Zadie Smith: The embassy of Cambodia

Jag överskattade min förmåga att läsa på originalspråket för en tid sedan. Jag hade köpt NW av Zadie Smith men det blev bara för jobbigt. Jag kände att jag missade så mycket om jag inte skulle slå upp okända ord hela tiden, så den blev aldrig färdigläst.

Någon månad senare blev jag väldigt glad när jag hittade en annan bok av henne, också på engelska men med bara 69 små sidor, The embassy of Cambodia. Den erbjöd inga språkliga utmaningar och den var alldeles underbar visade det sig.

Fatou är en ung flicka från Elfenbenskusten som jobbar och bor hos en familj i London (här som i NW är det i Willesden). Hon har mat och husrum men ingen lön, och familjen har lagt beslag på hennes pass. I en låda i hemmet har hon hittat en hög oanvända inträdeskort till områdets simhall och en gång i veckan smiter hon dit. På vägen till simhallen passerar hon Kambodjas ambassad, inhägnad av en hög mur bakom vilken ett evigt badmintonspelande pågår. Hon hör ljudet och ser fjäderbollarna flyga fram och tillbaka.

Fatou har hunnit gå igenom mycket skit i livet och hon har det inte bra nu heller men hon tycker inte speciellt synd om sig själv. Man kan bli upprörd över hur hon behandlas, men som läsare känner man sig lika säker som hon själv på att allt kommer att bli bra. Det blir inte bra, det blir snarast värre, men, som sagt, det kommer att bli bra…eller iallafall bättre.

Ofattbart att den här lilla boken bara är 69 sidor lång, här ryms så mycket. Livsglädje, vänskap, styrka, ömhet och tillit. En bok som känns som en liten juvel. Man vill låna ut den och ge bort den, man vill att alla ska få läsa den och bli glada och lite uppvärmda inombords.