En bok som jag verkligen älskade var En ros för min trädgård av Rumer Godden, den har jag skrivit om här förut. Detsamma gäller nog en del ungdomsböcker.
Nu har det hänt igen! Helt otippat, jag laddade ner Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari bara för att ha något att läsa i plattan. Och jag längtade hela tiden efter att få fortsätta läsa samtidigt som jag inte ville att det skulle ta slut!
Den handlar om en iransk familj i Malmö under mångkulturåret 2006. Pappan är akademiker, han talar perfekt svenska och har gjort karriär på att tala om det egna ansvaret och att komma ur offerrollen som invandrare. Hans hustru har däremot inte lyckats lära sig språket, hon är sjukskriven och lever mest genom sina två tonårsdöttrar. Den äldsta tjatar om att få åka till Iran för att ta bilder till ett skolarbete som ska höja hennes betyg och hennes yngre syster lyssnar mest på hiphop och hatar de ständiga konflikterna mellan mamman och den äldsta.
Först och främst är det en väldigt rolig bok. Alla personerna (det är massor, inte bara familjen ovan) har sina egna problem med "mångkulturen" och med varandra. Dialogen är enormt dynamisk och känns oerhört äkta. Marjaneh Bakhtiari säger själv att hon inte läser mycket men hon verkar otroligt bra på att lyssna av sin omgivning.
Ironierna flödar, det är vasst och träffsäkert men det är också väldigt charmigt och egentligen aldrig riktigt elakt. Marjaneh Bakhtiari skildrar alla sina personer med ömhet och förståelse och det finns en äkta värme i boken som får mig att må bra. Här finns också mycket vemod och faktiskt väldigt mycket kärlek även om aktörerna verkar ha lite svårt för att uttrycka den.
