När jag var lucia. Varken kök eller kultur

Ingrid Hedströms krönika i DN idag (bl.a. om att alla vill vara lucia och avundas den som blir det) väckte ett traumatiskt barndomsminne.

Jag gick i lekskola, alltså som dagis men bara några timmar varje dag, och jag var yngst, bara fyra år. En dag kommer en fröken och berättar att Jannike som skulle varit lucia, har blivit sjuk och kan jag vara det istället? Året var 1950 och då fanns det bara en lucia per dagis, de andra ungarna fick snällt tåga bakom och vara tärnor och stjärngossar.  Smickrad men förskrämd svarade jag ja.

Levande ljus i håret på en fyraåring, nej det hade man inte ens 1950. Det blev en tung elektrisk ljuskrona med ett stort batteri innanför lucialinnet på magen. Och jag var liten och tunn så jag blev väldigt framtung. Dessutom gick de avundsjukaste tärnorna främst i tåget bakom mig och viskade elaka saker hela tiden, så det var ett tufft uppdrag jag hade.

Den stora dagen kom. Föräldrarna satt i samlingsrummet och väntade, och vi tågade in. Sakta, sakta men ändå... Den tunga kronan vickade till och trillade av, ner över ansiktet! Vilken förnedring! Tårarna sprutade på lucian, medan ingen annan kunde hålla sig för skratt. Tärnorna bakom mig jublade!

Det är enda gången jag blivit vald till lucia. Det gav ingen mersmak så jag har aldrig avundats någon lucia efter det.