The Wire

Jag har dragit mig för att skriva om tv-serien The Wire, känns inte som att jag kan göra den rättvisa. Men det är ju inte så mycket rättvisare att låta bli att skriva om den så...

När jag skulle gå i pension önskade jag mig hela serien. Jag hade sett ett par säsonger men tänkte att jag ville se allt i ett svep. Jag fick den men har hittills (två år) sett två säsonger. Den är helt enkelt så stark att jag inte klarar av för stora doser, så projektet kommer att ta lite längre tid.

För den som inte vet: The Wire är en ca tio år gammal serie om kriminalitet i Baltimore. Den kryllar av personer, och var och en är en riktig, trovärdig karaktär. De flesta är män och de flesta är om inte kriminella så i alla fall korrupta. Polisen och gatans folk (knarklangare på olika nivåer i hierarkin) finns med hela tiden. Varje säsong fokuserar sedan på ett område som hamnen, skolan, pressen...

Ja, det är den bästa serie som någonsin gjorts, anser jag. En av männen bakom, David Simon, säger att det är inte en tv-serie, det är en roman, och han har en poäng. Den är oerhört detaljrik, full av berättelser och bihandlingar och personer som utvecklas åt olika håll. Det finns inga lyckliga slut och ingen går säker.

Den är rätt fruktansvärd emellanåt. Och tragisk. Poliserna sliter, de är smarta och modiga (en del av dem) och motarbetade, men the bad guys har helt enkelt mycket bättre resurser. Och de enstaka som försöker byta sida och bli hederliga, lyckas sällan.

Dialogen är knivskarp, här sägs inte ett ord för mycket.

Det låter kanske trist? Men här finns inte en död sekund, det är därför jag inte orkar se allt på en gång, man blir helt utmattad. Det är otroligt fängslande och spännande, och de desillusionerade poliserna orkar till och med vara lite roliga ibland.

Något förbättrade valfria frallor

Jag försöker förnya mig på bakfronten men det är inte lätt. Mm vill helt enkelt inte ha något annat frukostbröd än mina valfria frallor.  Nyligen följde jag ett recept på frallor som var snarlikt men ändå lite annorlunda, men det blev inte särskilt bra. Jag fick ut mycket färre bröd av degen och de blev lite hårda och tråkiga.

Men det innebar iallafall att jag nu har en påse durumvete i skåpet, så när jag igår återgick till mina gamla vanliga frallor så hällde jag i lite av det. Jag hade en dryg halvliter rågsikt och nästan två och en halv liter vetemjöl, varav kanske tre-fyra dl durumvete. Och det blev faktiskt väldigt bra! Luftigt och lite knaprigare skorpa än vanligt. I fortsättningen finns alltså en ny receptvariant:

Ett paket jäst
12 dl ljummet vatten
1 1/2 msk salt
6 msk olja
3 liter mjöl (2,2 l vanligt vetemjöl, 3 dl durumvete och 1/2 l rågsikt)

Lös upp jästen i vattnet, tillsätt salt och olja och sen mjölet. Kör i assistenten 4-5 minuter. Låt jäsa en timme. Baka ut frallor och lägg på plåtar med bakplåtspapper. Det blev ca 60 frallor nu senast. Jäs en halvtimme. Strö på riven ost eller pensla med vatten och strö på vallmofrö eller låt dem vara som de är.
Grädda i 250 grader ( om du har varmluftsugn. Annars 275 grader) ca 10 minuter. Låt kallna på galler.

Matminnen. Trean debuterar

En dag för ca 12-13 år sedan gick Trean iväg till ett träningspass som dessvärre visade sig fullbokat. Hennes cirklar rubbades så pass att hon istället då gick in i bokhandeln i närheten av gymmet och kom ut med en kokbok om asiatisk mat.

Någon vecka senare inbjöds hela familjen till asiatisk middag hemma hos oss. Vi infann oss givetvis, förväntansfulla men framförallt förundrade. Treans matintresse hade fram till dess mest handlat om fastfood, oftast från McDonalds.

Vi bjöds på fem-sex rätter varav jag inte kommer ihåg mer än tre. Först var det sushi. 40 bitar, perfekta rullar. Tyvärr var de snudd på oätliga. I receptet stod det att rullen skulle limmas ihop med en klick wasabi och den klicken hade blivit lite för generös. Jag åt dock två bitar eftersom jag är mamma och kände mig som en eldsprutande drake.

Sen kom en sallad med gurka och jordnötter som jag fortfarande minns som något av det godaste jag ätit. Så fräsch och en så härlig smakkombination.

Ja sen är det blankt i minnet fram till desserten. Trean hade bakat lyckokakor! Perfekta med små minnesord i och allt. Hon hade använt citaten i vår almanacka som prydde varje uppslag/vecka. Vi åt och vecklade ut och läste, omtumlade över denna fantastiska ambitionsnivå som vi aldrig hade anat tidigare.

Detta måste ha varit startpunkten för Treans nya liv. Idag är hon en matlagare och vinkännare av rang. Hon har egen blogg och skriver emellanåt vintips i olika tidningar. Och när hon bjuder på middag tar man numera för givet att det blir en kanonmåltid.

Chateau Branaire

Någon gång i början av 80-talet kom MM på att han skulle börja intressera sig för vin. Jag skulle åka till Paris på våren 1983 och fick med mig en beställning: Köp något bra vin!

Hm, jag kunde absolut ingenting om vin men har man lovat så... Jag hade fått tips om Nicolas, en kedja bra vinhandlare så jag klev in i en av deras affärer där jag lyckligtvis just då var den enda kunden, drog djupt efter andan och sa på min bästa franska: Jag skulle vilja ha det bästa rödvinet ni har för 50 francs.

Jag blev inte alls utskrattad, vinhandlaren tog mig på allvar och plockade fram något som hette Chateau Branaire,  en Grand Cru från Saint-Julien, Medoc. Och så amatörer vi var, så blev vi förälskade i detta vin när vi så småningom drack det hemma i förorten. Det blev början till en livslång kärlek.

Vi drack det igen nästa gång vi var i Paris, många år senare, på ett brasserie. Och så köpte vi det på systemet när det fanns. Vi drack det på MM:s 40-årsdag och 1996 slog vi till ordentligt och köpte en hel låda, 12 flaskor. Ett par har vi gett bort och några har vi druckit ur men vi har fortfarande några kvar.

Detta är alltså årgång 1996, och den känns ännu inte som att den har nått sin topp! Den är strålande, med mycket torkad frukt, läder och lite bränd i smaken. Ändå inte alls så påträngande som t.ex. fruktbomberna från nya världen utan mer elegant och återhållen. Den passar oerhört bra till mörkt kött och till ost. Och det finns fortfarande tanniner som antyder att den har ännu mer att ge. Så nu gäller det att försöka spara de flaskor vi har kvar ett par år till. Det blir inte lätt.