Dag Solstad

Vad är det med Dag Solstad som gör honom så otroligt läsvärd? Just nu kan jag inte läsa någon annan författare. Jag  köpte tre romaner av honom när jag var i Oslo nyligen, och idag, när jag var klar med dem,  drog jag iväg till biblioteket för att låna två till.

Dag Solstad har en mycket stark ställning i Norge. Han har fått de flesta litterära priser som finns att få och han nämns ofta som nobelprisvärdig. Jag har läst honom sen 70-talet någon gång, då var hans böcker både mer politiska och tjockare än nu.

Ofta handlar det om en man. I Ett försök att beskriva det ogenomträngliga är det en socialdemokratisk byråkrat som efter sin skilsmässa flyttar ut till en förort som han själv varit med om att planera. Hans liv blir på alla sätt fattigare men han finner sig tillrätta och blir dessutom förälskad i grannfrun, vilket får ödesdigra konsekvenser. I Genans och värdighet är det en gymnasielärare som inte längre har någon att föra ett vettigt samtal med. En dag brister allt för honom, och även om hans sammanbrott inte är så väldigt dramatiskt så innebär det att hans liv oåterkalleligt förändras. Men boken handlar egentligen om tiden fram till sammanbrottet. I Armand V. som består enbart av fotnoter, handlar det om en framgångsrik diplomat med ett radikalt förflutet.

 I Elfte romanen. Bok arton är huvudpersonen, Björn Hansen, kronofogde i Kongsberg som i sin längtan att fylla sitt liv med innehåll tar det märkliga steget att sätta sig i rullstol och lura hela sin omgivning att han varit med om en trafikolycka under en tjänsteresa. Men boken handlar också om förhållandet mellan honom och hans son, en obehaglig, nästan plågsam läsning. 

I fortsättningen, Sjuttonde romanen, har Björn Hansen kommit ut ur fängelset efter försäkringsbedrägeriet i den förra boken och lever ett helt annat liv än före rullstolshistorien. Han har brutit med alla han kände förut och bor i Oslo. Han har försörjt sig på att hjälpa mer eller mindre kriminella bekanta med ekonomiska spörsmål och nu har han pensionerat sig. Efter många år ska han nu återknyta kontakten med sin son och framförallt träffa sin elvaårige sonson för första gången.

Dag Solstads språk är lakoniskt, odramatiskt, långa långa meningar, mycket upprepningar, ibland övertydligt. Jag sugs in i det, läser fascinerad om vad Björn Hansens resväska innehåller eller om hur han ligger och vrider sig på natten i sonens hus. Ibland inträffar verkligen ett mord eller något annat dramatiskt, men Solstads böcker är lika spännande hela tiden, även när huvudpersonen bara åker tåg eller, som sagt, ligger sömnlös.

Givetvis säger Dag Solstads böcker mycket om vårt samhälle men framförallt om människorna i det. De letar efter en mening med livet, och resultatet blir ofta rätt misslyckat. Det handlar mycket om livslögner och om konsekvenserna av oövertänkta handlingar och ställningstaganden.

Men det är också humorn som gör Dag Solstad så lättläst och oemotståndlig. Han skriver med lojalitet mot sina gestalter men ändå med distans, och det blir ofta väldigt roligt, emellanåt helt surrealistiskt.