Att koka kräftor och Bästa snapsvisan

Nej, vi fiskar tyvärr inte kräftor själva men vi köper dem inte heller frysta (för det mesta). Vi är lite mittemellan och köper levande flodkräftor på Gotland och kokar dem själva. Varför? För att det är roligt och blir så gott. Det är väldigt enkelt. Till ett kilo kräftor:

2 1/2 liter vatten
en flaska öl, vilken sort som helst, men gärna mörkt tycker jag
en dl salt, helst grovt
en tesked anis
en sockerbit, men man har ju sällan bitsocker hemma så en rågad tesked strösocker går bra
mycket dillkronor

Låt allt koka upp medan kräftorna simmar i kallt vatten för att sköljas. De ska sköljas noga!

När man lägger kräftorna i det kokande vattnet ska man se till att doppa i dem med nosen först! Allt annat är djurplågeri. Om de får dyka ner så dör de fort. Låt koka 8 minuter.

Sedan är det bara att ställa dem kallt i lagen med mera dillkronor på tills de ska ätas. De ska stå minst tio timmar, gärna längre.

Så kommer kvällen, kräftlyktan tänds och vi sörplar och njuter och skålar. Och sjunger den bästa snapsvisan:

Pinka vill jag gärna när
jag har druckit ur den här.
OP, Skåne, akvavit,
blåsan min är full av sprit.
Det är inte varje dag
den är fullare än jag.

För många år sedan hörde jag en intervju på radion med en man som skrivit årets bästa snapsvisa. Det var inte den här men han fick frågan om det var någon snapsvisa han önskade att han hade skrivit. Och då drog han den här och den satte sig i mitt huvud för all evighet.

Den här gången var vi två om ett kilo kräftor så vi behövde ingenting mer. Om man är fler kan man bjuda på världens godaste västerbottenpaj. Återkommer till den.

Fyra F, Fabriken Furillen, Filip Fastén eller Naturens skafferi för superproffs

Vi har fritidshus på Gotland och emellanåt äter vi middag på Fabriken Furillen, ett designhotell där matsalen i första hand är avsedd för hotellgästerna. Den här sommaren skulle Filip Fastén, Årets kock 2014, gästspela och vi försökte gång på gång slå oss in men inte förrän på fjärde försöket lyckades det.

Ribban hade höjts rejält sedan vi var där sist. Tonvikten låg väldigt tydligt på lokala råvaror. Jag började med en gin och tonic gjord på kökets egen gin, smaksatt med rosor, fläder och enbär från Furillen.

Den var verkligen godare än normalt! Bredvid på bilden står ett glas fläderblomsdricka.

Och så följde en trerättersmiddag som bestod av många fler än tre rätter. Det var vildrosor, det var krondill, ramslök (förstås), fläder, backtimjan,  älgörtsglass och mängder av bär, jordgubbar, hallon, vinbär, körsbär…

Här ovan är den första rätten på menyn (efter amuserna då): lätt rökta räkor, flera sorters kål, krondill, bovete med mera. Det smakade gudomligt och när det var uppätet såg man sig om efter en brödbit att suga upp den goda såsen med. Men då kom det mest spektakulära inslaget på menyn (som jag missade att fota): en bit mossa, tvättad, rensad, tvättad igen, friterad och garnerad med bl.a timjanblommor om jag minns rätt. Fantastiskt! Så kreativt och vackert och roligt och det smakade faktiskt ok.

Filip Fastén presenterade själv maten vartefter den serverades och han menade att det alltid är svårt att fixa övergången mellan varmrätt och dessert snyggt, steget från salt till sött kommer ofta för abrupt. Så han hade lagt in en mellanrätt med rödbeta, körsbär, svarta vinbär, stensöta och sallad. Också väldigt, väldigt gott.

Jag har aldrig ätit en så konsekvent meny tidigare, där råvarorna plockats runt knuten eller köpts hos grannen, där enkla grönsaker som vitkål och rödbetor behandlats så smart och hamnat i så oväntade sammanhang. Filip Fastén ska tydligen öppna egen krog i Stockholm till hösten. Vi kommer att hänga på låset.