För många år sen var Mm och jag i Paris för att gå på 50-årskalas. Vi bodde på ett litet hotell där en av de andra kalasgästerna också bodde. Mm var jätteförkyld första dagen, helt under isen och blödde näsblod, eländigt. Jag som hade tänkt åka över halva stan för att gå på någon lyxig restaurang.
Men Mm hade spanat in ett litet ställe typ tio meter från hotellet som han tyckte såg bra ut, de hade nämligen vita dukar på borden. Det var ett säkert tecken enligt honom. Och längre än så orkade han ju inte gå, så vi gick dit tillsammans med vår nyvunna vän, den tredje kalasgästen.
Det var verkligen ett gulligt ställe med virkade spetsar överallt och en stor, vänlig kvinna som tog emot oss. Men överallt satt ensamma män och åt något som såg skumt ut och som jag aldrig hade sett förut. En titt på menyn avslöjade att det var tête de veau, kalvhuvud. De åt hjärnor...
Jag var alltså misstänksam trots virkade spetsar men det fanns annat på menyn. Vi åt en ljuvlig chateaubriand, men det som fastnat bäst i minnet är efterrätten. Vi beställde chokladmousse, och istället för varsin liten portion fick vi en jätteskål att dela på. Ställets ägare noterade stolt vår entusiasm, hämtade en sked och slevade upp lite ur vår skål även till sällskapet vid bordet bredvid som suttit och tittat avundsjukt.
Det var en mild, rätt ljus och luftig chokladmousse, inte alls som den vi brukar göra hemma men minst lika god.
Hos oss är det Cattelins chokladmousse som gäller, nu och alltid. Alla försök att förnya receptet har stött på hårt motstånd i familjen:
1/2 dl starkt kaffe
100 g mörk choklad
1 äggula
3 dl grädde
Värm kaffet försiktigt och låt chokladen smälta i det. Låt kallna. Rör i äggulan. Vispa grädden, inte för hårt och blanda allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar