Texture - en isländsk stjärna i London

När mm och jag var i London för fem år sedan passerade vi en restaurang som vi tyckte såg intressant ut. Vi klev in och frågade om det fanns bord. Det fanns det, till kvällen därpå.  Vi hade inga speciella förväntningar så vi blev nästan chockade av hur fantastiskt gott allting var. Och servicen var enastående! Texture hette restaurangen, den drivs av en isländsk mästerkock och den har numera en stjärna i Guide Michelin. Så nu får man ha lite bättre framförhållning om man ska få bord där.

Vi beslöt att gå tillbaka i år och vi blev inte besvikna. I Intelligent life hade jag läst att många går dit bara för vakteln/duvan med popcorn men vi gick på fiskmenyn med utvalda viner.  Och det var emellanåt nästan overkligt välsmakande.

En av amuserna visade sig ha överlevt på menyn, det var samma som vid vårt första besök, ärtmousse med myntaärter. En osannolik kombination som tydligen kan vara både förfärlig och ljuvlig. Jag fick mint peas vid en lunch när jag var på språkresa i England i min ungdom och det var fasansfullt. Ärter som smakar tuggummi! Hur kan någon äta det? Men här var det friskt, fruset och fluffigt.

Laxen var skotsk och serverades med pepparrot, picklade grönsaker och ängssyra. Till det en riesling från 2005. Därefter norsk kungskrabba med bland annat sparris och kvällens mest sensationella vin, en champagne från Benoit Lahaye 2007. En fantastisk kombination! Alla vinerna var bra men det här slog allt!

Nästa rätt var isländsk torsk som inte kunde varit mer perfekt. Den serverades med lite hummersoppa, räkor, korn och grapefrukt. Grapefrukten gjorde väldigt mycket för den här rätten, den blev mild och avrundad och frisk samtidigt. Vinet var här en spansk rousanne marsanne.

Efter en mellanrätt med blodapelsin och sabayon kom så desserten som var mycket godare än den lät i menyn: skyr (isländsk yogurt) med vanilj, glass, brödsmulor, lite strimlad fänkål och muskatelldruvor. Och till kaffet kom en vacker installation med varma madeleinekakor, pistagetryfflar, macarons och maränger, allt på en bädd av stenar och mossa!

Vi brukar inte springa på stjärnkrogar för jämnan men nu var det ju inte så länge sedan vi var på Oaxen, så det var svårt att låta bli att jämföra även om de har totalt olika karaktär. Båda var vinnare, men till Oaxens fördel var uppläggningarna som var vackra även här men ännu mer utsökta på Oaxen och servicen som var jättebra även här men ännu mer uppmärksam på Oaxen. Texture vann dock stort i den viktiga grenen vinval!

Oaxen krog. Rökt, tall och gran...

Vi tog i från tårna och bokade bord på Oaxen krog, gulddrakevinnare i lyxklassen och tokhyllad i alla medier. Så förväntningarna var enorma…

Servicen var suverän, vänliga, uppmärksamma och många. Och fina! Tjejerna i restaurangen hade fina löst sittande mörka klänningar som passade in så fint i den lugna, lågmälda miljön.

Valet står mellan sex och tio rätter, vi valde sex. Med utvalda drycker. Men det blev väldigt mycket mer än sex rätter, för först bars amuserna in. Och de var många! Och ljuvliga. Den allra första glömde jag anteckna så jag kan bara säga att den smakade bra. Sen kom en liten platträka med färskost och blåstångsbuljong. Buljongen smakade Laphroaig, och det var inte den enda rätten med röksmak. Så följde husets egen fläskkorv (mer som salami), och rå champinjon med rökt yogurt och löjrom. Osannolikt gott, fattar inte att champinjon kan ha så mycket smak, särskilt som den var hyvlad jättetunt.

Vidare: tallskott med oxmärg, romsäck från pilgrimsmussla med granmarinerad palsternacka och fläderkapris, högrev med ostron och gurka (ännu en fullträff, alltså ostron och högrev låter ju inte klokt, men det var en kombination från paradiset) och till sist bläckfisk från västkusten med löktravskräm.

Så blev det till slut dags för det som stod på menyn. Här stack piggvaren ut i hård konkurrens med de andra rätterna. Den serverades med bl.a. grillad rödbeta och picklad rabarber som var så gott att gommen häpnade.

Två kötträtter ingick, och jag tyckte nog att köttet, oxfilé och lammsadel, inte smakade så mycket men tillbehören var gudomliga. Purén på ramslökskapris till lammet var perfekt, kan inte bli bättre. Och så till slut blåbärssorbet med jästa blåbär och skum på ängssyra och mandelmjölkscurd. Härligt med de iskalla blåbären under det friska, gröna skummet!

Allt var oerhört vackert upplagt och allt var fjäderlätt och kändes nyttigt och ekologiskt samtidigt som det var så gott. Så kreativt och fantasifullt!

Vinerna då? Inte riktigt lika lyckat. Vi fick fyra viner till sex rätter vilket bara det var lite tråkigt. Och två av dem var inga självklara val. Det första, Telémaco från Ligurien, var väldigt speciellt, nästan lite starkvinskaraktär. Funkade inte perfekt till vare sig pilgrimsmusslan eller den rökta havskräftan.  Därefter fick vi ännu ett vitt vin, men där druvskalen fått ligga kvar i två veckor, så att färgen var nästan orange, Massa Vecchia från Toscana. Det var lättare att tycka om, men jag är osäker på om det verkligen var det bästa valet till både oxfilén och piggvaren som det serverades till. Till lammet kom en bra röd bourgogne och till desserten ett fantastiskt bra eiswein.

Och till kaffet fick vi en härlig ask med praliner som vi fick ta med oss hem!

Ekstedt

Igår åt vi middag på restaurang Ekstedt. Vi hade egentligen inget särskilt att fira, förutom min svågers 60-årsdag men han själv firade den i Italien. Skälet att lyxa till det så på en vardag var helt enkelt att vi behövde, inte utplåna men uppväga minnet av en absurt misslyckad utemiddag för ett tag sedan. Att utplåna sådana minnen går tyvärr inte, det finns inget som fastnar så väl som en riktigt trist måltidsupplevelse. Jag ska försöka att inte avslöja vilken restaurang det handlade om den gången.

Men Ekstedt var helt suveränt! Vi hade visserligen inte fattat innan att man behövde beställa två rätter för att bli mätt utan trodde att vi rörde oss i mellanprisklassen. Det kunde ju ha framgått på deras webbplats men ok, vi fick i alla fall veta det i god tid innan vi beställde. Så vi körde fyrarättersmenyn med vinpaket.

Det började med öring med eldbakade rödbetor, ostron och persilja. Osannolikt gott! Till det en väldigt diskret chenin blanc från Loire. Alla viner var för övrigt europeiska.

Så kom kungskrabban med fläsk, korv och två sorters tomater, syltade och skorstensbakade (!, de smakade faktiskt skorsten) och, om jag minns rätt, mandel. Vinet var en riesling från Alsace med väldigt mycket smak och syra.  Och den tredje rätten var ankbröst med majs och sommartryffel tillsammans med en pinot noir från Österrike.

Jordgubbar till efterrätt förstås, lite överarbetade tyckte Mm, med glass, jordgubbssylt, havre, jordgubbskola och kardemummagrädde. Samt en fantastisk tokajer!

Finns det något mer välgörande för själen än en kanonmiddag?