Roligaste vinprovningen!

Vi var på vinprovning hemma hos goda vänner för ett tag sedan, och de hade tänkt till ordentligt. Fem glas per person stod uppdukade tillsammans med fem maskerade vinflaskor (plus en, se längre ner…). Istället för att köpa särskilda vinstrumpor hade de svarta tubsockor från Stadium! Med gummisnoddar och presentband blev det nästan finare än vinstrumpor.

Temat var hemligt och vi kämpade för att lista ut vad det kunde vara. Vi snurrade och doftade och smakade och pratade och antecknade och gissade, men vi kom ingen vart. Alla vinerna var röda men något mer gemensamt kunde vi inte hitta. Två av dem var riktigt bra, ett hyfsat och två rejält dåliga.

Till slut drogs strumporna av, och vad fick vi se? Leif Mannerström, Kajsa Bergqvist, Robert Gustafsson, Plura och Per Gessle! Temat var svenska kändisviner. Så kul! För vi är förstås alldeles för snobbiga för att köpa kändisviner i normala fall, så vi hade inte provat något av dem förut.

Vinnare i vår lilla grupp var Leif Mannerströms Nöt & Vilt, gjort på vranac, cabernet sauvignon och petit verdot. Kraftfullt och eldigt. Och prisvärt, 101 kronor.

Hack i häl kom Per Gessles Furet, merlot, syrah, cabernet sauvignon och cabernet franc. Några tyckte det var lika bra som ettan men eftersom det är dyrare, 155 kronor, så bedömdes det som inte fullt lika prisvärt.

Kajsa Bergqvist har ju också ett seriöst vininstresse. Vi drack ett fairtradevin från Sydafrika, grenache, mourvèdre och syrah som doftade lite skumt. Sparris tyckte någon, selleri någon annan. Men det växte när vi smakade på det. Klart prisvärt, 89 kronor.

Jumboplatsen fick Robert Gustafsson och Plura slåss om. Plura deltog med en "rioja" som dessutom kallas "Svarta tuppen". Vi 70-talister får dåliga vibrationer av svarta tuppar. De representerar ju Franco-regimen i den spanska frihetssången. Men eftersom det var blindprovning så påverkade inte det oss när vi bedömde vinet som var riktigt uselt, väldigt tunt och inte hade någon som helst likhet med rioja. Kostar 99 kronor som kan användas till något roligare.

Och så då Robert Gustafssons vin från St Emilion, Selected Bordeaux. Dyrast av alla, 169 kronor och helt förfärligt tyckte iallafall jag. Det smakade lika illa som det doftade, fränt och stickigt.

Vi tänkte att den inbördes ordningen kanske skulle justeras något när vi åt grillad entrecote sedan. En del viner kan ju bli helt annorlunda när man dricker dem med mat. Men det blev ingen nämnvärd förändring. Möjligen kom Per Gessle ännu närmare delad förstaplats. Men de dåliga vinerna blev inte ett dugg bättre.

Men vi hade ännu inte upplevt den riktigt stora överraskningen. Till osten fick vi ett kraftfullt rött vin, även det iklätt tubsocka. Det skulle alltså även det ingå i temat svenska kändisar. Alla gillade det, det smakade mycket russin och alla var överens om att det passade kanonbra till osten. Så vad kunde det vara?

Det var Lasse Stefanz Amarone! Så gott! Och värt sina 230 kronor. Om det inte var för den förfärliga etiketten. Ska man bjuda på det får man nog investera i svarta tubsockor…

Chateau Branaire

Någon gång i början av 80-talet kom MM på att han skulle börja intressera sig för vin. Jag skulle åka till Paris på våren 1983 och fick med mig en beställning: Köp något bra vin!

Hm, jag kunde absolut ingenting om vin men har man lovat så... Jag hade fått tips om Nicolas, en kedja bra vinhandlare så jag klev in i en av deras affärer där jag lyckligtvis just då var den enda kunden, drog djupt efter andan och sa på min bästa franska: Jag skulle vilja ha det bästa rödvinet ni har för 50 francs.

Jag blev inte alls utskrattad, vinhandlaren tog mig på allvar och plockade fram något som hette Chateau Branaire,  en Grand Cru från Saint-Julien, Medoc. Och så amatörer vi var, så blev vi förälskade i detta vin när vi så småningom drack det hemma i förorten. Det blev början till en livslång kärlek.

Vi drack det igen nästa gång vi var i Paris, många år senare, på ett brasserie. Och så köpte vi det på systemet när det fanns. Vi drack det på MM:s 40-årsdag och 1996 slog vi till ordentligt och köpte en hel låda, 12 flaskor. Ett par har vi gett bort och några har vi druckit ur men vi har fortfarande några kvar.

Detta är alltså årgång 1996, och den känns ännu inte som att den har nått sin topp! Den är strålande, med mycket torkad frukt, läder och lite bränd i smaken. Ändå inte alls så påträngande som t.ex. fruktbomberna från nya världen utan mer elegant och återhållen. Den passar oerhört bra till mörkt kött och till ost. Och det finns fortfarande tanniner som antyder att den har ännu mer att ge. Så nu gäller det att försöka spara de flaskor vi har kvar ett par år till. Det blir inte lätt.