Vinprovning - 90-tal

Inför vår förestående flytt till lägenhet gallrar vi ut en hel del möbler och annat som vi inte tror vi kommer att få plats med. Vi har en hel del viner också, och i helgen hade vi tabberas på några av de äldsta. Vi ordnade en vinprovning med enbart röda 90-talare. Vi bjöd in vårt vanliga vinprovargäng inklusive Trean och svärsonen. Det blev en fantastisk kväll!

Från vänster har vi:
1. Chateau Musar 1991
2. Chateau Montrose Saint-Estèphe 1993
3. Clos Beauregard Pomerol 1995
4. Chateau Branaire Saint Julien 1996
5. Seregho Alighieri Vaio Armaron Amarone 1998
6. Deschants Saint-Joseph 1998
Inklusive vattenglas stod det alltså 49 glas på bordet. Stämningen var förväntansfull och lite orolig. Tänk om de hade blivit för gamla!

Ettan Chateau Musar, var ljusast av dem alla i färgen, tegelröd, men doften avslöjade att den åldrats med behag: Komplex, lite bränd, kåda tyckte någon. I munnen var den sensationellt bra: kryddig, knäckig, eldig!
Tvåan var förloraren denna kväll. Kanske hade man uppskattat den om den sluppit konkurrensen från de andra, men Trean (alltså personen Trean) misstänkte lite korkskada här. Den hade nog peakat, dvs passerat sin storhetstid.
Trean (alltså vin nr 3) var det absolut dyraste enligt Wine Searcher som jag hade kikat på i förväg. Och den var kanske värd sitt pris. Doften var till en början lite knuten och svårfångad men smaken var stor! Lakrits, tobak, läder, marsipan, mineral var några av de anteckningar vi gjorde, dvs ett komplext vin.
Så kom då Branaire, som ska få ett eget inlägg i denna blogg vid tillfälle. Den har nämligen följt oss genom åren sedan vi började intressera oss för vin på 80-talet.Och vi blev inte besvikna denna gång heller: Alla gillade den, den var häpnadsväckande fräsch och kan utan problem lagras ytterligare ett par år. Även här varierade doft- och smakintrycken rejält bland provarna: ek, lim(!), häst, kaffe...
Femman, Amaronen, hade lite starkvinskaraktär. Den var ju också rätt alkoholstark, 15,5 procent. Kryddig, russin, plommon, fikon,  lakrits skrev vi i våra anteckningar. Även denna hade kunnat ligga ett par år till.
Sexan, slutligen, var svårast att hitta någon värdering av. Det enda jag hade fått fram på nätet var en flaska som någon försökte sälja på Ebay för 14 euro. Lite dark horse alltså. Den var ingen vinnare när vi satt och smackade och antecknade, men den steg i graderna när maten kom på bordet. Många hittade kaffe, jord och hö i doften, och någon tyckte att den var väldigt bourgognelik.
Det blev inte lätt att kora en vinnare här. Vi röstade flera gånger, dels direkt efter provningen, sedan under middagen och till slut sent på kvällen när alla intryck hade lagt sig. Chateau Branaire fick tre röster av sju och vann! Sen var det lite oklart, men Pomerolen och Saint-Joseph fick också några röster. Alla var imponerade av Chateau Musar men den gick inte så bra till maten. Och alla var överens om att stackars Montrose hamnade sist.