Att koka kräftor och Bästa snapsvisan

Nej, vi fiskar tyvärr inte kräftor själva men vi köper dem inte heller frysta (för det mesta). Vi är lite mittemellan och köper levande flodkräftor på Gotland och kokar dem själva. Varför? För att det är roligt och blir så gott. Det är väldigt enkelt. Till ett kilo kräftor:

2 1/2 liter vatten
en flaska öl, vilken sort som helst, men gärna mörkt tycker jag
en dl salt, helst grovt
en tesked anis
en sockerbit, men man har ju sällan bitsocker hemma så en rågad tesked strösocker går bra
mycket dillkronor

Låt allt koka upp medan kräftorna simmar i kallt vatten för att sköljas. De ska sköljas noga!

När man lägger kräftorna i det kokande vattnet ska man se till att doppa i dem med nosen först! Allt annat är djurplågeri. Om de får dyka ner så dör de fort. Låt koka 8 minuter.

Sedan är det bara att ställa dem kallt i lagen med mera dillkronor på tills de ska ätas. De ska stå minst tio timmar, gärna längre.

Så kommer kvällen, kräftlyktan tänds och vi sörplar och njuter och skålar. Och sjunger den bästa snapsvisan:

Pinka vill jag gärna när
jag har druckit ur den här.
OP, Skåne, akvavit,
blåsan min är full av sprit.
Det är inte varje dag
den är fullare än jag.

För många år sedan hörde jag en intervju på radion med en man som skrivit årets bästa snapsvisa. Det var inte den här men han fick frågan om det var någon snapsvisa han önskade att han hade skrivit. Och då drog han den här och den satte sig i mitt huvud för all evighet.

Den här gången var vi två om ett kilo kräftor så vi behövde ingenting mer. Om man är fler kan man bjuda på världens godaste västerbottenpaj. Återkommer till den.

Fyra F, Fabriken Furillen, Filip Fastén eller Naturens skafferi för superproffs

Vi har fritidshus på Gotland och emellanåt äter vi middag på Fabriken Furillen, ett designhotell där matsalen i första hand är avsedd för hotellgästerna. Den här sommaren skulle Filip Fastén, Årets kock 2014, gästspela och vi försökte gång på gång slå oss in men inte förrän på fjärde försöket lyckades det.

Ribban hade höjts rejält sedan vi var där sist. Tonvikten låg väldigt tydligt på lokala råvaror. Jag började med en gin och tonic gjord på kökets egen gin, smaksatt med rosor, fläder och enbär från Furillen.

Den var verkligen godare än normalt! Bredvid på bilden står ett glas fläderblomsdricka.

Och så följde en trerättersmiddag som bestod av många fler än tre rätter. Det var vildrosor, det var krondill, ramslök (förstås), fläder, backtimjan,  älgörtsglass och mängder av bär, jordgubbar, hallon, vinbär, körsbär…

Här ovan är den första rätten på menyn (efter amuserna då): lätt rökta räkor, flera sorters kål, krondill, bovete med mera. Det smakade gudomligt och när det var uppätet såg man sig om efter en brödbit att suga upp den goda såsen med. Men då kom det mest spektakulära inslaget på menyn (som jag missade att fota): en bit mossa, tvättad, rensad, tvättad igen, friterad och garnerad med bl.a timjanblommor om jag minns rätt. Fantastiskt! Så kreativt och vackert och roligt och det smakade faktiskt ok.

Filip Fastén presenterade själv maten vartefter den serverades och han menade att det alltid är svårt att fixa övergången mellan varmrätt och dessert snyggt, steget från salt till sött kommer ofta för abrupt. Så han hade lagt in en mellanrätt med rödbeta, körsbär, svarta vinbär, stensöta och sallad. Också väldigt, väldigt gott.

Jag har aldrig ätit en så konsekvent meny tidigare, där råvarorna plockats runt knuten eller köpts hos grannen, där enkla grönsaker som vitkål och rödbetor behandlats så smart och hamnat i så oväntade sammanhang. Filip Fastén ska tydligen öppna egen krog i Stockholm till hösten. Vi kommer att hänga på låset.

Roligaste vinprovningen!

Vi var på vinprovning hemma hos goda vänner för ett tag sedan, och de hade tänkt till ordentligt. Fem glas per person stod uppdukade tillsammans med fem maskerade vinflaskor (plus en, se längre ner…). Istället för att köpa särskilda vinstrumpor hade de svarta tubsockor från Stadium! Med gummisnoddar och presentband blev det nästan finare än vinstrumpor.

Temat var hemligt och vi kämpade för att lista ut vad det kunde vara. Vi snurrade och doftade och smakade och pratade och antecknade och gissade, men vi kom ingen vart. Alla vinerna var röda men något mer gemensamt kunde vi inte hitta. Två av dem var riktigt bra, ett hyfsat och två rejält dåliga.

Till slut drogs strumporna av, och vad fick vi se? Leif Mannerström, Kajsa Bergqvist, Robert Gustafsson, Plura och Per Gessle! Temat var svenska kändisviner. Så kul! För vi är förstås alldeles för snobbiga för att köpa kändisviner i normala fall, så vi hade inte provat något av dem förut.

Vinnare i vår lilla grupp var Leif Mannerströms Nöt & Vilt, gjort på vranac, cabernet sauvignon och petit verdot. Kraftfullt och eldigt. Och prisvärt, 101 kronor.

Hack i häl kom Per Gessles Furet, merlot, syrah, cabernet sauvignon och cabernet franc. Några tyckte det var lika bra som ettan men eftersom det är dyrare, 155 kronor, så bedömdes det som inte fullt lika prisvärt.

Kajsa Bergqvist har ju också ett seriöst vininstresse. Vi drack ett fairtradevin från Sydafrika, grenache, mourvèdre och syrah som doftade lite skumt. Sparris tyckte någon, selleri någon annan. Men det växte när vi smakade på det. Klart prisvärt, 89 kronor.

Jumboplatsen fick Robert Gustafsson och Plura slåss om. Plura deltog med en "rioja" som dessutom kallas "Svarta tuppen". Vi 70-talister får dåliga vibrationer av svarta tuppar. De representerar ju Franco-regimen i den spanska frihetssången. Men eftersom det var blindprovning så påverkade inte det oss när vi bedömde vinet som var riktigt uselt, väldigt tunt och inte hade någon som helst likhet med rioja. Kostar 99 kronor som kan användas till något roligare.

Och så då Robert Gustafssons vin från St Emilion, Selected Bordeaux. Dyrast av alla, 169 kronor och helt förfärligt tyckte iallafall jag. Det smakade lika illa som det doftade, fränt och stickigt.

Vi tänkte att den inbördes ordningen kanske skulle justeras något när vi åt grillad entrecote sedan. En del viner kan ju bli helt annorlunda när man dricker dem med mat. Men det blev ingen nämnvärd förändring. Möjligen kom Per Gessle ännu närmare delad förstaplats. Men de dåliga vinerna blev inte ett dugg bättre.

Men vi hade ännu inte upplevt den riktigt stora överraskningen. Till osten fick vi ett kraftfullt rött vin, även det iklätt tubsocka. Det skulle alltså även det ingå i temat svenska kändisar. Alla gillade det, det smakade mycket russin och alla var överens om att det passade kanonbra till osten. Så vad kunde det vara?

Det var Lasse Stefanz Amarone! Så gott! Och värt sina 230 kronor. Om det inte var för den förfärliga etiketten. Ska man bjuda på det får man nog investera i svarta tubsockor…

Imponera med sauternesgelé. Svårt att misslyckas

Mm hade fått en burk gåslever. Vi skulle verkligen aldrig köpa det själva, har sett på tv hur de stackars gässen tvångsmatas och övergöds. Men nu låg burken ändå och väntade på att konsumeras. Och matsvinn gillar vi ju inte heller, så att kasta den kändes inte som något alternativ.

Jag beställde en brioche på Blooms. Köpte champagne på systemet, André Clouet, och en flaska sauternes. Och så gjorde jag sauternesgelé.  Det ser avancerat ut med de små guldiga gelébitarna och det smakar både friskt och sött mot den feta levern. Och det är hur enkelt som helst att göra.

För två personer behövs
 ett gelatinblad
 två matskedar sauternes.

Lägg gelatinbladet i lite kallt vatten ett par minuter. Krama ur det och lägg det i en kastrull. Låt det smälta på låg värme. Blanda i sauternes. Häll över det hela på ett fat och ställ i kylen.
När det ska serveras är det väldigt lätt att skära ett rutmönster och få små små kuber.

Rosta briochen och lägg på anklever (eller gåslever då om det ändå finns hemma) och strössla över gelén. Och njut med ett glas champagne. Eller sauternes.

Det blir så vackert! Och gott!
Sauternes kan kanske ersättas med annat dessertvin men det bör vara lika sött, annars blir det verkligen inte bra.

Texture - en isländsk stjärna i London

När mm och jag var i London för fem år sedan passerade vi en restaurang som vi tyckte såg intressant ut. Vi klev in och frågade om det fanns bord. Det fanns det, till kvällen därpå.  Vi hade inga speciella förväntningar så vi blev nästan chockade av hur fantastiskt gott allting var. Och servicen var enastående! Texture hette restaurangen, den drivs av en isländsk mästerkock och den har numera en stjärna i Guide Michelin. Så nu får man ha lite bättre framförhållning om man ska få bord där.

Vi beslöt att gå tillbaka i år och vi blev inte besvikna. I Intelligent life hade jag läst att många går dit bara för vakteln/duvan med popcorn men vi gick på fiskmenyn med utvalda viner.  Och det var emellanåt nästan overkligt välsmakande.

En av amuserna visade sig ha överlevt på menyn, det var samma som vid vårt första besök, ärtmousse med myntaärter. En osannolik kombination som tydligen kan vara både förfärlig och ljuvlig. Jag fick mint peas vid en lunch när jag var på språkresa i England i min ungdom och det var fasansfullt. Ärter som smakar tuggummi! Hur kan någon äta det? Men här var det friskt, fruset och fluffigt.

Laxen var skotsk och serverades med pepparrot, picklade grönsaker och ängssyra. Till det en riesling från 2005. Därefter norsk kungskrabba med bland annat sparris och kvällens mest sensationella vin, en champagne från Benoit Lahaye 2007. En fantastisk kombination! Alla vinerna var bra men det här slog allt!

Nästa rätt var isländsk torsk som inte kunde varit mer perfekt. Den serverades med lite hummersoppa, räkor, korn och grapefrukt. Grapefrukten gjorde väldigt mycket för den här rätten, den blev mild och avrundad och frisk samtidigt. Vinet var här en spansk rousanne marsanne.

Efter en mellanrätt med blodapelsin och sabayon kom så desserten som var mycket godare än den lät i menyn: skyr (isländsk yogurt) med vanilj, glass, brödsmulor, lite strimlad fänkål och muskatelldruvor. Och till kaffet kom en vacker installation med varma madeleinekakor, pistagetryfflar, macarons och maränger, allt på en bädd av stenar och mossa!

Vi brukar inte springa på stjärnkrogar för jämnan men nu var det ju inte så länge sedan vi var på Oaxen, så det var svårt att låta bli att jämföra även om de har totalt olika karaktär. Båda var vinnare, men till Oaxens fördel var uppläggningarna som var vackra även här men ännu mer utsökta på Oaxen och servicen som var jättebra även här men ännu mer uppmärksam på Oaxen. Texture vann dock stort i den viktiga grenen vinval!

Naturens skafferi för dummies. Nässelsoppa

Det här med naturens skafferi är kanske inte min bästa gren. För ett par år sedan plockade mm och jag kajp (vild purjolök ungefär) och gjorde kajpsoppa, en gotländsk delikatess. Och strax efter maten stirrade vi på varann och sa exakt samtidigt: "Jag mår illa!" och så kom soppan upp igen. Trist, vi hade nog fått med några grässtrån när vi plockade…

Men nässlor är svårt att ta fel på och nässelsoppa är ju fruktansvärt gott. Jag var nere hos trean på landet för några veckor sedan och kom precis när nässlorna är som bäst, många och späda. Till och med treans oerhört kräsna ettåring gillar nässelsoppa, så det var givet att det skulle bli en omgång. Jag plockade en liter nässlor, det är lagom för två personer (ettåringen räknas tyvärr inte här).

Två portioner nässelsoppa:
en liter nässlor
en halv liter vatten
lite salt
en halv matsked smör
en och en halv matsked vetemjöl
en tärning  grönsaksbuljong
1/4 dl grädde
lika mycket crème fraiche
gärna en skvätt sherry
gräslök
två ägg

Rensa nässlorna och skölj dem.
Koka upp hälften av vattnet, salta lite och lägg i nässlorna. Låt koka fem minuter. Sila av vattnet och spara det.
Hacka eller klipp nässlorna smått.
Fräs smör och mjöl, späd med nässelspadet. Smula ner buljongtärningen. Häll i resten av vattnet och koka några minuter.
Tillsätt nässlorna, grädden, crème fraiche och sherry.
Mixa med stavmixer.
Servera med pocherat ägg, klippt gräslök och svartpeppar. Och gärna ett glas rosé!

Ja, jag vet, här borde jag skriva hur man pocherar ägg. Men jag har aldrig lyckats med det. Det var trean som gjorde det, och jag fattade inte riktigt hur hon bar sig åt.

Läs Lydia Davis!

I januari dog en av mina bästa vänner. Jag har fortfarande inte riktigt förstått att hon är borta. Och häromdagen hämtade jag urnan efter vår katt som gick bort efter att ha varit en del av våra liv i 14 år. Killen på djursjukhuset gav oss en liten papperskasse med en liten kartong med en liten urna med askan av vår katt och sa "Nu får Simon komma hem." Och jag tänkte krasst att sådär säger han till alla, och sen började jag gråta. 

Då hade jag ännu inte läst något av Lydia Davis. Det har jag nu. Hon skriver inte dikter, inte noveller eller aforismer utan något helt eget. Jag kallar dem bara texter. Ibland är det bara någon mening, ibland 20-30 sidor. Här är den som kanske är mest känd. 

Head, heart

Heart weeps.


Head tries to help heart.


Head tells heart how it is, again: 
You will lose the ones you love. They will all go. But even the earth will go, someday.


Heart feels better, then.


But the words of head do not remain long in the ears of heart.


Heart is so new to this.


I want them back, says heart.


Head is all heart has.


Help, head. Help heart.

Det handlar ju om mig! Det är jag som står där och tar emot den bruna papperskassen och försöker vara förnuftig och distanserad men hjärtat hänger inte med.

Och det händer flera gånger att jag känner igen mig så otroligt väl. Till exempel i texten Handel om att hon inte delar sin mans kärlek till Händels musik och att hon tycker det är ett problem. Om man bara byter ut Händel mot Bob Dylan så handlar den texten också om mig.  Och när jag inte känner igen mig så ger hon mig så mycket annat. Oväntade insikter och mycket skratt. Hon vet mycket om oss människor, och ofta är det väldigt roligt men ibland oerhört gripande som i tankarna kring en gåtfull och älskad storasyster som dog alldeles för tidigt i The seals. 

Nyligen läste jag hennes betraktelse The cows. 16 sidor om tre kor som hon kan se från sitt fönster och ibland också går ut och tittar på. Om någon vecka åker jag ner till trean  som också bor granne med kor. Och jag vet att jag kommer att se på korna med helt nya ögon nu.