Chardonnay behöver mat. Gärna gös!

För ett par veckor sedan hade vi vinprovning med middag här hemma. Temat var chardonnay. Jag ska inte fördjupa mig i resultatet. Låt mig bara säga att den enda chardonnay som enligt min mening funkar utan mat är blanc de blancs, dvs champagne. Vi hade Launois blanc de blancs brut som fördrink och den var elegant, både blommig och fruktig.

Samtliga viner som ingick i provningen lyftes kolossalt när maten kom på bordet. Innan dess var det mycket halm och olja i anteckningarna…

Vi bjöd på gös Beaulieu, ett recept från en av våra stora matauktoriteter, Tore Wretman, något förenklat. Vi använde färdiga filéer. Receptet är för fyra, vi var fem och det räckte bra.

Ställ ugnen på 200 grader.
Lägg lite hackad schalottenlök i botten av en smörad eldfast form. Lägg på gösfileéerna (fyra små eller två stora), salta och peppra och täck dem med en blandning av:
100 g smör
en äggula
50 g ströbröd
en finhackad schalottenlök
hackad persilja
salt och peppar.

Strö över ytterligare lite ströbröd och lägg på några små smörklickar. Vi la i champinjoner och tomater runt fisken.  Häll på någon dl vitt vin, det får inte nå upp över fisken, smula gärna i en fiskbuljongtärning också.
Ställ in i ugnen och låt den stå tills den fått fin färg, det tar 10-15 minuter.

Servera ur formen med pressad potatis.
Gösen var verkligen perfekt till chardonnay. Vi hade två "moderna" chardonnayer från nya världen, en chablis och en bourgogne, och de kom alla till sin rätt på ett helt annat sätt tillsammans med maten.

Ida - en makalös film

Har just sett Ida, en polsk film som fått de flesta priser som går att få. Och det är den värd, det är en fantastisk film.

Det handlar om den unga Anna, som växer upp föräldralös i ett kloster och som innan hon ska avge sina löften uppmanas att kontakta den enda släkting hon har i livet, mostern Wanda. Anna ger sig motvilligt ut utanför klostermurarna och möter världen.

Mostern är en desillusionerad, kedjerökande domare som halkat ner i karriären och dricker lite för mycket. Hon berättar för Anna att hon (Anna) egentligen heter Ida Lebenstein och är judinna, att hennes föräldrar dödades i andra världskriget och de ger sig tillsammans iväg för att hitta deras grav. En fruktansvärd historia öppnar sig för dem. Idas familj mördades av sina egna grannar som så många andra judar i Polen under andra världskriget.

Filmen är svartvit, och fotot är något av det vackraste jag har sett. Den unga, mycket oskuldsfulla Ida och hennes cyniska moster är båda så sparsmakat och inkännande gestaltade. Inte ett ord sägs i onödan. Ida iakttar världen och försöker förstå vem hon är i den, medan Wanda lämnar den, hon har sett alltför mycket.

Ida är en makalös film som jag hoppas får en stor publik även i Sverige. Här är trailern:

https://www.youtube.com/watch?v=oXhCaVqB0x0

Bruno K Öijer, poesi och jag

Rocky, seriefiguren alltså, funderade häromveckan på poesiuppläsningar. Poesi ska ju läsas tyst, tyckte han, men å andra sidan, vem skulle vilja komma och lyssna på en poet som läser tyst?

Jag kunde inte vara mindre överens med Rocky. Att läsa poesi (tyst) ger mig för det mesta ingenting. Jag försöker läsa tillräckligt sakta, försöker hitta rytmen, försöker fatta, men alltför ofta blir jag kvar utanför. Det känns som om poeten talar ett språk som jag inte förstår. Och om jag ändå hänger med så blir jag sällan särskilt berörd. Det är inte poesin det är fel på, det är jag som saknar mottagningsutrustning.

Men när jag hör Bruno K Öijer läsa sina dikter! Han ger dem liv och mening, han lyfter texten så att även jag kan ta emot den. Jag har varit på två uppläsningar med honom, för sex år sedan och nu i söndags. Jag köpte också hans böcker som var nya då, Svart som silver och Och natten viskade Annabel  Lee. Och när jag läser i dem efteråt har jag kommit lite närmare poesins mysterium, iallafall när jag läser de dikter jag hört honom läsa.

Som den här:

Du fick aldrig veta

att när du rest satt jag kvar

vid avtrycket i gräset där du legat

jag förde min hand

över det nedpressade gräset och det var

som om jag behövde och vårdade din frånvaro mer

än jag behövde och vårdade dig

det var som ingenting fick komma tillbaka

om du återvänt

hade du gjort intrång

du hade stört smärtans landvinningar

och du får aldrig veta hur ömt och starkt jag

talade till din skugga i gräset

det var som om jag redan sörjde dej

som om jag försökte vänja mej vid

vad som väntar oss alla

och att priset för en människas insikt

är en känsla av övergivenhet

som redan från början uteslutit och raserat tron
på en varaktig kärlek

Visst är den vacker? Men den är ännu vackrare när Bruno K läser: 

https://www.youtube.com/watch?v=YiKw7_Y-7fQ

Stämningen var nästan euforisk på Södra teatern i söndags. Nya dikter och gamla succénummer varvades, applåderna och inropningarna ville inte ta slut. Hela turnén lär vara utsåld. Kanske kommer han igen om fem-sex år eller så.  Under tiden finns iallafall Youtube.

Lottie Moggach: Kyss mig först. Läs den nu!

Inte för att den här boken behöver någon draghjälp, den har redan dragit in miljoner. Men det finns säkert någon därute som inte hört talas om den eller som, i likhet med mig, tycker att det låter som ännu en engelsk chic lit.

Men det är det inte. Det är en spännande, tankeväckande, obehaglig och imponerande debutroman om människor och internet och vad de gör med varandra.

Leila, berättaren, är datanörd. Hon har växt upp mycket ensam men inte olycklig, mer eller mindre i symbios med sin mamma som hon vårdade de sista åren innan hon gick bort i ms. Leila sitter mest och spelar World of warcraft dygnet runt men så hittar hon en sajt på nätet där man diskuterar filosofiska frågor, Red Pill. Efter att ha utmärkt sig i diskussionerna där blir hon kontaktad av sajtens grundare och ägare som vill ge henne ett uppdrag: En kvinna, Tess, vill ta sitt liv men inte utsätta sina anhöriga för förlusten. Vill Leila ta över hennes identitet på nätet och fortsätta hålla kontakten med Tess omgivning?

Tess-projektet ger Leilas liv mening. Innan Tess går bort måste hon förse Leila med all nödvändig information om sig själv. De två är så olika som om de kom från varsin planet men nu måste de samarbeta. Och när Tess "checkar ut" tar Leila över…

Här finns hundratals smarta iakttagelser om vårt liv på nätet och sociala medier, här väcks frågor om vilka vi vill vara, hur vi vill vara och hur vi vill framstå. Det är en spännande berättelse, och en del kallar den thriller. Strålande personskildringar, enormt lättflytande språk, rolig och tragisk och som sagt obehaglig. Och den känns väldigt, väldigt samtida, som om den skrevs igår. Så läs den nu, nästa år känns den kanske redan lite dammig.

Barnmat för vuxna. Avocadosallad med aioli

Ungefär en gång varje sommar blir det avocadosallad med aioli. För några dagar sedan var det dags igen och då frågade Mm: Var kommer egentligen det här receptet från? Och jag funderade och funderade och kom fram till att jag har faktiskt hittat på det själv! Det var väldigt många år sedan jag gjorde det första gången och sedan dess har jag varierat det genom åren. Men en del ingredienser måste vara med.

För två personer:
En mogen avocado
En liten banan
En kvarts gurka ungefär, skalad och i bitar, inte tunna skivor
Någon sorts sallad, gärna lite besk
Fyra, fem champinjoner

Sedan blir det lite mer valfritt:
Räkor eller rökt skinka
Kanske ett hårdkokt ägg
Några rädisor
En bit stjälkselleri
Vad man vill, tomater kanske, eller oliver. Jag skulle inte ha paprika eller lök men det är inte förbjudet.

Jag kan höra protesterna: Avocado och banan! 70-tal! Barnmat! Ja, det kan lätt bli lite mesigt, det är därför det är bra med lite besk sallad, kanske endiver, och det är därför det är helt nödvändigt att matcha salladen med en aioli med sting.

Aioli är vitlöksmajonnäs. Det är inte svårt att göra men det kräver tålamod och rumstempererade ingredienser. Ta fram allt i god tid innan det hela ska vispas ihop.

Två äggulor
En tesked vinäger
Salt och peppar
En tesked fransk senap
1 1/2-2 dl olja
Lite, en halv tesked kokande vatten
Två vitlöksklyftor

Rör ihop vinäger, salt, peppar och senap med äggulorna.
Tillsätt oljan droppvis under vispning, här kommer tålamodet in.
När majonnäsen är klar, pressa och rör i vitlöken.
Till slut, rör i lite lite kokande vatten.

Och så ett fräscht rosévin med bra syra, bröd och ost. Tro mig, det blir en så vacker måltid, lätt och somrig, inte barnslig alls.

PS. Det ska stavas med k på svenska, avokado, men jag tycker det ser så konstigt ut.

Inte bara ramslökspesto… Germans sås

Middagen med ramslökspesto som jag beskrev nyligen var som sagt väldigt lyckad. Den innehöll ju också en hel del annat gott. Mm grillade en stor bit lax med skinnet nedåt, inte i folie  utan direkt på gallret. Penslad med lite olja, persillade och grillkrydda. Rostade grönsaker, potatis, morot, färsk lök och sparris och sist men inte minst Germans sås som blivit en klassiker i vårt sommarkök.

German var med i ett matlagningsprogram som hette Landgång för ett par år sedan. Han var kock på ett tankfartyg och han gjorde den här lika enkla som goda såsen som passar till det mesta grillade men allra bäst till fisk:

Blanda lika delar crème fraiche och lättmajonnäs, pressa i lite citronsaft och krydda: salt, peppar och därefter generöst med örtkryddor. Torkade går bra men färska är lite fräschare, dill, persilja och gräslök.

Nästan löjligt enkelt men så gott!

Tack, Karl Ove och Linda Knausgård!

Har precis avslutat mitt Knausgårdprojekt, dvs läst ut alla sex delarna.

Jag tänker inte recensera Min Kamp, det har så många andra gjort så ingående och ambitiöst. För mig har att läsa Knausgårds Min kamp inte liknat att läsa något annat, det har varit en helt annorlunda upplevelse. Det är meningslöst att prata om "en bra bok" eller "en tråkig bok" för det har helt enkelt inte känts som att läsa litteratur utan som att kliva in i en annan människa.

Jag har varit gift med samma person i 37 år. Jag har tre vuxna barn och två barnbarn. Jag har väldigt nära kontakt med allihop och anser mig känna dem oerhört väl. Men ändå inbillar jag mig just nu att det inte finns någon människa som jag känner så väl som Karl Ove Knausgård.

Det jag känner just nu är en enorm tacksamhet. Tack Karl Ove Knausgård för din fantastiska skrivkonst och för din ofattbara uppriktighet. Och tack Karl Ove och Linda Knausgård för ert stora mod och  generositet att dela detta med mig och världen.

Alla älskar ramslök

Ramslöken växer vilt bland annat på Gotland. Bladen påminner om liljekonvaljens men det är omöjligt att ta fel: ramslöken doftar milt av vitlök och varken stjälken eller blommorna liknar liljekonvaljen. Alla delar är ätliga.

I år var entusiasmen för att leta ramslök större än vanligt. Vi hade en gäst som var väldigt ramslökssugen plus att SK visade ett oväntat stort intresse (kanske delvis för att han var lite kär i vår gäst…). Vi gav oss iallafall iväg och plockade. SK ville inte vara med på bild men fångsten ville han gärna visa upp.

I bilen hem diskuterade vi vad vi skulle göra med vår ramslök. SK ansåg att den kunde användas otillredd, som krydda men han stödde också förslaget om ramslökspesto till den grillade laxen som vi skulle ha till middag. Och så blev det: ramslökspesto och lite hackad ramslök vid sidan om. Det blev så gott!

Det här är precis ett sådant recept som jag själv inte brukar gilla; inga exakta måttangivelser! Men vi tog lite i  taget av allt och ökade på vartefter. Och vi använde alltså hela plantorna, stjälkar, blad och knoppar.

Ramslökspesto:

Ramslök, drygt 50 gram

1 dl olivolja ungefär

En bit parmesan, den behöver inte rivas, skär den bara i bitar

ca 25 g pinjenötter

salt och peppar

Kör allt i matberedare tills det blir lite krämigt och sen, smaka av, komplettera, smaka av, komplettera, tills det blir perfekt!

På bilden syns peston i förgrunden och bakom den naturell hackad ramslök.

Jag antar att det går att spara pesto som blir över några dagar. Det blev aldrig aktuellt här. 

Joyce Carol Oates: De fördömda. Ren läsfest!

Jag har läst åtskilligt av Joyce Carol Oates och tycker att även hennes sämre böcker är bättre än mycket annat. Hennes bästa böcker är rena upplevelser. Ofta är det kvinnor i centrum, skakande, våldsamt men rätt ofta också försoning (mot slutet). Väldigt nutida och fruktansvärt skarpt, obarmhärtigt genomskådande.

Roligt är det sällan. Men Mitt i livet var faktiskt bitvis väldigt rolig, även om den också är dramatisk och otäck. Så hon kan när hon vill. Sen läste jag Wild Nights för några år sedan och häpnade. Fem totalt fiktiva, fantasifulla och märkliga historier om fem författare (Edgar Allan Poe, Emily Dickinson, Henry James, Mark Twain och Ernest Hemingway). Skräck, groteskt, sanslöst kreativt. Och fruktansvärt roligt!

De senaste åren har det för min del blivit mer av den traditionella Oates, The gravedigger´s daughter, Dykvinnan, Little bird of heaven. Men så snubblade jag över De fördömda och upplevde en läsfest som jag inte ville skulle ta slut! Den är jättetjock men den hade gärna fått fortsätta ett par hundra sidor till.

Platsen är Princeton, en stad i New Jersey med ett aktat universitet där ju JCO själv är verksam. Tiden är 1905. Universitetets rektor är Woodrow Wilson, och flera "verkliga" personer dyker upp: Upton Sinclair, Jack London, Mark Twain. Men Princeton drabbas av en förbannelse; folk blir galna, små barn dör, demoner dyker upp vid de mest oväntade tillfällen. Det börjar med att den ljuva Annabel flyr från sitt eget bröllop tillsammans med en mystisk person, och efter det kommer tragedierna i rask takt. Särskilt hårt tycks Annabels släkt drabbas, men även andra människor i och faktiskt även utanför Princeton råkar illa ut.

Alla dessa ekipage som skådas i dimman för att sedan bara försvinna, dessa kvinnor som skymtas i sammanhang där de inte borde vara, dessa ormar som lösgör sig i klassrummet och skrämmer vettet ur skolflickorna, är det en hemsökelse eller är det masshysteri? Eller kanske båda delarna?

Det lilla samhället är benhårt segregerat, både vad gäller ras och klass. Inte ens de personer som förefaller lite mer vidsynta i vissa frågor berörs av de lynchningar som förekommer i trakten och de har ingen som helst sympati för sitt eget tjänstefolk. Upton Sinclair är brinnande socialist men det är han ganska ensam om. Och förresten bor han utanför stan.

Historien berättas av en ättling till "en som var med", en ganska odräglig och mycket fördomsfull herre med många utvikningar och omständliga funderingar.

Det här är en bok som har allt: en dramatisk historia, ständiga överraskningar, romantik, skräck, humor och en politisk underton. Det är en fullständigt gränslös berättelse där vad som helst kan hända och ingen går säker.

Leve glassmaskinen! Chokladglass med munstopp

Jag råkade nämna för SK (Stora Killen, snart 6) att vi har en glassmaskin. Han stirrade på mig som om jag hade sagt att vi hade ett rymdskepp i garaget och sen var det bara att springa hem och göra glass!

Han överskattade den något, han ville inte välja smak utan ha alla smaker. Jag fick förklara att den bara klarar en smak i taget och då valde han choklad med munstopp (Non-stop. Han envisas med att säga munstopp, ja man stoppar dem ju i munnen). Det blev succé.

Glassmaskinen har vi haft i 25 år. Mm fick den av sina syskon när han doktorerade, men det är jag som har använt den i alla år. Såhär gjorde SK och jag:

3 äggulor
1/4 dl socker
vispas fluffigt.
2 dl mjölk
värms i tjockbottnad kastrull
100 g mörk choklad
bryts sönder och får smälta i mjölken.
Ta kastrullen från plattan och vispa ner ägg och socker i chokladmjölken.
Värm försiktigt under omrörning till det tjocknar.
Låt svalna
Rör i 1 1/2 dl vispgrädde
Och släng i en näve non-stop
Kör i glassmaskinen.

Det blev så gott! Det gick åt så fort så jag inte hann ta någon bild. Nästa gång ska vi göra päronglass. Med munstopp, dajmkulor och Marianne, säger SK.

Dave Eggers: The Circle

Det måste väl vara bra om alla vet allt om alla? Om man vet att man är iakttagen så sköter man sig helt enkelt. Total transparens skulle leda till slutet för kriminalitet och maktmissbruk, korruption och dåliga vanor.

Det är kärnan i The Circles verksamhet för bokens huvudperson Mae Holland. Hon köper budskapet med hull och hår och vet inte till sig av lycka när hon får jobb där. The Circle är världens mest attraktiva, snabbast expanderande och mest inflytelserika arbetsplats, en sorts sammansmältning av Google, Facebook, Twitter och alla andra system för kommunikation på nätet. Men den är framförallt en utvecklingsfabrik. Här kommer man dagligen fram med ny teknik för att hitta bortförda barn, hålla ögonen på polisen i militärdiktaturer, hålla koll på sitt eget hälsotillstånd, se till att alla använder sin rösträtt, spåra upp förrymda brottslingar och mycket mycket annat. Kreativiteten är oändlig. Mae hamnar i främsta ledet genom att bli "transparent", dvs hon går alltid omkring med en liten kamera om halsen så att allt hon gör ses av alla hennes följare, vilka är flera miljoner till antalet. Pressen på landets (USAs förstås) makthavare att också göra sig transparenta ökar ständigt, och de som tillåter sig att ifrågasätta The Circle ertappas omgående med barnporr i datorn eller något annat som omöjliggör fortsatt karriär… För egen del noterar Mae att hon både blir trevligare och äter hälsosammare när hon är ständigt iakttagen.

Något organiserat motstånd mot The Circle finns inte, det finns bara enskilda stackare som vill vara ifred. Som Maes föräldrar och expojkvän. Men det finns inte längre något sådant som att vara ifred, den som vill det måste ha något att dölja eller vara hopplöst teknikfientlig.

Personskildringen är inte den här bokens starka sida. Inte heller symboliken eller metaforerna som är mer än övertydliga. Men ändå: det här är en bok som jag inte kunde släppa. Den är så nutida, så kreativ och tankeväckande, så underhållande och så obehaglig, så mystifierande och faktiskt också rolig ibland.  Den har många bottnar och jag funderar redan på att läsa om den snart för att upptäcka nya detaljer.

Carl Butler. Vitkålspuré

En gång i tiden kom det inte ut mer än några kokböcker om året i Sverige. De som skrev dem var i allmänhet inte programledare eller deckarförfattare utan hade oftast matlagning som yrke. En av dem hette Carl Butler och hans första kokbok kom ut 1974.

Den blev stilbildande. Fram till dess bestod kokböckerna mest av text men här fanns stora bilder på de färdiga rätterna. Dessutom var recepten uppställda i punktform och synnerligen pedagogiska. Här fanns inget bohemiskt "koka tills det är klart" eller "lite salt" utan här gällde exakt antal minuter och måttenheter ner till minsta kryddmått. Det blev helt enkelt omöjligt att misslyckas!

Jag plastade in mitt ex. Det var nog tur för det har använts regelbundet i alla dessa år...

I helgen hade vi bordeauxprovning med några vänner. Det var dags att dricka upp 90-talsflaskorna tyckte vi, och även om några av dem nog hade klarat några år till i vinkylen så blev det en härlig upplevelse. När vi hade sniffat, smakat och antecknat klart blev det dags att testa hur vinerna funkade till maten som var Butlers lammstek. Den tänker jag dock inte gå in på här även om den är ljuvlig utan nu går vi över till hans fantastiska vitkålspuré! 

Jag fattar inte att man kan göra något så gott av vitkål. En av gästerna var också mycket skeptisk men det slutade med att alla var lyriska och ville ha receptet.  Butler säger ärligt att han fått det av en vän som hittat det i Elle, men för mig är det Butlers vitkålspuré:

För fem-sex personer

Ett litet eller ett halvt stort vitkålshuvud

salt, peppar, muskot, lagerblad, timjan

50 g smör (på Butlers tid var det margarin som gällde, men så bokstavstrogna är vi inte)

50 g vetemjöl

1/2 liter gräddmjölk

1. Ta bort ytterbladen och skär vitkålen smått, koka i lättsaltat vatten med ett lagerblad och en tesked timjan tills den är helt mjuk.

2. Häll av vattnet och mixa kålen.

3. Gör en redning på smält smör och mjöl, späd med gräddmjölken

4. Blanda i vitkålen, krydda med salt, peppar och muskot

Polisräkor!

Tyvärr älskar jag scampi. Jag vet mycket väl att jag inte bör äta scampi om jag bryr mig om ekosystemet och för det mesta avstår jag också numera. Nu har jag hittat en fullgod, nej en mycket bättre ersättare: Carabineros!

Det är spanska jätteräkor, och de är röda från början, alltså när de är råa. Färgen lär vara densamma som den spanska tullpolisens uniformer, därav namnet. Man kan köpa dem utan att skada miljön och de är sanslöst goda. Mycket mer smak än scampi, mer som havskräftor. Och vackra!

Man kan äta dem nästan hur som helst. Gratinerade med vitlökssmör som havskräftor, råa med mango, koriander och lime i en sallad eller som ceviche. Vi tycker att de är allra godast marinerade och sedan grillade.

Gör en marinad av 1/2 dl olivolja, saften av en halv citron, en droppe tabasco och några droppar worcestershiresås, 1 tesked paprikapulver och salt och peppar. Häll den över räkorna (ca 10 stycken) och låt ligga en stund, en halvtimme räcker bra.

Grilla sedan räkorna i mycket varm panna ett par minuter på varje sida. Häll över några skedar vitt vin när de är klara och njut!

Zadie Smith: The embassy of Cambodia

Jag överskattade min förmåga att läsa på originalspråket för en tid sedan. Jag hade köpt NW av Zadie Smith men det blev bara för jobbigt. Jag kände att jag missade så mycket om jag inte skulle slå upp okända ord hela tiden, så den blev aldrig färdigläst.

Någon månad senare blev jag väldigt glad när jag hittade en annan bok av henne, också på engelska men med bara 69 små sidor, The embassy of Cambodia. Den erbjöd inga språkliga utmaningar och den var alldeles underbar visade det sig.

Fatou är en ung flicka från Elfenbenskusten som jobbar och bor hos en familj i London (här som i NW är det i Willesden). Hon har mat och husrum men ingen lön, och familjen har lagt beslag på hennes pass. I en låda i hemmet har hon hittat en hög oanvända inträdeskort till områdets simhall och en gång i veckan smiter hon dit. På vägen till simhallen passerar hon Kambodjas ambassad, inhägnad av en hög mur bakom vilken ett evigt badmintonspelande pågår. Hon hör ljudet och ser fjäderbollarna flyga fram och tillbaka.

Fatou har hunnit gå igenom mycket skit i livet och hon har det inte bra nu heller men hon tycker inte speciellt synd om sig själv. Man kan bli upprörd över hur hon behandlas, men som läsare känner man sig lika säker som hon själv på att allt kommer att bli bra. Det blir inte bra, det blir snarast värre, men, som sagt, det kommer att bli bra…eller iallafall bättre.

Ofattbart att den här lilla boken bara är 69 sidor lång, här ryms så mycket. Livsglädje, vänskap, styrka, ömhet och tillit. En bok som känns som en liten juvel. Man vill låna ut den och ge bort den, man vill att alla ska få läsa den och bli glada och lite uppvärmda inombords.

Små goda semlor

Riktiga semmelälskare kan nog inte förstå att jag tycker att nästan alla semlor är för stora. Jag tycker faktiskt bara om dem som jag själv bakar. De är små och kardemummiga och perfekta efter maten till kaffet.

Jag har bakat dem i många år. Och alltid gjort en ganska stor sats för att frysa in och plocka fram på tisdagarna fram till påsk.

Någon av de första gångerna var när barnen var rätt små. Trean var inte så smart då som hon sedermera blev. Hon kom ut i köket och fann sig obevakad med ett 30-tal nybakade semlor. Om hon hade tagit en hade jag aldrig märkt något. Men istället naggade hon en liten liten bit ur varje semla. Det såg ut som om vi haft påhälsning av en mus. Hon har aldrig fått glömma detta och lägga det bakom sig, jag påminner henne varje år.

Receptet är från Anna Bergenström i Dagens Nyheter. Det blir 16 semlor.

100 gram smör
2 1/2 dl mjölk
25 g jäst
1 matsked stött kardemumma
1 kryddmått salt
1 dl socker
3 matskedar ljummet vatten
1 ägg
8 dl vetemjöl
1 ägg och lite salt att pensla med
Fyllning: brödinkråm, mandelmassa och mjölk
Florsocker

Smält smöret och blanda i mjölken, låt det bli fingervarmt.
Blanda mjöl och kardemumma.
Smula ner jästen i en bunke. Häll på salt, socker och vatten, rör om och låt stå några minuter. Häll över smör-mjölken, knäck ägget och rör om. Tillsätt mjölet. Rör om, använd gärna hushållsmaskin.
Låt jäsa en dryg timme.
Ta upp och knåda lite. Dela i 16 delar, rulla runda bullar och lägg på plåt som är smord eller klädd med bakplåtspapper. Täck över och låt jäsa ca 20 minuter. Sätt ugnen på 225 grader (215 om du har varmluftsugn).
Pensla bullarna med ett uppvispat ägg blandat med lite salt.
Grädda 8-10 minuter.

Fyllningen gör jag på det gamla vanliga sättet, dvs jag gröper ur lite inkråm och blandar med rejält med mandelmassa och lite lite mjölk. Ovanpå det en klick vispad grädde, på med semlans lock och så lite florsocker över alltihop.

Mm vill ha varm mjölk till så det får han. Trean vill ha sin semla utan vispgrädde, det ordnar vi också. Men min är godast, med vispgrädde, utan varm mjölk.