Och vi åt...

Vid helgens vinprovning (se förra inlägget) var det rätt självklart att vinerna skulle spela huvudrollen. Maten skulle vara god men inte märkvärdig, rätt basic alltså.
Vi beställde oxfilé från Gamla Enskede Lanthandel, som jag har skrivit om förut. Köttet var fantastiskt och MM gjorde en klassisk coeur de filet provencale. Receptet finns bl.a. i gamla Hemmets kokbok som inte larvar sig med köksfranska eller andra fina namn i onödan. Där heter det nötfilé med vitlökssmör (Janssons frestelse heter ansjovisgratäng).
Det är väldigt enkelt. Skiva potatis och råstek i ugnen. Köttet ska också ugnsstekas, på lägre värme, ca 175 grader, tills det är max 70 grader varmt inuti. Sen skär man köttet i tjocka skivor och lägger på potatisen och brer över mycket vitlökssmör. Och så in i het ugn, 250 grader tills smöret smält.
Vi gjorde ett tryffelsmör också och serverade bredvid. Det var populärt!
Sen hade vi tre ostar, också från lanthandeln, en Brillat-Savarin med tryffel, en gorgonzola och en hård fårost som jag tyvärr inte vet namnet på men som var väldigt god, mycket smak men inte stark eller frän. Fikonmarmelad och  två sorters knäckebröd, ett av dem var mitt hembakade.
En dessert som funkar till gamla rödviner lyckades vi inte komma på utan där fick det bli ett dessertvin, Chateau la Casenove, en Rivesaltes som var ljuvlig.  Och desserten? Ja det blev också en klassiker, Cattelins chokladmousse, denna gång pimpad med hallon från trädgården (via frysen).
Det blev en härlig middag. Och som jag skrev i förra inlägget, fick maten en del av vinerna att lyfta. Saint-Joseph växte flera pinnhål. Och Pomerol och Amarone var grymma till ostarna!

Vinprovning - 90-tal

Inför vår förestående flytt till lägenhet gallrar vi ut en hel del möbler och annat som vi inte tror vi kommer att få plats med. Vi har en hel del viner också, och i helgen hade vi tabberas på några av de äldsta. Vi ordnade en vinprovning med enbart röda 90-talare. Vi bjöd in vårt vanliga vinprovargäng inklusive Trean och svärsonen. Det blev en fantastisk kväll!

Från vänster har vi:
1. Chateau Musar 1991
2. Chateau Montrose Saint-Estèphe 1993
3. Clos Beauregard Pomerol 1995
4. Chateau Branaire Saint Julien 1996
5. Seregho Alighieri Vaio Armaron Amarone 1998
6. Deschants Saint-Joseph 1998
Inklusive vattenglas stod det alltså 49 glas på bordet. Stämningen var förväntansfull och lite orolig. Tänk om de hade blivit för gamla!

Ettan Chateau Musar, var ljusast av dem alla i färgen, tegelröd, men doften avslöjade att den åldrats med behag: Komplex, lite bränd, kåda tyckte någon. I munnen var den sensationellt bra: kryddig, knäckig, eldig!
Tvåan var förloraren denna kväll. Kanske hade man uppskattat den om den sluppit konkurrensen från de andra, men Trean (alltså personen Trean) misstänkte lite korkskada här. Den hade nog peakat, dvs passerat sin storhetstid.
Trean (alltså vin nr 3) var det absolut dyraste enligt Wine Searcher som jag hade kikat på i förväg. Och den var kanske värd sitt pris. Doften var till en början lite knuten och svårfångad men smaken var stor! Lakrits, tobak, läder, marsipan, mineral var några av de anteckningar vi gjorde, dvs ett komplext vin.
Så kom då Branaire, som ska få ett eget inlägg i denna blogg vid tillfälle. Den har nämligen följt oss genom åren sedan vi började intressera oss för vin på 80-talet.Och vi blev inte besvikna denna gång heller: Alla gillade den, den var häpnadsväckande fräsch och kan utan problem lagras ytterligare ett par år. Även här varierade doft- och smakintrycken rejält bland provarna: ek, lim(!), häst, kaffe...
Femman, Amaronen, hade lite starkvinskaraktär. Den var ju också rätt alkoholstark, 15,5 procent. Kryddig, russin, plommon, fikon,  lakrits skrev vi i våra anteckningar. Även denna hade kunnat ligga ett par år till.
Sexan, slutligen, var svårast att hitta någon värdering av. Det enda jag hade fått fram på nätet var en flaska som någon försökte sälja på Ebay för 14 euro. Lite dark horse alltså. Den var ingen vinnare när vi satt och smackade och antecknade, men den steg i graderna när maten kom på bordet. Många hittade kaffe, jord och hö i doften, och någon tyckte att den var väldigt bourgognelik.
Det blev inte lätt att kora en vinnare här. Vi röstade flera gånger, dels direkt efter provningen, sedan under middagen och till slut sent på kvällen när alla intryck hade lagt sig. Chateau Branaire fick tre röster av sju och vann! Sen var det lite oklart, men Pomerolen och Saint-Joseph fick också några röster. Alla var imponerade av Chateau Musar men den gick inte så bra till maten. Och alla var överens om att stackars Montrose hamnade sist.

Ännu ett matminne. Grapefruktjuice

Jag har bara varit i New York två gånger. Första gången var 1991 och jag var fruktansvärt fattig. Varje utgift övervägdes noga, men frukost måste man ju ha. Jag hittade ett riktigt billigt ställe nära hotellet där jag intog en bagel med ägg, "kaffe" och ett glas färskpressad grapefruktjuice varje morgon medan mina kamrater prövade nya och dyrare ställen. Juicen serverades i ett färgat plastglas och var det godaste jag druckit i juiceväg. Jag drack sakta och njöt.

Numera äter jag alltid en halv grapefrukt till frukost men när jag skulle tillbaka till NY häromåret skulle det bli färskpressad juice igen! Nix, det fanns ingenstans. Inte för att jag hann pröva alla ställen som serverade frukost och lite fick jag väl skylla mig själv. För mer än en gång blev det frukost på Le Pain Quotidien som var underbart på alla andra sätt.

Ja, då får jag väl pressa min grapefrukt själv då. Men, konstigt, det blir aldrig lika gott som i plastglaset på det lilla sunkstället på den lilla bakgatan i New York...

Stulet knäckebröd

Årets nyårslöfte var realistiskt och väldigt lätt att uppfylla. Jag lovade att lära mig baka knäckebröd. Det finns massor av recept på nätet och många verkar rätt enkla. Enklast av alla verkade ett som tyvärr inte finns kvar på nätet längre men som jag testade då med väldigt bra resultat.

Nu har jag fått leta vidare på nätet eftersom jag var så korkad att jag inte antecknade det första receptet. Men det finns många och de är rätt lika varann. Så här gjorde jag idag:

1 dl vetemjöl

1 dl grovt rågmjöl

1 dl solrosfrön

1/2 dl svarta sesamfrön (det går förstås med vita också men svarta blir snyggare)

1/2 dl linfrön

1/2 dl pumpakärnor

1/2 dl rapsolja

Blanda allt i en bunke

koka upp 2 dl vatten och häll över och blanda igen. 

Om du vill kan du också salta degen lite

Tryck ut degen på två plåtar med bakplåtspapper på. Den är kladdig så du behöver mjöl på händerna. Tryck ut den så tunt som möjligt. Nu kan man om man vill strö flingsalt över. Det blir gott men till ost är det oftast bäst med osaltat bröd. Grädda i 150 grader om du har varmluftsugn, annars i 160. Det tar ca 45 minuter tills brödet är klart, det ska gå att bryta, får inte vara det minsta segt.

Första gången bröt jag brödet i bitar när det var klart. Andra gången hade jag investerat i en degsporre (200 kr!) och gjorde rutor men det blev faktiskt inte lika fint. Får försöka hitta något annat användningsområdet till degsporren, pajgaller eller något.

Matminnen - jordnötssmör

Smaken utvecklas ju med åren. Jag älskar t.ex. inte chokladpudding längre, även om jag tycker det är gott. Som barn mådde jag illa om jag var tvungen att äta svamp och nu gillar jag svamp.  Men det finns smakupplevelser som håller i sig. Jag älskar jordnötssmör. På just det lilla avgränsade området blir jag aldrig vuxen.

Första gången var som en uppenbarelse. Jag var barn och på besök i Norge hos kusinerna, och de hade ett nytt och fantastiskt pålägg på mackorna. Det var brunt, krämigt, lite salt och lite sött. Det hette Peanutbutter. Kusinerna uttalade det på norska med ea som i Nordea och butter som i mutter.

Pepsi cola träffade jag också först på i Norge. De var alltid lite före i Norge verkade det. Eller var det att min mamma aldrig köpte de där onyttiga sakerna?

Ja jordnötssmöret kom ju till Sverige också. Tidvis stod det alltid en burk i kylskåpet. Numera köper jag det bara ibland. Det går ju åt så fort! Därför är bilden inte min utan lånad från www.linneasvarld.com

Jag känner nog ingen i min ålder som gillar jordnötssmör annat än möjligen i thailändska såser. Kladdigt, fett, barnmat... Jag äter det på alla sorters bröd men allra godast är det nog på färsk hönökaka.

Intelligent life

Finns det några tidskrifter som man inte tröttnar på? Själv har jag försökt med Damernas, Elle, Filter och ett antal andra, men förr eller senare känner jag mig mätt. Men med Intelligent life har den känslan inte infunnit sig än.

Jag skrev om den i somras men den förtjänar faktiskt att nämnas igen. Varje nummer är enormt innehållsrikt både vad gäller text och bild, och här finns något för alla. Förra numret innehöll t.ex. ett reportage i text och bild om en fantastisk konstfestival i Nevada, Burning man. Deltagarna skapar sitt eget samhälle i öknen. De bygger upp sina konstverk och fotograferar, och en vecka senare är allt spårlöst borta. 

De senaste numret innehåller bl.a en vacker bildkavalkad om David Bowie och en lång artikel där olika författare diskuterar Mr Darcy, han i Stolthet och fördom, som lyckas förbli lika fascinerande och avgudad genom åren. En ny serie om matminnen (se där!) inleds också, med en lovsång till yogurt. Vidare återvänder författaren Nicholas Shakespeare till Kambodja med sin far som arbetat på brittiska ambassaden där. 1964 lämnade familjen landet efter att ambassaden stormats och sedan dess har de inte varit tillbaka förrän nu.

Den stora frågan denna gång är Vilken månad är bäst? Tro det eller ej, alternativen är december, maj, juli, oktober, april och brumaire (hallå?!).  Brumaire är ju halva oktober och halva november, otroligt att någon kan argumentera för att det skulle vara bäst! Jaja, detta är en brittisk tidskrift, och bland fördomarna om britter finns väl också att de gillar att lida lite.

Och så mycket mycket mer: film, konst, litteratur, resereportage, natur, mode...

Att prenumerera på Intelligent life kostar runt 300 kr för sex nummer, inte dyrt. Men det finns ett ännu billigare alternativ, den finns nämligen som gratisapp också. Även för iPad.

Ostron

Ostron kräver lite invänjning för de flesta, det gäller i  alla fall mig. Jag åt mitt första ostron i min tidiga ungdom på Sturehof men då var det bara för att våga, definitivt inte för att njuta. Ungefär av samma skäl som jag lite senare åt friterade myror.

Sen blev det ett väldigt långt uppehåll, tills Mm gratinerade några ostron och jag tvingade i mig ett. Och så testade jag ett rått med lite schalottenvinägrett och så var jag plötsligt fast...

Sedan dess har jag ätit ostron i Frankrike,  Spanien, USA och Australien men jag tycker nog ändå att de svenska är godast. Ingenstans har ostronen samma sälta och friskhet som i Sverige.

På nyårsafton blev det förstås ostron. Vi startade på lokal redan vid lunch (bilden) och på kvällen frossade vi hemma. Vi åt annat också, blinier med löjrom, hummer, räkor, ost med tryffel och glassbomber, men ostronen var i särklass. Eftersom jag inte dricker öl blev det champagne till, André Clouets Silver Brut Nature. Den är frisk och lätt och passar till skaldjur.

Det räcker med en citronklyfta till men jag tycker det blir extra gott med lite vinägrett. Jag blandade en del vinäger och en del olja och tryckte i rejält med hackad schalottenlök. Det skulle varit rödvinsvinäger men det hade jag inte. Det gick lika bra med hallonvinäger. 

Men som sagt, lägg dem inte i soppan!