Ja så ser älskade böcker ut helt enkelt. Och som jag skrivit om någon gång tidigare så tycker jag att de på något sätt pryder sin plats i bokhyllan. Men den här är väl på gränsen, den riskerar att sönderfalla när man öppnar den.
Det är alltså Det blåser på månen av Eric Linklater. Jag läste den själv i mycket unga år, jag kanske var 8-10 år, och jag var totalt trollbunden. Den var så otroligt spännande, det hände nya saker hela tiden och huvudpersonerna, Dina och Dorinda, var så modiga.
Dina var storasyster, blond och blåögd och lite smartare än mörka, brunögda Dorinda. Men det var ändå Dorinda jag identifierade mig med trots att jag själv var storasyster. Det var väl för att hon var brunögd som jag. Bruna ögon var en bristvara i 50-talets Sverige.
Jag läste den gång på gång och när mina egna barn blev tillräckligt gamla för att tåla de förskräckliga äventyren läste jag den för dem. Nu väntar jag otåligt på att sk ska växa till sig så att jag kan läsa den för honom snart.
Dina och Dorinda är två hyfsat väluppfostrade flickor men de råkar vara lite busiga just en kväll när det blåser på månen och det visar sig ödesdigert. För då blåser en ond vind in i deras hjärtan så att de sedan uppför sig illa hela boken igenom. Och de upplever enorma äventyr, det ena efter det andra. Det är hemskt, det är sorgligt och roligt och spännande och underhållande och allvarligt och mitt i alla förtrollningar och faror och fängelsehålor så känns det ändå självklart på något sätt. Det beror väl på Dinas och Dorindas sätt att hantera äventyren, de är så rådiga, kreativa och oförvägna.
Illustrationerna bidrar till totalupplevelsen. De är så fina, av Nicholas Bentley.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar