bär och socker i en annan flaska.
- Skaka bär och socker.
- Efter någon vecka ser man hur bären börjar skrumpna och vätskan stiger i flaskan. Sockret drar helt enkelt ut spriten som var kvar i bären.
- När bären skrumpnat färdigt, när det alltså inte händer mer i flaskan, häll av och blanda med den sparade spriten.
- Lagra! Jag räknar inte med slånbärslikör här förrän tidigast julen 2014.

Middag med kräsen gäst, chili, grottlagrad gruyère och chokladfondant

Mitt 70-tals chili con carne (uttalas gärna på svenska så det rimmar på Arne): köttfärs, bönor på burk. tomater på burk, hackad lök, vitlök och nån sorts chilipulver. Det gick fort och var lätt att göra till många. Men var det så gott egentligen?

I lördags skulle vi ha en kräsen middagsgäst som gillar slow food. Vi gjorde en långkokschili som blev helt underbar. Receptet lånade vi från SvD som hade lånat det från Tasteline.  Den fick koka i nästan fyra timmar och vi serverade den med ris, crème fraiche, bröd och en underbar limechutney som vi tagit hem från en marknad i London. Till det drack vi Vina Maipo Gran Devocion cabernet sauvignon/syrah som matchade chilin perfekt. Kraftfull, kryddig men ändå rätt mjuk. 

Ost ville vi också ha, vi bor ju numera nästan granne med en sanslös ostavdelning på ICA. Vi bestämde oss för att bara ha en ost istället för flera som konkurrerar om uppmärksamheten. Det blev en grottlagrad gruyère, en schweizisk hårdost som är oerhört smakrik och lätt att älska. Till den gjorde vi lite tryffelhonung. Jag värmde flytande honung i vattenbad och blandade i riven tryffel. Så fruktansvärt gott...

Vi drack amarone till osten och sen var det dags för desserten. Jag plankade dotterns chokladfondant med passionerade jordgubbar rakt av och det blev succé. Jag var en aning nervös medan fondanten stod  i ugnen. Får den gräddas för kort tid så blir det ju bara soppa och får den stå inne för länge blir det chokladmuffins. Jag tog dem från kylen där de stått ett par timmar, och då blev de perfekta på tio minuter. Nästa dag gräddade jag en överbliven portion som jag lät stå framme en stund innan, och den blev inte alls lika bra, muffinsvarning. 

Till desserten blev det ett sydafrikanskt starkvin, Allesverloren fine old vintage. Mycket bra till choklad!

Canada av Richard Ford. Ett mästerverk

Vad är det som gör en bok till ett mästerverk? Jag vet inte riktigt, men jag är säker på att jag har läst ett mästerverk nyligen, Canada av Richard Ford.

Handlingen är märklig. Huvudperson är Dell Parsons, 60 plus när han berättar, 15 när historien utspelar sig. Han är då (som ung alltså) en ganska barnslig tonåring med en tvillingsyster som ligger rejält före i utveckling. Föräldrarna är mycket omaka, en snygg slarver till pappa och en intellektuell och rätt pretentiös mamma. De älskar inte varandra men de älskar sina barn.

Redan på första sidan får vi veta att föräldrarna kommer att råna en bank, vilket ter sig totalt osannolikt till en början. Hela första delen handlar om tiden före rånet, själva rånet och när föräldrarna åker fast och barnen lämnas ensamma i väntan på att myndigheterna ska ta hand om dem. Det är en fantastisk familjeskildring, om relationer, om det som sägs och inte sägs, om kärlek och tillhörighet. Det är också ett mycket ömsint porträtt av huvudpersonen.

Andra delen tilldrar sig i Kanada där Dell hamnar med hjälp av en kollega till hans mamma. Hon kör honom dit (systern har redan givit sig iväg själv till Kalifornien) för att rädda honom från att bli omhändertagen och han får arbete och bostad hos kollegans syster, en mystisk man som har ett hotell ute i ingenstans. Dell beundrar Arthur Remlinger, hotellägaren och försöker få hans uppmärksamhet. Han blundar för Remlingers obehagliga sidor och berättelserna om hans mörka förflutna, och blir till slut indragen i och vittne till ett dubbelmord som Arthur begår.

Därefter följer en kort epilog där det framgår att Dell gick vidare i livet, blev lärare, gifte sig och blev kvar i Kanada. Han träffar sin syster ett par gånger, hon har haft ett mycket hårt liv, och deras sista möte är oerhört drabbande att läsa. Hon är då döende, märkt av cancern men helt osentimental och Dell är lika fåordig som han varit hela boken igenom. Richard Ford säger att han själv grät när han läste det avsnittet och jag förstår honom.

Men egentligen är det ju inte handlingen som gör Canada så lysande. Det är Fords sätt att skriva, hans avskalade men aldrig cyniska stil, hans stillsamma och kloka reflektioner 50 år efteråt om vad som hände, hans respekt för alla personerna, hans sömlösa övergångar mellan den aningslöse femtonåringen Dell och den äldre mannen som ser bakåt och försöker förstå och analysera vad som hände.

Det har varit mycket prat om spoilers när det gäller Canada. Författaren berättar ju själv i sina första rader vad som kommer att hända, men det är verkligen inget som skadar läsupplevelsen på något sätt. Tvärtom förhöjer det faktiskt spänningen. För det är förutom allt annat, en väldigt spännande bok.

Det finns så mycket att säga om den här romanen, jag lyckas inte återge allt jag upplevt när jag läste den. För den som vill veta mer och läsa lite mer kvalificerade recensioner rekommenderar jag t.ex. den här:  http://www.theguardian.com/books/2012/jun/03/canada-richard-ford-review. Och framförallt, läs boken!

Hemligt recept avslöjas! Saffranspannkaka

En restaurang i Visby ansåg sig för länge sen göra Gotlands bästa saffranspannkaka. Receptet var hemligt men lämnades ändå ut till en person som ansågs pålitlig...

Det var hon inte. Hon lämnade receptet vidare till en väninna som hon trodde hon kunde lita på...

Men väninnan i sin tur lämnade receptet till min mamma! Som vad jag minns aldrig använde det men som gav det till mig! Och nu har det gått så lång tid så jag har inget dåligt samvete alls för att jag nu lägger ut det här. 

Saffranspannkaka är väldigt gotländskt. Det finns många recept och jag tycker ofta att de är för kompakta och ibland innehåller de till min fasa russin. Jag tycker själv att min saffranspannkaka är den bästa jag ätit. En härlig efterrätt efter en inte alltför stadig middag. 

Börja med att koka gröt:

2 dl grötris

3 dl vispgrädde

7 dl mjölk

lite socker och salt

Kokas försiktigt i en timme. Se upp, det kokar lätt över!

Låt kallna. Sätt ugnen på 175 grader

Blanda nu gröten med

1 dl mandel och en halv bittermandel, hackat

2 matskedar vetemjöl

3 ägg

2 paket saffran

Häll allt i en smord långpanna och grädda ca 30 minuter.

Serveras med sylt och vispgrädde. Det måste vara salmbärssylt, det är gotländskt men inte världens godaste sylt. Men salmbären är lättplockade och sylten går fort att göra. I år gjorde jag bara lite eftersom jag hade kvar från tidigare år, men den blev faktiskt mycket godare än vanligt. Troligen för att jag använde syltsocker. 

Jag kokade helt enkelt lika delar bär och syltsocker i fem minuter och sen var det klart.

P.S. Någon gång har jag ersatt saffran med fläderblommor. Det blev också väldigt gott. 

Lite kär - i en bok. Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari

De böcker jag blir kär i är inte nödvändigtvis de bästa jag läst. Jag har ju fått omvälvande och fantastiska läsupplevelser av t.ex. Väinö Linna, Joyce Carol Oates och Dag Solstad men inte har jag älskat deras böcker precis.

En bok som jag verkligen älskade var En ros för min trädgård av Rumer Godden, den har jag skrivit om här förut. Detsamma gäller nog en del ungdomsböcker.

Nu har det hänt igen! Helt otippat, jag laddade ner Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari bara för att ha något att läsa i plattan. Och jag längtade hela tiden efter att få fortsätta läsa samtidigt som jag inte ville att det skulle ta slut!

Den handlar om en iransk familj i Malmö under mångkulturåret 2006. Pappan är akademiker, han talar perfekt svenska och har gjort karriär på att tala om det egna ansvaret och att komma ur offerrollen som invandrare. Hans hustru har däremot inte lyckats lära sig språket, hon är sjukskriven och lever mest genom sina två tonårsdöttrar. Den äldsta tjatar om att få åka till Iran för att ta bilder till ett skolarbete som ska höja hennes betyg och hennes yngre syster lyssnar mest på hiphop och hatar de ständiga konflikterna mellan mamman och den äldsta.

Först och främst är det en väldigt rolig bok. Alla personerna (det är massor, inte bara familjen ovan) har sina egna problem med "mångkulturen" och med varandra. Dialogen är enormt dynamisk och känns oerhört äkta. Marjaneh Bakhtiari säger själv att hon inte läser mycket men hon verkar otroligt bra på att lyssna av sin omgivning.

Ironierna flödar, det är vasst och träffsäkert men det är också väldigt charmigt och egentligen aldrig riktigt elakt. Marjaneh Bakhtiari skildrar alla sina personer med ömhet och förståelse och det finns en äkta värme i boken som får mig att må bra. Här finns också mycket vemod och faktiskt väldigt mycket kärlek även om aktörerna verkar ha lite svårt för att uttrycka den.

Att ha läst Ulysses

Jag skrev här förra året om att mm hade ett pågående projekt att läsa Ulysses av James Joyce under ett år. Ja, nu är det klart. Han hade ju räknat lite slarvigt så sista dagen fick han läsa betydligt mer än två sidor för att bli klar på utsatt tid, den 16 juni, Bloomsday.

Jag är djupt imponerad och intervjuade honom lite:
- Vad var det bästa med att läsa Ulysses?
- Det roligaste är att ha läst den, att verkligen ha läst hela Ulysses, vartenda ord. Sen är det också väldigt intressant läsning. Fantastiskt att en författare kan skildra en enda dag på det sättet, att hålla intresset vid liv hela tiden.
- Vad var jobbigt?
- Kanske alla ord som man inte förstod direkt. Jag hade god hjälp av den gamla översättningen där. Och av Olof Lagercrantz bok Om James Joyces Odysseus. Men annars är den inte så svårläst som många tycks tro.
- Något som överraskade dig?
- Det finns ju nästan ingen skildring alls av staden Dublin där allt tilldrar sig. Ändå känns det som att man är där och att man ser gator och hus och fordon framför sig eftersom man följer personerna så nära när de rör sig i staden.
- Vem skulle du rekommendera att läsa Ulysses?
- Det måste vara en person med tålamod.
- Vad väntar nu?
- Nu ska jag läsa Erik Anderssons bok om översättningsarbetet, Dag ut och dag in med en dag i Dublin!

London - David Bowie is

Mm är inte alls lika sugen på att resa som jag. "Men åk då, vem hindrar dig?" svarar han när jag tjatar och då gnäller jag osjälvständigt: "Men jag vill ju åka med dig!"

Jag fick oväntad hjälp av Andres Lokko! Hans artikel i Aftonbladet om David Bowie-utställningen på Victora & Albert gjorde så starkt intryck på mm att han inte bara bokade resa till London utan dessutom rum på samma hotell som Andres Lokko bott på!

Jag har aldrig varit intresserad av David Bowie men jag blev helt golvad. Jag har aldrig sett en liknande utställning. Den är gigantisk! Och hela tiden så underhållande, omväxlande, rolig, intressant och överraskande!

Man får hörlurar som inte innehåller någon guide utan ett soundtrack. När man kommer in i ett rum dånar musiken, i ett annat hör man dialogen till den film som visas på någon av väggarna osv. Och här finns alltså filmklipp, intervjuer, dokumentärer, Bowies handskrivna låttexter, hans målningar och teckningar, massor av annat och förstås, hans scenkläder. Alla hans scenkläder! Helt otroliga, en del så snygga så man tappar andan, andra så konstiga så man tappar andan.

Dressen ovanför var inte riktigt tänkt så här. Den skulle användas i ett tv-program och var då försedd med tre händer och inga guldbyxor. Men programmakarna tyckte det var för vågat så de tog bort den tredje handen. Då blev det ju ännu värre! Så då fick man fixa den lilla guldbyxan i sista minuten.

Alla som åker till London före 11 augusti måste se den här utställningen. Nätbiljetterna är slut men det är inga problem att komma in om man är där kl 10 på morgonen. Då får man köpa biljetter till en tidpunkt senare på dagen.

Och ja, Portobello hotel var väldigt gulligt.

Bruce forever

Aldrig mer ståplats, sa jag efter att ha stått och hoppat på Ullevi i sex-sju timmar förra sommaren under Bruce Springsteens helt fantastiska konsert. Så i lördags blev det sittplats på tredje läktaren, ungefär  så långt från scenen som man kan komma på Friends arena i Solna

Så fel jag hade! Först hade jag höjdskräck en halvtimme och sen satt jag och avundades dem nere på plan. Plus att ljudet, som fler än jag varit missnöjda med på Friends, var riktigt dåligt däruppe under taket (som av någon anledning var på). Det som brukar vara tungt och mäktigt blev nu stundtals skrälligt och skramligt.

Men konserten var suverän. Liksom förra året inte en död punkt.Vi fick hela Born in the USA plus en massa annat. Jag vet ingen annan artist som så älskar att stå på scen och som varenda gång ger allt.

Det var min femte Bruce-konsert efter två på Stockholms stadion och två på Ullevi. Och jag har väl vant mig att förknippa dem med försommar, vare sig vi stått i hällregn eller solnedgång. Men nu var det inomhus. Det blev inte riktigt detsamma.

Nästa år blir det nog ståplats igen.

West Side Story och jag

Såhär i efterhand kan jag inte förstå varför jag inte såg West Side Story på bio när den kom på 50-talet. Jag minns så starkt min upplevelse av den som följetong i Aftonbladet med bilder ur filmen! Jag var så tagen! Varför gick jag inte och såg den? Jag vet inte.
Senare har jag sett den ett antal gånger, på Parkteatern i Stockholm, i Göteborg och förstås filmen. Men då i soffan med hela familjen. Förväntningarna var jättestora och de kom inte på skam. Bara ouvertyren med de häftiga tecknade bilderna av Manhattan fick oss att rysa. Jag köpte kassetten med filmmusiken när jag var i New York, och en sommar var det den som gick i bilen hela sommaren, oupphörligt. För en gångs skull något som alla gillade.

Det finns ju verk som man sett fler föreställningar av än andra. För min del är det inte särkilt originellt. Opera: Carmen, drama: Hamlet och musical: West Side Story. När det gäller film skiljer jag mig nog något från mängden, men det kan vi återkomma till.
Igår var det iallafall dags igen. West Side Story på Stockholms stadsteater. Och ja, den håller, förevigt skulle jag gissa. Romeo och Julia-temat går helt enkelt aldrig ur tiden, och det går alltid att knyta an till den samtid som är just nu. Musiken är lika bra som någonsin. Texterna är uppfräschade, vilket känns helt rätt. Och dansen är lika uttrycksfull och full av energi som man minns den.
Bernardo och Anita är som vanligt de häftigaste figurerna på scen. Karl Dyall lyser! Man saknar honom när han inte är på scen, han dör ju tyvärr före paus. Men innan dess är han navet i dansnumren.
Lagaylia Frazer har samma lyskraft när det gäller sången. Hennes röst och utstrålning fyller precis hela salongen, hon är tuff och känslosam och totalt övertygande.
Och till slut en reflektion som kanske inte är riktigt politiskt korrekt.  Jag känner mig på något konstigt sätt stolt över att halva ensemblen är naturligt mörka och inte har behövt sminkas för att se lite mindre svenska ut.

P.S. Den film jag sett flest gånger är Klute, en smart snut.

Om böcker och deras ryggar

För ett tag sedan tog någon upp frågan i LitteraturMagazinet om hur man sorterar sina böcker. Den som skrev hade dem i färgordning och önskade sig nu flera blåa böcker... Andra hade dem i bokstavsordning, som jag, eller efter ämne eller huller om buller. Jag kan förstå de flesta men inte den där som önskade sig blåa böcker. För mig är böckerna innehållet, inte utsidan.

Just nu håller jag på att packa upp böcker. Vi har flyttat och beställt nya bokhyllor, så de flesta böckerna ligger i källaren och väntar men inte alla. Barnböckerna finns uppe i lägenheten och hyllor till dem också. Jag har nämligen sparat en hel del barnböcker för återanvändning när barnbarnen kommer på besök.

Såhär i början blir det verkligen huller om buller, finsorteringen får komma senare. Men nu ser jag vilka böcker som betytt mest för mig och mina barn, och det är tveklöst de som är fulast! De saknar helt enkelt ryggar för de är totalt sönderlästa. Där finns t.ex. böckerna om Madicken, Richard Scarrys ljuvliga detaljspäckade bilderböcker och den bok som jag nog läst flest gånger av alla, först för mig själv som barn och senare för döttrarna, Det blåser på månen av Eric Linklater.

Vilka minnen dessa böcker väcker! Vilka läsupplevelser vi haft! Ibland har det varit svårt att sluta läsa på kvällarna. Ibland var det så spännande att någon höll för öronen (Rädda Joppe - Död eller levande! av Gunnel Linde).  Ibland skrattade jag själv så jag knappt kunde läsa (Maria Bleknos av Ulf Stark). En gång var det nästan krig mellan mig och MM om vem som skulle läsa, det var Roald Dahls Kalle och chokladfabriken. Och nu står böckerna i hyllorna och väntar på att barnbarnen också ska få uppleva detta, lika mycket spänning och skratt och känslor. 

Nej, de platsar inte i något inredningsreportage, den saken är klar. 

The Wire

Jag har dragit mig för att skriva om tv-serien The Wire, känns inte som att jag kan göra den rättvisa. Men det är ju inte så mycket rättvisare att låta bli att skriva om den så...

När jag skulle gå i pension önskade jag mig hela serien. Jag hade sett ett par säsonger men tänkte att jag ville se allt i ett svep. Jag fick den men har hittills (två år) sett två säsonger. Den är helt enkelt så stark att jag inte klarar av för stora doser, så projektet kommer att ta lite längre tid.

För den som inte vet: The Wire är en ca tio år gammal serie om kriminalitet i Baltimore. Den kryllar av personer, och var och en är en riktig, trovärdig karaktär. De flesta är män och de flesta är om inte kriminella så i alla fall korrupta. Polisen och gatans folk (knarklangare på olika nivåer i hierarkin) finns med hela tiden. Varje säsong fokuserar sedan på ett område som hamnen, skolan, pressen...

Ja, det är den bästa serie som någonsin gjorts, anser jag. En av männen bakom, David Simon, säger att det är inte en tv-serie, det är en roman, och han har en poäng. Den är oerhört detaljrik, full av berättelser och bihandlingar och personer som utvecklas åt olika håll. Det finns inga lyckliga slut och ingen går säker.

Den är rätt fruktansvärd emellanåt. Och tragisk. Poliserna sliter, de är smarta och modiga (en del av dem) och motarbetade, men the bad guys har helt enkelt mycket bättre resurser. Och de enstaka som försöker byta sida och bli hederliga, lyckas sällan.

Dialogen är knivskarp, här sägs inte ett ord för mycket.

Det låter kanske trist? Men här finns inte en död sekund, det är därför jag inte orkar se allt på en gång, man blir helt utmattad. Det är otroligt fängslande och spännande, och de desillusionerade poliserna orkar till och med vara lite roliga ibland.

Något förbättrade valfria frallor

Jag försöker förnya mig på bakfronten men det är inte lätt. Mm vill helt enkelt inte ha något annat frukostbröd än mina valfria frallor.  Nyligen följde jag ett recept på frallor som var snarlikt men ändå lite annorlunda, men det blev inte särskilt bra. Jag fick ut mycket färre bröd av degen och de blev lite hårda och tråkiga.

Men det innebar iallafall att jag nu har en påse durumvete i skåpet, så när jag igår återgick till mina gamla vanliga frallor så hällde jag i lite av det. Jag hade en dryg halvliter rågsikt och nästan två och en halv liter vetemjöl, varav kanske tre-fyra dl durumvete. Och det blev faktiskt väldigt bra! Luftigt och lite knaprigare skorpa än vanligt. I fortsättningen finns alltså en ny receptvariant:

Ett paket jäst
12 dl ljummet vatten
1 1/2 msk salt
6 msk olja
3 liter mjöl (2,2 l vanligt vetemjöl, 3 dl durumvete och 1/2 l rågsikt)

Lös upp jästen i vattnet, tillsätt salt och olja och sen mjölet. Kör i assistenten 4-5 minuter. Låt jäsa en timme. Baka ut frallor och lägg på plåtar med bakplåtspapper. Det blev ca 60 frallor nu senast. Jäs en halvtimme. Strö på riven ost eller pensla med vatten och strö på vallmofrö eller låt dem vara som de är.
Grädda i 250 grader ( om du har varmluftsugn. Annars 275 grader) ca 10 minuter. Låt kallna på galler.

Matminnen. Trean debuterar

En dag för ca 12-13 år sedan gick Trean iväg till ett träningspass som dessvärre visade sig fullbokat. Hennes cirklar rubbades så pass att hon istället då gick in i bokhandeln i närheten av gymmet och kom ut med en kokbok om asiatisk mat.

Någon vecka senare inbjöds hela familjen till asiatisk middag hemma hos oss. Vi infann oss givetvis, förväntansfulla men framförallt förundrade. Treans matintresse hade fram till dess mest handlat om fastfood, oftast från McDonalds.

Vi bjöds på fem-sex rätter varav jag inte kommer ihåg mer än tre. Först var det sushi. 40 bitar, perfekta rullar. Tyvärr var de snudd på oätliga. I receptet stod det att rullen skulle limmas ihop med en klick wasabi och den klicken hade blivit lite för generös. Jag åt dock två bitar eftersom jag är mamma och kände mig som en eldsprutande drake.

Sen kom en sallad med gurka och jordnötter som jag fortfarande minns som något av det godaste jag ätit. Så fräsch och en så härlig smakkombination.

Ja sen är det blankt i minnet fram till desserten. Trean hade bakat lyckokakor! Perfekta med små minnesord i och allt. Hon hade använt citaten i vår almanacka som prydde varje uppslag/vecka. Vi åt och vecklade ut och läste, omtumlade över denna fantastiska ambitionsnivå som vi aldrig hade anat tidigare.

Detta måste ha varit startpunkten för Treans nya liv. Idag är hon en matlagare och vinkännare av rang. Hon har egen blogg och skriver emellanåt vintips i olika tidningar. Och när hon bjuder på middag tar man numera för givet att det blir en kanonmåltid.

Chateau Branaire

Någon gång i början av 80-talet kom MM på att han skulle börja intressera sig för vin. Jag skulle åka till Paris på våren 1983 och fick med mig en beställning: Köp något bra vin!

Hm, jag kunde absolut ingenting om vin men har man lovat så... Jag hade fått tips om Nicolas, en kedja bra vinhandlare så jag klev in i en av deras affärer där jag lyckligtvis just då var den enda kunden, drog djupt efter andan och sa på min bästa franska: Jag skulle vilja ha det bästa rödvinet ni har för 50 francs.

Jag blev inte alls utskrattad, vinhandlaren tog mig på allvar och plockade fram något som hette Chateau Branaire,  en Grand Cru från Saint-Julien, Medoc. Och så amatörer vi var, så blev vi förälskade i detta vin när vi så småningom drack det hemma i förorten. Det blev början till en livslång kärlek.

Vi drack det igen nästa gång vi var i Paris, många år senare, på ett brasserie. Och så köpte vi det på systemet när det fanns. Vi drack det på MM:s 40-årsdag och 1996 slog vi till ordentligt och köpte en hel låda, 12 flaskor. Ett par har vi gett bort och några har vi druckit ur men vi har fortfarande några kvar.

Detta är alltså årgång 1996, och den känns ännu inte som att den har nått sin topp! Den är strålande, med mycket torkad frukt, läder och lite bränd i smaken. Ändå inte alls så påträngande som t.ex. fruktbomberna från nya världen utan mer elegant och återhållen. Den passar oerhört bra till mörkt kött och till ost. Och det finns fortfarande tanniner som antyder att den har ännu mer att ge. Så nu gäller det att försöka spara de flaskor vi har kvar ett par år till. Det blir inte lätt.

Och vi åt...

Vid helgens vinprovning (se förra inlägget) var det rätt självklart att vinerna skulle spela huvudrollen. Maten skulle vara god men inte märkvärdig, rätt basic alltså.
Vi beställde oxfilé från Gamla Enskede Lanthandel, som jag har skrivit om förut. Köttet var fantastiskt och MM gjorde en klassisk coeur de filet provencale. Receptet finns bl.a. i gamla Hemmets kokbok som inte larvar sig med köksfranska eller andra fina namn i onödan. Där heter det nötfilé med vitlökssmör (Janssons frestelse heter ansjovisgratäng).
Det är väldigt enkelt. Skiva potatis och råstek i ugnen. Köttet ska också ugnsstekas, på lägre värme, ca 175 grader, tills det är max 70 grader varmt inuti. Sen skär man köttet i tjocka skivor och lägger på potatisen och brer över mycket vitlökssmör. Och så in i het ugn, 250 grader tills smöret smält.
Vi gjorde ett tryffelsmör också och serverade bredvid. Det var populärt!
Sen hade vi tre ostar, också från lanthandeln, en Brillat-Savarin med tryffel, en gorgonzola och en hård fårost som jag tyvärr inte vet namnet på men som var väldigt god, mycket smak men inte stark eller frän. Fikonmarmelad och  två sorters knäckebröd, ett av dem var mitt hembakade.
En dessert som funkar till gamla rödviner lyckades vi inte komma på utan där fick det bli ett dessertvin, Chateau la Casenove, en Rivesaltes som var ljuvlig.  Och desserten? Ja det blev också en klassiker, Cattelins chokladmousse, denna gång pimpad med hallon från trädgården (via frysen).
Det blev en härlig middag. Och som jag skrev i förra inlägget, fick maten en del av vinerna att lyfta. Saint-Joseph växte flera pinnhål. Och Pomerol och Amarone var grymma till ostarna!

Vinprovning - 90-tal

Inför vår förestående flytt till lägenhet gallrar vi ut en hel del möbler och annat som vi inte tror vi kommer att få plats med. Vi har en hel del viner också, och i helgen hade vi tabberas på några av de äldsta. Vi ordnade en vinprovning med enbart röda 90-talare. Vi bjöd in vårt vanliga vinprovargäng inklusive Trean och svärsonen. Det blev en fantastisk kväll!

Från vänster har vi:
1. Chateau Musar 1991
2. Chateau Montrose Saint-Estèphe 1993
3. Clos Beauregard Pomerol 1995
4. Chateau Branaire Saint Julien 1996
5. Seregho Alighieri Vaio Armaron Amarone 1998
6. Deschants Saint-Joseph 1998
Inklusive vattenglas stod det alltså 49 glas på bordet. Stämningen var förväntansfull och lite orolig. Tänk om de hade blivit för gamla!

Ettan Chateau Musar, var ljusast av dem alla i färgen, tegelröd, men doften avslöjade att den åldrats med behag: Komplex, lite bränd, kåda tyckte någon. I munnen var den sensationellt bra: kryddig, knäckig, eldig!
Tvåan var förloraren denna kväll. Kanske hade man uppskattat den om den sluppit konkurrensen från de andra, men Trean (alltså personen Trean) misstänkte lite korkskada här. Den hade nog peakat, dvs passerat sin storhetstid.
Trean (alltså vin nr 3) var det absolut dyraste enligt Wine Searcher som jag hade kikat på i förväg. Och den var kanske värd sitt pris. Doften var till en början lite knuten och svårfångad men smaken var stor! Lakrits, tobak, läder, marsipan, mineral var några av de anteckningar vi gjorde, dvs ett komplext vin.
Så kom då Branaire, som ska få ett eget inlägg i denna blogg vid tillfälle. Den har nämligen följt oss genom åren sedan vi började intressera oss för vin på 80-talet.Och vi blev inte besvikna denna gång heller: Alla gillade den, den var häpnadsväckande fräsch och kan utan problem lagras ytterligare ett par år. Även här varierade doft- och smakintrycken rejält bland provarna: ek, lim(!), häst, kaffe...
Femman, Amaronen, hade lite starkvinskaraktär. Den var ju också rätt alkoholstark, 15,5 procent. Kryddig, russin, plommon, fikon,  lakrits skrev vi i våra anteckningar. Även denna hade kunnat ligga ett par år till.
Sexan, slutligen, var svårast att hitta någon värdering av. Det enda jag hade fått fram på nätet var en flaska som någon försökte sälja på Ebay för 14 euro. Lite dark horse alltså. Den var ingen vinnare när vi satt och smackade och antecknade, men den steg i graderna när maten kom på bordet. Många hittade kaffe, jord och hö i doften, och någon tyckte att den var väldigt bourgognelik.
Det blev inte lätt att kora en vinnare här. Vi röstade flera gånger, dels direkt efter provningen, sedan under middagen och till slut sent på kvällen när alla intryck hade lagt sig. Chateau Branaire fick tre röster av sju och vann! Sen var det lite oklart, men Pomerolen och Saint-Joseph fick också några röster. Alla var imponerade av Chateau Musar men den gick inte så bra till maten. Och alla var överens om att stackars Montrose hamnade sist.

Ännu ett matminne. Grapefruktjuice

Jag har bara varit i New York två gånger. Första gången var 1991 och jag var fruktansvärt fattig. Varje utgift övervägdes noga, men frukost måste man ju ha. Jag hittade ett riktigt billigt ställe nära hotellet där jag intog en bagel med ägg, "kaffe" och ett glas färskpressad grapefruktjuice varje morgon medan mina kamrater prövade nya och dyrare ställen. Juicen serverades i ett färgat plastglas och var det godaste jag druckit i juiceväg. Jag drack sakta och njöt.

Numera äter jag alltid en halv grapefrukt till frukost men när jag skulle tillbaka till NY häromåret skulle det bli färskpressad juice igen! Nix, det fanns ingenstans. Inte för att jag hann pröva alla ställen som serverade frukost och lite fick jag väl skylla mig själv. För mer än en gång blev det frukost på Le Pain Quotidien som var underbart på alla andra sätt.

Ja, då får jag väl pressa min grapefrukt själv då. Men, konstigt, det blir aldrig lika gott som i plastglaset på det lilla sunkstället på den lilla bakgatan i New York...

Stulet knäckebröd

Årets nyårslöfte var realistiskt och väldigt lätt att uppfylla. Jag lovade att lära mig baka knäckebröd. Det finns massor av recept på nätet och många verkar rätt enkla. Enklast av alla verkade ett som tyvärr inte finns kvar på nätet längre men som jag testade då med väldigt bra resultat.

Nu har jag fått leta vidare på nätet eftersom jag var så korkad att jag inte antecknade det första receptet. Men det finns många och de är rätt lika varann. Så här gjorde jag idag:

1 dl vetemjöl

1 dl grovt rågmjöl

1 dl solrosfrön

1/2 dl svarta sesamfrön (det går förstås med vita också men svarta blir snyggare)

1/2 dl linfrön

1/2 dl pumpakärnor

1/2 dl rapsolja

Blanda allt i en bunke

koka upp 2 dl vatten och häll över och blanda igen. 

Om du vill kan du också salta degen lite

Tryck ut degen på två plåtar med bakplåtspapper på. Den är kladdig så du behöver mjöl på händerna. Tryck ut den så tunt som möjligt. Nu kan man om man vill strö flingsalt över. Det blir gott men till ost är det oftast bäst med osaltat bröd. Grädda i 150 grader om du har varmluftsugn, annars i 160. Det tar ca 45 minuter tills brödet är klart, det ska gå att bryta, får inte vara det minsta segt.

Första gången bröt jag brödet i bitar när det var klart. Andra gången hade jag investerat i en degsporre (200 kr!) och gjorde rutor men det blev faktiskt inte lika fint. Får försöka hitta något annat användningsområdet till degsporren, pajgaller eller något.

Matminnen - jordnötssmör

Smaken utvecklas ju med åren. Jag älskar t.ex. inte chokladpudding längre, även om jag tycker det är gott. Som barn mådde jag illa om jag var tvungen att äta svamp och nu gillar jag svamp.  Men det finns smakupplevelser som håller i sig. Jag älskar jordnötssmör. På just det lilla avgränsade området blir jag aldrig vuxen.

Första gången var som en uppenbarelse. Jag var barn och på besök i Norge hos kusinerna, och de hade ett nytt och fantastiskt pålägg på mackorna. Det var brunt, krämigt, lite salt och lite sött. Det hette Peanutbutter. Kusinerna uttalade det på norska med ea som i Nordea och butter som i mutter.

Pepsi cola träffade jag också först på i Norge. De var alltid lite före i Norge verkade det. Eller var det att min mamma aldrig köpte de där onyttiga sakerna?

Ja jordnötssmöret kom ju till Sverige också. Tidvis stod det alltid en burk i kylskåpet. Numera köper jag det bara ibland. Det går ju åt så fort! Därför är bilden inte min utan lånad från www.linneasvarld.com

Jag känner nog ingen i min ålder som gillar jordnötssmör annat än möjligen i thailändska såser. Kladdigt, fett, barnmat... Jag äter det på alla sorters bröd men allra godast är det nog på färsk hönökaka.

Intelligent life

Finns det några tidskrifter som man inte tröttnar på? Själv har jag försökt med Damernas, Elle, Filter och ett antal andra, men förr eller senare känner jag mig mätt. Men med Intelligent life har den känslan inte infunnit sig än.

Jag skrev om den i somras men den förtjänar faktiskt att nämnas igen. Varje nummer är enormt innehållsrikt både vad gäller text och bild, och här finns något för alla. Förra numret innehöll t.ex. ett reportage i text och bild om en fantastisk konstfestival i Nevada, Burning man. Deltagarna skapar sitt eget samhälle i öknen. De bygger upp sina konstverk och fotograferar, och en vecka senare är allt spårlöst borta. 

De senaste numret innehåller bl.a en vacker bildkavalkad om David Bowie och en lång artikel där olika författare diskuterar Mr Darcy, han i Stolthet och fördom, som lyckas förbli lika fascinerande och avgudad genom åren. En ny serie om matminnen (se där!) inleds också, med en lovsång till yogurt. Vidare återvänder författaren Nicholas Shakespeare till Kambodja med sin far som arbetat på brittiska ambassaden där. 1964 lämnade familjen landet efter att ambassaden stormats och sedan dess har de inte varit tillbaka förrän nu.

Den stora frågan denna gång är Vilken månad är bäst? Tro det eller ej, alternativen är december, maj, juli, oktober, april och brumaire (hallå?!).  Brumaire är ju halva oktober och halva november, otroligt att någon kan argumentera för att det skulle vara bäst! Jaja, detta är en brittisk tidskrift, och bland fördomarna om britter finns väl också att de gillar att lida lite.

Och så mycket mycket mer: film, konst, litteratur, resereportage, natur, mode...

Att prenumerera på Intelligent life kostar runt 300 kr för sex nummer, inte dyrt. Men det finns ett ännu billigare alternativ, den finns nämligen som gratisapp också. Även för iPad.

Ostron

Ostron kräver lite invänjning för de flesta, det gäller i  alla fall mig. Jag åt mitt första ostron i min tidiga ungdom på Sturehof men då var det bara för att våga, definitivt inte för att njuta. Ungefär av samma skäl som jag lite senare åt friterade myror.

Sen blev det ett väldigt långt uppehåll, tills Mm gratinerade några ostron och jag tvingade i mig ett. Och så testade jag ett rått med lite schalottenvinägrett och så var jag plötsligt fast...

Sedan dess har jag ätit ostron i Frankrike,  Spanien, USA och Australien men jag tycker nog ändå att de svenska är godast. Ingenstans har ostronen samma sälta och friskhet som i Sverige.

På nyårsafton blev det förstås ostron. Vi startade på lokal redan vid lunch (bilden) och på kvällen frossade vi hemma. Vi åt annat också, blinier med löjrom, hummer, räkor, ost med tryffel och glassbomber, men ostronen var i särklass. Eftersom jag inte dricker öl blev det champagne till, André Clouets Silver Brut Nature. Den är frisk och lätt och passar till skaldjur.

Det räcker med en citronklyfta till men jag tycker det blir extra gott med lite vinägrett. Jag blandade en del vinäger och en del olja och tryckte i rejält med hackad schalottenlök. Det skulle varit rödvinsvinäger men det hade jag inte. Det gick lika bra med hallonvinäger. 

Men som sagt, lägg dem inte i soppan!