Building stories - att älska och sakna en seriefigur

Intelligent life, en tidskrift som jag ständigt återkommer till, hade nyligen en intervju med en för mig totalt okänd person, Chris Wane. Han är serietecknare och har utkommit med ett par böcker. Den senaste är inte en bok utan en hel låda med böcker, broschyrer, små tidningar och annat, inalles 14 delar. Den heter Building stories och den är helt enkelt underbar!

Jag blev nyfiken och gick ner till Paper cut, en riktig godisaffär när det gäller film, tidskrifter och vissa böcker (bl. a. mode, mat, design) och där låg den för bara 399 kronor. Jag slog till,  gick hem och öppnade lådan och var fast.

De olika bitarna kan läsas i vilken ordning som helst, även om det finns en viss kronologi i storyn. Men det mesta är minnen och tankar och de kommer ju som bekant även irl lite huller om buller. Huvudperson är en ung kvinna som vi aldrig får veta namnet på. Annars får vi veta det mesta. Hon bor som ung på tredje våningen i den building i Chicago som är utgångspunkten för historien. Under henne bor ett par  i ett stormigt och mestadels olyckligt äktenskap och längst ner bor den gamla kvinnan som äger huset.

Huvudpersonen (nu kallar jag henne kvinnan i fortsättningen) är misslyckad konststudent, en tid barnflicka i en rik men knepig familj, jobbar i blomsteraffär och till slut blir hon hemmafru i en förort med en man som hon älskar men som jobbar jämt och en dotter som kanske är det enda som ger henne någon mening med livet. Vi följer hennes innersta tankar, hennes fantasier och drömmar, hennes mest pinsamma men också hennes lyckligaste minnen. Det känns som om jag aldrig kommit så nära en romanfigur tidigare (det skulle väl möjligen vara Knausgård då).

Vi får även följa hennes grannar ibland och dessutom Branford Bee, ett bi som kvinnan läser sagor för sin dotter om, men kvinnan är navet i boken. Det handlar mycket om tankar om vart livet tog vägen, hur hon blev den hon blev, hur det hade blivit om bara…

Det tog elva år för Chris Wane att göra Building stories och det har blivit något helt fantastiskt. Varenda ruta känns meningsfull och kompositionen är otroligt intelligent och inbjudande. Grundtonen är inte dyster men vemodig, kvinnan är emellanåt deprimerad men också klarsynt och rätt bitsk (i tankarna, aldrig i ord eller handling) och hon har en hel del självironi.

Teckningarna är oerhört vackra och fyllda av innehåll. Jag är allt annat än serieexpert så jag har inte så mycket att jämföra med men jag har aldrig sett något liknande. Bilderna är ofta poetiska medan texterna känns mer vardagliga. De samspelar perfekt. 

Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna bli så fäst vid en tecknad figur. Men jag vill veta mer om kvinnan, jag vill se att det går bra för henne. Jag saknar henne.