Carl Butler. Vitkålspuré

En gång i tiden kom det inte ut mer än några kokböcker om året i Sverige. De som skrev dem var i allmänhet inte programledare eller deckarförfattare utan hade oftast matlagning som yrke. En av dem hette Carl Butler och hans första kokbok kom ut 1974.

Den blev stilbildande. Fram till dess bestod kokböckerna mest av text men här fanns stora bilder på de färdiga rätterna. Dessutom var recepten uppställda i punktform och synnerligen pedagogiska. Här fanns inget bohemiskt "koka tills det är klart" eller "lite salt" utan här gällde exakt antal minuter och måttenheter ner till minsta kryddmått. Det blev helt enkelt omöjligt att misslyckas!

Jag plastade in mitt ex. Det var nog tur för det har använts regelbundet i alla dessa år...

I helgen hade vi bordeauxprovning med några vänner. Det var dags att dricka upp 90-talsflaskorna tyckte vi, och även om några av dem nog hade klarat några år till i vinkylen så blev det en härlig upplevelse. När vi hade sniffat, smakat och antecknat klart blev det dags att testa hur vinerna funkade till maten som var Butlers lammstek. Den tänker jag dock inte gå in på här även om den är ljuvlig utan nu går vi över till hans fantastiska vitkålspuré! 

Jag fattar inte att man kan göra något så gott av vitkål. En av gästerna var också mycket skeptisk men det slutade med att alla var lyriska och ville ha receptet.  Butler säger ärligt att han fått det av en vän som hittat det i Elle, men för mig är det Butlers vitkålspuré:

För fem-sex personer

Ett litet eller ett halvt stort vitkålshuvud

salt, peppar, muskot, lagerblad, timjan

50 g smör (på Butlers tid var det margarin som gällde, men så bokstavstrogna är vi inte)

50 g vetemjöl

1/2 liter gräddmjölk

1. Ta bort ytterbladen och skär vitkålen smått, koka i lättsaltat vatten med ett lagerblad och en tesked timjan tills den är helt mjuk.

2. Häll av vattnet och mixa kålen.

3. Gör en redning på smält smör och mjöl, späd med gräddmjölken

4. Blanda i vitkålen, krydda med salt, peppar och muskot

Polisräkor!

Tyvärr älskar jag scampi. Jag vet mycket väl att jag inte bör äta scampi om jag bryr mig om ekosystemet och för det mesta avstår jag också numera. Nu har jag hittat en fullgod, nej en mycket bättre ersättare: Carabineros!

Det är spanska jätteräkor, och de är röda från början, alltså när de är råa. Färgen lär vara densamma som den spanska tullpolisens uniformer, därav namnet. Man kan köpa dem utan att skada miljön och de är sanslöst goda. Mycket mer smak än scampi, mer som havskräftor. Och vackra!

Man kan äta dem nästan hur som helst. Gratinerade med vitlökssmör som havskräftor, råa med mango, koriander och lime i en sallad eller som ceviche. Vi tycker att de är allra godast marinerade och sedan grillade.

Gör en marinad av 1/2 dl olivolja, saften av en halv citron, en droppe tabasco och några droppar worcestershiresås, 1 tesked paprikapulver och salt och peppar. Häll den över räkorna (ca 10 stycken) och låt ligga en stund, en halvtimme räcker bra.

Grilla sedan räkorna i mycket varm panna ett par minuter på varje sida. Häll över några skedar vitt vin när de är klara och njut!

Zadie Smith: The embassy of Cambodia

Jag överskattade min förmåga att läsa på originalspråket för en tid sedan. Jag hade köpt NW av Zadie Smith men det blev bara för jobbigt. Jag kände att jag missade så mycket om jag inte skulle slå upp okända ord hela tiden, så den blev aldrig färdigläst.

Någon månad senare blev jag väldigt glad när jag hittade en annan bok av henne, också på engelska men med bara 69 små sidor, The embassy of Cambodia. Den erbjöd inga språkliga utmaningar och den var alldeles underbar visade det sig.

Fatou är en ung flicka från Elfenbenskusten som jobbar och bor hos en familj i London (här som i NW är det i Willesden). Hon har mat och husrum men ingen lön, och familjen har lagt beslag på hennes pass. I en låda i hemmet har hon hittat en hög oanvända inträdeskort till områdets simhall och en gång i veckan smiter hon dit. På vägen till simhallen passerar hon Kambodjas ambassad, inhägnad av en hög mur bakom vilken ett evigt badmintonspelande pågår. Hon hör ljudet och ser fjäderbollarna flyga fram och tillbaka.

Fatou har hunnit gå igenom mycket skit i livet och hon har det inte bra nu heller men hon tycker inte speciellt synd om sig själv. Man kan bli upprörd över hur hon behandlas, men som läsare känner man sig lika säker som hon själv på att allt kommer att bli bra. Det blir inte bra, det blir snarast värre, men, som sagt, det kommer att bli bra…eller iallafall bättre.

Ofattbart att den här lilla boken bara är 69 sidor lång, här ryms så mycket. Livsglädje, vänskap, styrka, ömhet och tillit. En bok som känns som en liten juvel. Man vill låna ut den och ge bort den, man vill att alla ska få läsa den och bli glada och lite uppvärmda inombords.