Ida - en makalös film

Har just sett Ida, en polsk film som fått de flesta priser som går att få. Och det är den värd, det är en fantastisk film.

Det handlar om den unga Anna, som växer upp föräldralös i ett kloster och som innan hon ska avge sina löften uppmanas att kontakta den enda släkting hon har i livet, mostern Wanda. Anna ger sig motvilligt ut utanför klostermurarna och möter världen.

Mostern är en desillusionerad, kedjerökande domare som halkat ner i karriären och dricker lite för mycket. Hon berättar för Anna att hon (Anna) egentligen heter Ida Lebenstein och är judinna, att hennes föräldrar dödades i andra världskriget och de ger sig tillsammans iväg för att hitta deras grav. En fruktansvärd historia öppnar sig för dem. Idas familj mördades av sina egna grannar som så många andra judar i Polen under andra världskriget.

Filmen är svartvit, och fotot är något av det vackraste jag har sett. Den unga, mycket oskuldsfulla Ida och hennes cyniska moster är båda så sparsmakat och inkännande gestaltade. Inte ett ord sägs i onödan. Ida iakttar världen och försöker förstå vem hon är i den, medan Wanda lämnar den, hon har sett alltför mycket.

Ida är en makalös film som jag hoppas får en stor publik även i Sverige. Här är trailern:

https://www.youtube.com/watch?v=oXhCaVqB0x0

Bruno K Öijer, poesi och jag

Rocky, seriefiguren alltså, funderade häromveckan på poesiuppläsningar. Poesi ska ju läsas tyst, tyckte han, men å andra sidan, vem skulle vilja komma och lyssna på en poet som läser tyst?

Jag kunde inte vara mindre överens med Rocky. Att läsa poesi (tyst) ger mig för det mesta ingenting. Jag försöker läsa tillräckligt sakta, försöker hitta rytmen, försöker fatta, men alltför ofta blir jag kvar utanför. Det känns som om poeten talar ett språk som jag inte förstår. Och om jag ändå hänger med så blir jag sällan särskilt berörd. Det är inte poesin det är fel på, det är jag som saknar mottagningsutrustning.

Men när jag hör Bruno K Öijer läsa sina dikter! Han ger dem liv och mening, han lyfter texten så att även jag kan ta emot den. Jag har varit på två uppläsningar med honom, för sex år sedan och nu i söndags. Jag köpte också hans böcker som var nya då, Svart som silver och Och natten viskade Annabel  Lee. Och när jag läser i dem efteråt har jag kommit lite närmare poesins mysterium, iallafall när jag läser de dikter jag hört honom läsa.

Som den här:

Du fick aldrig veta

att när du rest satt jag kvar

vid avtrycket i gräset där du legat

jag förde min hand

över det nedpressade gräset och det var

som om jag behövde och vårdade din frånvaro mer

än jag behövde och vårdade dig

det var som ingenting fick komma tillbaka

om du återvänt

hade du gjort intrång

du hade stört smärtans landvinningar

och du får aldrig veta hur ömt och starkt jag

talade till din skugga i gräset

det var som om jag redan sörjde dej

som om jag försökte vänja mej vid

vad som väntar oss alla

och att priset för en människas insikt

är en känsla av övergivenhet

som redan från början uteslutit och raserat tron
på en varaktig kärlek

Visst är den vacker? Men den är ännu vackrare när Bruno K läser: 

https://www.youtube.com/watch?v=YiKw7_Y-7fQ

Stämningen var nästan euforisk på Södra teatern i söndags. Nya dikter och gamla succénummer varvades, applåderna och inropningarna ville inte ta slut. Hela turnén lär vara utsåld. Kanske kommer han igen om fem-sex år eller så.  Under tiden finns iallafall Youtube.

Lottie Moggach: Kyss mig först. Läs den nu!

Inte för att den här boken behöver någon draghjälp, den har redan dragit in miljoner. Men det finns säkert någon därute som inte hört talas om den eller som, i likhet med mig, tycker att det låter som ännu en engelsk chic lit.

Men det är det inte. Det är en spännande, tankeväckande, obehaglig och imponerande debutroman om människor och internet och vad de gör med varandra.

Leila, berättaren, är datanörd. Hon har växt upp mycket ensam men inte olycklig, mer eller mindre i symbios med sin mamma som hon vårdade de sista åren innan hon gick bort i ms. Leila sitter mest och spelar World of warcraft dygnet runt men så hittar hon en sajt på nätet där man diskuterar filosofiska frågor, Red Pill. Efter att ha utmärkt sig i diskussionerna där blir hon kontaktad av sajtens grundare och ägare som vill ge henne ett uppdrag: En kvinna, Tess, vill ta sitt liv men inte utsätta sina anhöriga för förlusten. Vill Leila ta över hennes identitet på nätet och fortsätta hålla kontakten med Tess omgivning?

Tess-projektet ger Leilas liv mening. Innan Tess går bort måste hon förse Leila med all nödvändig information om sig själv. De två är så olika som om de kom från varsin planet men nu måste de samarbeta. Och när Tess "checkar ut" tar Leila över…

Här finns hundratals smarta iakttagelser om vårt liv på nätet och sociala medier, här väcks frågor om vilka vi vill vara, hur vi vill vara och hur vi vill framstå. Det är en spännande berättelse, och en del kallar den thriller. Strålande personskildringar, enormt lättflytande språk, rolig och tragisk och som sagt obehaglig. Och den känns väldigt, väldigt samtida, som om den skrevs igår. Så läs den nu, nästa år känns den kanske redan lite dammig.