och pissa fotogen.
Sen flög han till en annan gren
och sket en tegelsten...
Bevingade ord från Blå tågets skiva Tigerkaka från 1969 Fast då hette de Gunder Hägg. I mitt minne gick våra barn och sjöng på den under 70-talet. Blå tågets övriga kvaliteter var de nog rätt omedvetna, om men de här raderna talade till dem.
Nu har Blå tåget skrivit en bok om sig själva, I tidens rififi, och den hade de litet releaseparty för i går kväll på Rönnells antikvariat. Litet och litet, det var mer än fullsatt och väldigt många av gästerna såg ut ungefär som Blå tågetgubbarna gör idag, grå- och tunnhåriga och lite slitna.
Det blev en rolig kväll. Gubbarna läste lite ur sin bok och gjorde flera låtar. De var i god form även om deras aldrig särskilt vackra röster blivit ännu raspigare med åren. Särskilt Tore Berger lät rätt eländig i början men han tog sig, det var som om han hittade sin sångröst efter några låtar. De var lika tankspridda och dåligt förberedda som vanligt, och det var bara jättecharmigt.
De talar alltid om sig själva som amatörer. De framhåller alltid att flera av dem varken kunde sjunga eller spela när de började. Men deras sånger är underbara, exemplet ovan är missvisande. De är poetiska och underfundiga, roliga och ibland oerhört vassa. Och text och musik är så perfekt gifta med varandra (om det fåniga uttrycket tillåts).
Jag är inte säker på att jag kommer att läsa I tidens rififi. Men jag plockar fram mina gamla LP-skivor med Blå tåget och lyssnar på dem igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar