tisdag 13 maj 2014

Joyce Carol Oates: De fördömda. Ren läsfest!

Jag har läst åtskilligt av Joyce Carol Oates och tycker att även hennes sämre böcker är bättre än mycket annat. Hennes bästa böcker är rena upplevelser. Ofta är det kvinnor i centrum, skakande, våldsamt men rätt ofta också försoning (mot slutet). Väldigt nutida och fruktansvärt skarpt, obarmhärtigt genomskådande.

Roligt är det sällan. Men Mitt i livet var faktiskt bitvis väldigt rolig, även om den också är dramatisk och otäck. Så hon kan när hon vill. Sen läste jag Wild Nights för några år sedan och häpnade. Fem totalt fiktiva, fantasifulla och märkliga historier om fem författare (Edgar Allan Poe, Emily Dickinson, Henry James, Mark Twain och Ernest Hemingway). Skräck, groteskt, sanslöst kreativt. Och fruktansvärt roligt!

De senaste åren har det för min del blivit mer av den traditionella Oates, The gravedigger´s daughter, Dykvinnan, Little bird of heaven. Men så snubblade jag över De fördömda och upplevde en läsfest som jag inte ville skulle ta slut! Den är jättetjock men den hade gärna fått fortsätta ett par hundra sidor till.


Platsen är Princeton, en stad i New Jersey med ett aktat universitet där ju JCO själv är verksam. Tiden är 1905. Universitetets rektor är Woodrow Wilson, och flera "verkliga" personer dyker upp: Upton Sinclair, Jack London, Mark Twain. Men Princeton drabbas av en förbannelse; folk blir galna, små barn dör, demoner dyker upp vid de mest oväntade tillfällen. Det börjar med att den ljuva Annabel flyr från sitt eget bröllop tillsammans med en mystisk person, och efter det kommer tragedierna i rask takt. Särskilt hårt tycks Annabels släkt drabbas, men även andra människor i och faktiskt även utanför Princeton råkar illa ut.

Alla dessa ekipage som skådas i dimman för att sedan bara försvinna, dessa kvinnor som skymtas i sammanhang där de inte borde vara, dessa ormar som lösgör sig i klassrummet och skrämmer vettet ur skolflickorna, är det en hemsökelse eller är det masshysteri? Eller kanske båda delarna?

Det lilla samhället är benhårt segregerat, både vad gäller ras och klass. Inte ens de personer som förefaller lite mer vidsynta i vissa frågor berörs av de lynchningar som förekommer i trakten och de har ingen som helst sympati för sitt eget tjänstefolk. Upton Sinclair är brinnande socialist men det är han ganska ensam om. Och förresten bor han utanför stan.

Historien berättas av en ättling till "en som var med", en ganska odräglig och mycket fördomsfull herre med många utvikningar och omständliga funderingar.

Det här är en bok som har allt: en dramatisk historia, ständiga överraskningar, romantik, skräck, humor och en politisk underton. Det är en fullständigt gränslös berättelse där vad som helst kan hända och ingen går säker.