I januari dog en av mina bästa vänner. Jag har fortfarande inte riktigt förstått att hon är borta. Och häromdagen hämtade jag urnan efter vår katt som gick bort efter att ha varit en del av våra liv i 14 år. Killen på djursjukhuset gav oss en liten papperskasse med en liten kartong med en liten urna med askan av vår katt och sa "Nu får Simon komma hem." Och jag tänkte krasst att sådär säger han till alla, och sen började jag gråta.
Då hade jag ännu inte läst något av Lydia Davis. Det har jag nu. Hon skriver inte dikter, inte noveller eller aforismer utan något helt eget. Jag kallar dem bara texter. Ibland är det bara någon mening, ibland 20-30 sidor. Här är den som kanske är mest känd.
Head, heart
Heart weeps.
Head tries to help heart.
Head tells heart how it is,
again:
You will lose the ones you love. They will all go. But even the earth
will go, someday.
Heart feels better, then.
But the words of head do not remain
long in the ears of heart.
Heart is so new to this.
I want them back, says heart.
Head is all heart has.
Help, head. Help heart.
Det handlar ju om mig! Det är jag som står där och tar emot den bruna papperskassen och försöker vara förnuftig och distanserad men hjärtat hänger inte med.
Och det händer flera gånger att jag känner igen mig så otroligt väl. Till exempel i texten Handel om att hon inte delar sin mans kärlek till Händels musik och att hon tycker det är ett problem. Om man bara byter ut Händel mot Bob Dylan så handlar den texten också om mig. Och när jag inte känner igen mig så ger hon mig så mycket annat. Oväntade insikter och mycket skratt. Hon vet mycket om oss människor, och ofta är det väldigt roligt men ibland oerhört gripande som i tankarna kring en gåtfull och älskad storasyster som dog alldeles för tidigt i The seals.
Nyligen läste jag hennes betraktelse The cows. 16 sidor om tre kor som hon kan se från sitt fönster och ibland också går ut och tittar på. Om någon vecka åker jag ner till trean som också bor granne med kor. Och jag vet att jag kommer att se på korna med helt nya ögon nu.
Det handlar ju om mig! Det är jag som står där och tar emot den bruna papperskassen och försöker vara förnuftig och distanserad men hjärtat hänger inte med.
Och det händer flera gånger att jag känner igen mig så otroligt väl. Till exempel i texten Handel om att hon inte delar sin mans kärlek till Händels musik och att hon tycker det är ett problem. Om man bara byter ut Händel mot Bob Dylan så handlar den texten också om mig. Och när jag inte känner igen mig så ger hon mig så mycket annat. Oväntade insikter och mycket skratt. Hon vet mycket om oss människor, och ofta är det väldigt roligt men ibland oerhört gripande som i tankarna kring en gåtfull och älskad storasyster som dog alldeles för tidigt i The seals.
Nyligen läste jag hennes betraktelse The cows. 16 sidor om tre kor som hon kan se från sitt fönster och ibland också går ut och tittar på. Om någon vecka åker jag ner till trean som också bor granne med kor. Och jag vet att jag kommer att se på korna med helt nya ögon nu.
