Den sjungande detektiven

Någon gång på 80-talet satt vi i soffan och häpnade över den makalösa tv-serien Den sjungande detektiven. Något liknande hade aldrig skådats. Inte en utan tre (eller fyra?) stories som gick in i och ut ur varandra på ett nonchalant och sömlöst sätt. Otroligt smarta och kvicka repliker, elakare än Dallas just för att de var så mycket smartare. Väldigt oväntade musikalinslag i de mest absurda situationer. Och  en del riktigt, riktigt fula människor. Jag menar inte att de såg ut som folk gör mest utan en del var jobbiga att titta på, särskilt huvudpersonen Michael Gambon, när han hade sin mest svårartade psoriasis-period i början. (Alltså jag har själv psoriasis så jag har rätt att tycka att det inte är attraktivt).

Nu i sommar har jag och MM sett om den. Och, ja, den höll. Den är fortfarande ett mästerverk. Det är härligt med kulturyttringar som både är underhållande och får en att känna sig intelligent!

Jag följde upp med att titta på den timslånga intervjun med seriens författare, Dennis Potter, på youtube. Det var den sista intervjun som gjordes med honom, han dog strax efteråt i cancer. Han talar med Melvyn Bragg som är en gudabenådad intervjuare, han ställer bra frågor, väjer inte för det som är jobbigt, han lyssnar och ställer följdfrågor och säger till när han inte hänger med. Dennis Potter har inte långt kvar och det vet han, han dricker morfin (eller vad det nu är, något sånt i alla fall) under samtalet och han har så mycket att säga. Han pratar om sig själv, om England, om media (han kallar sin cancer Rupert, efter Murdoch), om livet och döden... Han är osentimental, älskvärd och oerhört verbal.