Bruce forever

Aldrig mer ståplats, sa jag efter att ha stått och hoppat på Ullevi i sex-sju timmar förra sommaren under Bruce Springsteens helt fantastiska konsert. Så i lördags blev det sittplats på tredje läktaren, ungefär  så långt från scenen som man kan komma på Friends arena i Solna

Så fel jag hade! Först hade jag höjdskräck en halvtimme och sen satt jag och avundades dem nere på plan. Plus att ljudet, som fler än jag varit missnöjda med på Friends, var riktigt dåligt däruppe under taket (som av någon anledning var på). Det som brukar vara tungt och mäktigt blev nu stundtals skrälligt och skramligt.

Men konserten var suverän. Liksom förra året inte en död punkt.Vi fick hela Born in the USA plus en massa annat. Jag vet ingen annan artist som så älskar att stå på scen och som varenda gång ger allt.

Det var min femte Bruce-konsert efter två på Stockholms stadion och två på Ullevi. Och jag har väl vant mig att förknippa dem med försommar, vare sig vi stått i hällregn eller solnedgång. Men nu var det inomhus. Det blev inte riktigt detsamma.

Nästa år blir det nog ståplats igen.

West Side Story och jag

Såhär i efterhand kan jag inte förstå varför jag inte såg West Side Story på bio när den kom på 50-talet. Jag minns så starkt min upplevelse av den som följetong i Aftonbladet med bilder ur filmen! Jag var så tagen! Varför gick jag inte och såg den? Jag vet inte.
Senare har jag sett den ett antal gånger, på Parkteatern i Stockholm, i Göteborg och förstås filmen. Men då i soffan med hela familjen. Förväntningarna var jättestora och de kom inte på skam. Bara ouvertyren med de häftiga tecknade bilderna av Manhattan fick oss att rysa. Jag köpte kassetten med filmmusiken när jag var i New York, och en sommar var det den som gick i bilen hela sommaren, oupphörligt. För en gångs skull något som alla gillade.

Det finns ju verk som man sett fler föreställningar av än andra. För min del är det inte särkilt originellt. Opera: Carmen, drama: Hamlet och musical: West Side Story. När det gäller film skiljer jag mig nog något från mängden, men det kan vi återkomma till.
Igår var det iallafall dags igen. West Side Story på Stockholms stadsteater. Och ja, den håller, förevigt skulle jag gissa. Romeo och Julia-temat går helt enkelt aldrig ur tiden, och det går alltid att knyta an till den samtid som är just nu. Musiken är lika bra som någonsin. Texterna är uppfräschade, vilket känns helt rätt. Och dansen är lika uttrycksfull och full av energi som man minns den.
Bernardo och Anita är som vanligt de häftigaste figurerna på scen. Karl Dyall lyser! Man saknar honom när han inte är på scen, han dör ju tyvärr före paus. Men innan dess är han navet i dansnumren.
Lagaylia Frazer har samma lyskraft när det gäller sången. Hennes röst och utstrålning fyller precis hela salongen, hon är tuff och känslosam och totalt övertygande.
Och till slut en reflektion som kanske inte är riktigt politiskt korrekt.  Jag känner mig på något konstigt sätt stolt över att halva ensemblen är naturligt mörka och inte har behövt sminkas för att se lite mindre svenska ut.

P.S. Den film jag sett flest gånger är Klute, en smart snut.