Duellen - Steven Spielbergs första långfilm

Det är inte alltid de allra bästa filmerna eller böckerna som biter sig fast i minnet. Men de som gör det har väl något visst ändå. Jag såg Duellen i början av 70-talet. Jag minns inte varför jag ville se den men jag har en tydlig minnesbild av hur jag och H grälade utanför biografen. Han ville gå tvärsöver gatan och se en annan film, men jag vann. Och jag tyckte det var den mest spännande film jag någonsin hade sett. Steven Spielberg som hade gjort den, var då ett okänt namn. Det var ett par år före Hajen.

Nu, 40 år senare, köpte jag den på Amazon och såg om den. Och den är fortfarande värsta nagelbitaren, oerhört skickligt gjord och spännande precis hela tiden.

Storyn är enkel: en och en halv timmes bilkörning, två gubbar, två bilar. Dennis Weaver är en normalsnäll (i början) handelsresande som råkar reta upp föraren i en jättelastbil med brännbar last och det får han äta upp resten av filmen. Föraren i den andra bilen jagar honom, hindrar honom från att köra förbi, försöker preja honom och, ja, döda honom. Från att ha varit allmänt irriterad blir Weaver förbryllad, arg, vettskrämd, förlorar all kontroll och återtar den... han spelar oerhört övertygande.

Dennis Weaver gör några försök under skräckresan att påkalla hjälp men han bemöts kallsinnigt eller oförstående. Till saken hör att varken vi eller han någonsin får se den andra föraren, något som gör det hela ännu mer obehagligt.

Det är inte mycket prat i filmen och inte mycket musik heller, mest billjud. Så den som har problem med engelskan klarar sig nog utan svenska texter.

Dagen efter var jag inne i stan med MM i bilen och en annan bil stannade lite oväntat framför oss. Jag hoppade högt!