Gratisbio

Pensionärsbio häromdagen. Det finns ett ställe i stan som visar film en gång i veckan på dagtid. Det har två stora fördelar:
1. Det är oftast nya och av olika skäl uppmärksammade filmer
2. Det är gratis
Den här gången var det Nader och Simin, en iransk film som jag länge velat se. Och den motsvarade förväntningarna. Nader och Simin ska skiljas, hon vill inte bo kvar i Iran, han ser ingen möjlighet att lämna sin dementa far. Den elvaåriga dottern slits mellan dem. Han anställer en kvinna för att se till fadern på dagarna. Hon är fattig, gravid och har en arbetslös och hetlevrad man. Sen blir det en massa problem.
Det är alltså ett familjedrama. Och trots skillnaderna mellan Iran och Sverige vad gäller samhälle, kultur och religion så känns det så allmängiltigt. Jag blev så berörd. En av de bästa filmer jag har sett.
Men när den började viskades det bakom mig:
- Va! Är det inte en svensk film?
- Nej den verkar vara utländsk!
- Kanske tysk? Eller amerikansk?
Och sen när det var slut suckade de:
- Det var en konstig film!
 Den var inte ett dugg konstig! Jag ville säga åt dem att förstör inte min upplevelse nu, jag tyckte den var jättebra! Men just då hörde jag från ett annat håll:
- Det var den konstigaste film jag har sett!

Då började jag  fundera på om gratis verkligen ska klassas som en fördel. Hade damerna (jo det var damer, 90 procent av publiken var damer) behövt betala hade de nog tagit reda på vad det var för film innan de slösade bort två timmar av sina liv.