Julig efterrätt. Pepparkaksglass med lingonsås

Det tyder ju på lite mental seghet att komma med ett julrecept precis när julen är avklarad. Men jag orkar inte vänta ända till nästa jul. Det här är så gott!

Pepparkaksglass har jag gjort förut. Den här gången använde jag ett recept från Allt om mat:

3 dl vispgrädde
3 dl röd mjölk
1,5  tesked mald kanel
0,5 tesked mald kryddnejlika
0,5 tesked mald kardemumma
1 matsked mörk sirap
3 äggulor
1 ägg
1 dl socker

Blanda grädde, mjölk, kryddor och sirap en kastrull. Värm, koka inte.
Vispa gulor, ägg och socker pösigt. Vispa ner det i mjölkblandningen och värm försiktigt. Vispa tills det tjocknar och den första kokbubblan syns (det tar lite tid). Låt kallna, gärna i kallt vattenbad.
Kör i glassmaskin och ställ övertäckt i frysen.

Lingonsåsen blev väldigt lyckad. Precis lagom brytning mellan sött, syrligt och med lite bett av vodkan:

Pressa rårörda lingon, ca 500 g, genom en sil. Blanda med saft från en citron och tillsätt försiktigt ren vodka. Smaka av så att ingen smak tar över helt.

Dekorera eventuellt med små pepparkakor eller pepparkakssmulor.

I glasen hade vi ett portvin från 1976 som legat och väntat på rätt tillfälle! Helt ljuvligt både till desserten och till ostarna som vi åt innan, stilton och grottlagrad cheddar.

Det blåser på månen

Såhär ser den ut.

Ja så ser älskade böcker ut helt enkelt. Och som jag skrivit om någon gång tidigare så tycker jag att de på något sätt pryder sin plats i bokhyllan. Men den här är väl på gränsen, den riskerar att sönderfalla när man öppnar den.

Det är alltså Det blåser på månen av Eric Linklater. Jag läste den själv i mycket unga år, jag kanske var 8-10 år, och jag var totalt trollbunden. Den var så otroligt spännande, det hände nya saker hela tiden och huvudpersonerna, Dina och Dorinda, var så modiga.

Dina var storasyster, blond och blåögd och lite smartare än mörka, brunögda Dorinda. Men det var ändå Dorinda jag identifierade mig med trots att jag själv var storasyster. Det var väl för att hon var brunögd som jag. Bruna ögon var en bristvara i 50-talets Sverige.

Jag läste den gång på gång och när mina egna barn blev tillräckligt gamla för att tåla de förskräckliga äventyren läste jag den för dem. Nu väntar jag otåligt på  att sk ska växa till sig så att jag kan läsa den för honom snart.

Dina och Dorinda är två hyfsat väluppfostrade flickor men de råkar vara lite busiga just en kväll när det blåser på månen och det visar sig ödesdigert. För då blåser en ond vind in i deras hjärtan så att de sedan uppför sig illa hela boken igenom. Och de upplever enorma äventyr, det ena efter det andra. Det är hemskt, det är sorgligt och roligt och spännande och underhållande och allvarligt och mitt i alla förtrollningar och faror och fängelsehålor så känns det ändå självklart på något sätt. Det beror väl på Dinas och Dorindas sätt att hantera äventyren, de är så rådiga, kreativa och oförvägna.

Illustrationerna bidrar till totalupplevelsen. De är så fina, av Nicholas Bentley.

I senare utgåvor är det en annan illustratör. Jag har inte sett de bilderna men det är lite sorgligt tycker jag. Eftersom jag förr eller senare blir tvungen att köpa ett nytt ex när jag ska läsa för barnbarnen.

Glögg utan trendkänsla

Jo, även jag kan tycka att det är lite roligt med olika glöggsmaker; choklad, whisky, havtorn (!), lingon och pepparkaka (Herrljungas som jag var med och inspirerade till häromåret!) och annat fantasifullt. Men jag återvänder ändå alltid till min gamla vanliga, trendokänsliga, klassiska vinglögg som jag har gjort i över 30 år när jag hittade ett recept i Allt om mat. Jag har förbättrat det lite och nu tycker jag det är ganska perfekt.

1 dl russin
1/2 matsked kardemummakärnor
1/2 tesked kryddnejlikor
1 bit ingefära
4 pomeransskal
2 kanelbitar
1 flaska rödvin
1 1/2 dl socker
1/2 dl mörk rom

Vinet kan vara enkelt men gärna fylligt. I år blev det Monterosso, nr 22981 på Systemet, 49 kr och riktigt bra.

Lägg russin och alla kryddor i en bunke och häll på vinet. Täck över och låt det hela stå över natten.
Sila av, blanda i socker och rom och häll upp på flaska. Klart.

Man kan förstås spetsa med annan sprit eller starkvin men jag tycker det blir godast med rom.

Om man mot förmodan inte skulle göra slut på glöggen så håller den sig faktiskt till nästa år.