Roligaste vinprovningen!

Vi var på vinprovning hemma hos goda vänner för ett tag sedan, och de hade tänkt till ordentligt. Fem glas per person stod uppdukade tillsammans med fem maskerade vinflaskor (plus en, se längre ner…). Istället för att köpa särskilda vinstrumpor hade de svarta tubsockor från Stadium! Med gummisnoddar och presentband blev det nästan finare än vinstrumpor.

Temat var hemligt och vi kämpade för att lista ut vad det kunde vara. Vi snurrade och doftade och smakade och pratade och antecknade och gissade, men vi kom ingen vart. Alla vinerna var röda men något mer gemensamt kunde vi inte hitta. Två av dem var riktigt bra, ett hyfsat och två rejält dåliga.

Till slut drogs strumporna av, och vad fick vi se? Leif Mannerström, Kajsa Bergqvist, Robert Gustafsson, Plura och Per Gessle! Temat var svenska kändisviner. Så kul! För vi är förstås alldeles för snobbiga för att köpa kändisviner i normala fall, så vi hade inte provat något av dem förut.

Vinnare i vår lilla grupp var Leif Mannerströms Nöt & Vilt, gjort på vranac, cabernet sauvignon och petit verdot. Kraftfullt och eldigt. Och prisvärt, 101 kronor.

Hack i häl kom Per Gessles Furet, merlot, syrah, cabernet sauvignon och cabernet franc. Några tyckte det var lika bra som ettan men eftersom det är dyrare, 155 kronor, så bedömdes det som inte fullt lika prisvärt.

Kajsa Bergqvist har ju också ett seriöst vininstresse. Vi drack ett fairtradevin från Sydafrika, grenache, mourvèdre och syrah som doftade lite skumt. Sparris tyckte någon, selleri någon annan. Men det växte när vi smakade på det. Klart prisvärt, 89 kronor.

Jumboplatsen fick Robert Gustafsson och Plura slåss om. Plura deltog med en "rioja" som dessutom kallas "Svarta tuppen". Vi 70-talister får dåliga vibrationer av svarta tuppar. De representerar ju Franco-regimen i den spanska frihetssången. Men eftersom det var blindprovning så påverkade inte det oss när vi bedömde vinet som var riktigt uselt, väldigt tunt och inte hade någon som helst likhet med rioja. Kostar 99 kronor som kan användas till något roligare.

Och så då Robert Gustafssons vin från St Emilion, Selected Bordeaux. Dyrast av alla, 169 kronor och helt förfärligt tyckte iallafall jag. Det smakade lika illa som det doftade, fränt och stickigt.

Vi tänkte att den inbördes ordningen kanske skulle justeras något när vi åt grillad entrecote sedan. En del viner kan ju bli helt annorlunda när man dricker dem med mat. Men det blev ingen nämnvärd förändring. Möjligen kom Per Gessle ännu närmare delad förstaplats. Men de dåliga vinerna blev inte ett dugg bättre.

Men vi hade ännu inte upplevt den riktigt stora överraskningen. Till osten fick vi ett kraftfullt rött vin, även det iklätt tubsocka. Det skulle alltså även det ingå i temat svenska kändisar. Alla gillade det, det smakade mycket russin och alla var överens om att det passade kanonbra till osten. Så vad kunde det vara?

Det var Lasse Stefanz Amarone! Så gott! Och värt sina 230 kronor. Om det inte var för den förfärliga etiketten. Ska man bjuda på det får man nog investera i svarta tubsockor…

Vinprovning - 90-tal

Inför vår förestående flytt till lägenhet gallrar vi ut en hel del möbler och annat som vi inte tror vi kommer att få plats med. Vi har en hel del viner också, och i helgen hade vi tabberas på några av de äldsta. Vi ordnade en vinprovning med enbart röda 90-talare. Vi bjöd in vårt vanliga vinprovargäng inklusive Trean och svärsonen. Det blev en fantastisk kväll!

Från vänster har vi:
1. Chateau Musar 1991
2. Chateau Montrose Saint-Estèphe 1993
3. Clos Beauregard Pomerol 1995
4. Chateau Branaire Saint Julien 1996
5. Seregho Alighieri Vaio Armaron Amarone 1998
6. Deschants Saint-Joseph 1998
Inklusive vattenglas stod det alltså 49 glas på bordet. Stämningen var förväntansfull och lite orolig. Tänk om de hade blivit för gamla!

Ettan Chateau Musar, var ljusast av dem alla i färgen, tegelröd, men doften avslöjade att den åldrats med behag: Komplex, lite bränd, kåda tyckte någon. I munnen var den sensationellt bra: kryddig, knäckig, eldig!
Tvåan var förloraren denna kväll. Kanske hade man uppskattat den om den sluppit konkurrensen från de andra, men Trean (alltså personen Trean) misstänkte lite korkskada här. Den hade nog peakat, dvs passerat sin storhetstid.
Trean (alltså vin nr 3) var det absolut dyraste enligt Wine Searcher som jag hade kikat på i förväg. Och den var kanske värd sitt pris. Doften var till en början lite knuten och svårfångad men smaken var stor! Lakrits, tobak, läder, marsipan, mineral var några av de anteckningar vi gjorde, dvs ett komplext vin.
Så kom då Branaire, som ska få ett eget inlägg i denna blogg vid tillfälle. Den har nämligen följt oss genom åren sedan vi började intressera oss för vin på 80-talet.Och vi blev inte besvikna denna gång heller: Alla gillade den, den var häpnadsväckande fräsch och kan utan problem lagras ytterligare ett par år. Även här varierade doft- och smakintrycken rejält bland provarna: ek, lim(!), häst, kaffe...
Femman, Amaronen, hade lite starkvinskaraktär. Den var ju också rätt alkoholstark, 15,5 procent. Kryddig, russin, plommon, fikon,  lakrits skrev vi i våra anteckningar. Även denna hade kunnat ligga ett par år till.
Sexan, slutligen, var svårast att hitta någon värdering av. Det enda jag hade fått fram på nätet var en flaska som någon försökte sälja på Ebay för 14 euro. Lite dark horse alltså. Den var ingen vinnare när vi satt och smackade och antecknade, men den steg i graderna när maten kom på bordet. Många hittade kaffe, jord och hö i doften, och någon tyckte att den var väldigt bourgognelik.
Det blev inte lätt att kora en vinnare här. Vi röstade flera gånger, dels direkt efter provningen, sedan under middagen och till slut sent på kvällen när alla intryck hade lagt sig. Chateau Branaire fick tre röster av sju och vann! Sen var det lite oklart, men Pomerolen och Saint-Joseph fick också några röster. Alla var imponerade av Chateau Musar men den gick inte så bra till maten. Och alla var överens om att stackars Montrose hamnade sist.