En dag för ca 12-13 år sedan gick Trean iväg till ett träningspass som dessvärre visade sig fullbokat. Hennes cirklar rubbades så pass att hon istället då gick in i bokhandeln i närheten av gymmet och kom ut med en kokbok om asiatisk mat.
Någon vecka senare inbjöds hela familjen till asiatisk middag hemma hos oss. Vi infann oss givetvis, förväntansfulla men framförallt förundrade. Treans matintresse hade fram till dess mest handlat om fastfood, oftast från McDonalds.
Vi bjöds på fem-sex rätter varav jag inte kommer ihåg mer än tre. Först var det sushi. 40 bitar, perfekta rullar. Tyvärr var de snudd på oätliga. I receptet stod det att rullen skulle limmas ihop med en klick wasabi och den klicken hade blivit lite för generös. Jag åt dock två bitar eftersom jag är mamma och kände mig som en eldsprutande drake.
Sen kom en sallad med gurka och jordnötter som jag fortfarande minns som något av det godaste jag ätit. Så fräsch och en så härlig smakkombination.
Ja sen är det blankt i minnet fram till desserten. Trean hade bakat lyckokakor! Perfekta med små minnesord i och allt. Hon hade använt citaten i vår almanacka som prydde varje uppslag/vecka. Vi åt och vecklade ut och läste, omtumlade över denna fantastiska ambitionsnivå som vi aldrig hade anat tidigare.
Detta måste ha varit startpunkten för Treans nya liv. Idag är hon en matlagare och vinkännare av rang. Hon har egen blogg och skriver emellanåt vintips i olika tidningar. Och när hon bjuder på middag tar man numera för givet att det blir en kanonmåltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar