söndag 16 mars 2014

Dave Eggers: The Circle

Det måste väl vara bra om alla vet allt om alla? Om man vet att man är iakttagen så sköter man sig helt enkelt. Total transparens skulle leda till slutet för kriminalitet och maktmissbruk, korruption och dåliga vanor.

Det är kärnan i The Circles verksamhet för bokens huvudperson Mae Holland. Hon köper budskapet med hull och hår och vet inte till sig av lycka när hon får jobb där. The Circle är världens mest attraktiva, snabbast expanderande och mest inflytelserika arbetsplats, en sorts sammansmältning av Google, Facebook, Twitter och alla andra system för kommunikation på nätet. Men den är framförallt en utvecklingsfabrik. Här kommer man dagligen fram med ny teknik för att hitta bortförda barn, hålla ögonen på polisen i militärdiktaturer, hålla koll på sitt eget hälsotillstånd, se till att alla använder sin rösträtt, spåra upp förrymda brottslingar och mycket mycket annat. Kreativiteten är oändlig. Mae hamnar i främsta ledet genom att bli "transparent", dvs hon går alltid omkring med en liten kamera om halsen så att allt hon gör ses av alla hennes följare, vilka är flera miljoner till antalet. Pressen på landets (USAs förstås) makthavare att också göra sig transparenta ökar ständigt, och de som tillåter sig att ifrågasätta The Circle ertappas omgående med barnporr i datorn eller något annat som omöjliggör fortsatt karriär… För egen del noterar Mae att hon både blir trevligare och äter hälsosammare när hon är ständigt iakttagen.


Något organiserat motstånd mot The Circle finns inte, det finns bara enskilda stackare som vill vara ifred. Som Maes föräldrar och expojkvän. Men det finns inte längre något sådant som att vara ifred, den som vill det måste ha något att dölja eller vara hopplöst teknikfientlig.

Personskildringen är inte den här bokens starka sida. Inte heller symboliken eller metaforerna som är mer än övertydliga. Men ändå: det här är en bok som jag inte kunde släppa. Den är så nutida, så kreativ och tankeväckande, så underhållande och så obehaglig, så mystifierande och faktiskt också rolig ibland.  Den har många bottnar och jag funderar redan på att läsa om den snart för att upptäcka nya detaljer.


måndag 24 februari 2014

Carl Butler. Vitkålspuré

En gång i tiden kom det inte ut mer än några kokböcker om året i Sverige. De som skrev dem var i allmänhet inte programledare eller deckarförfattare utan hade oftast matlagning som yrke. En av dem hette Carl Butler och hans första kokbok kom ut 1974.

Den blev stilbildande. Fram till dess bestod kokböckerna mest av text men här fanns stora bilder på de färdiga rätterna. Dessutom var recepten uppställda i punktform och synnerligen pedagogiska. Här fanns inget bohemiskt "koka tills det är klart" eller "lite salt" utan här gällde exakt antal minuter och måttenheter ner till minsta kryddmått. Det blev helt enkelt omöjligt att misslyckas!

Jag plastade in mitt ex. Det var nog tur för det har använts regelbundet i alla dessa år...

I helgen hade vi bordeauxprovning med några vänner. Det var dags att dricka upp 90-talsflaskorna tyckte vi, och även om några av dem nog hade klarat några år till i vinkylen så blev det en härlig upplevelse. När vi hade sniffat, smakat och antecknat klart blev det dags att testa hur vinerna funkade till maten som var Butlers lammstek. Den tänker jag dock inte gå in på här även om den är ljuvlig utan nu går vi över till hans fantastiska vitkålspuré! 

Jag fattar inte att man kan göra något så gott av vitkål. En av gästerna var också mycket skeptisk men det slutade med att alla var lyriska och ville ha receptet.  Butler säger ärligt att han fått det av en vän som hittat det i Elle, men för mig är det Butlers vitkålspuré:

För fem-sex personer
Ett litet eller ett halvt stort vitkålshuvud
salt, peppar, muskot, lagerblad, timjan
50 g smör (på Butlers tid var det margarin som gällde, men så bokstavstrogna är vi inte)
50 g vetemjöl
1/2 liter gräddmjölk

1. Ta bort ytterbladen och skär vitkålen smått, koka i lättsaltat vatten med ett lagerblad och en tesked timjan tills den är helt mjuk.
2. Häll av vattnet och mixa kålen.
3. Gör en redning på smält smör och mjöl, späd med gräddmjölken
4. Blanda i vitkålen, krydda med salt, peppar och muskot

torsdag 20 februari 2014

Polisräkor!

Tyvärr älskar jag scampi. Jag vet mycket väl att jag inte bör äta scampi om jag bryr mig om ekosystemet och för det mesta avstår jag också numera. Nu har jag hittat en fullgod, nej en mycket bättre ersättare: Carabineros!

Det är spanska jätteräkor, och de är röda från början, alltså när de är råa. Färgen lär vara densamma som den spanska tullpolisens uniformer, därav namnet. Man kan köpa dem utan att skada miljön och de är sanslöst goda. Mycket mer smak än scampi, mer som havskräftor. Och vackra!

Man kan äta dem nästan hur som helst. Gratinerade med vitlökssmör som havskräftor, råa med mango, koriander och lime i en sallad eller som ceviche. Vi tycker att de är allra godast marinerade och sedan grillade.

Gör en marinad av 1/2 dl olivolja, saften av en halv citron, en droppe tabasco och några droppar worcestershiresås, 1 tesked paprikapulver och salt och peppar. Häll den över räkorna (ca 10 stycken) och låt ligga en stund, en halvtimme räcker bra.

Grilla sedan räkorna i mycket varm panna ett par minuter på varje sida. Häll över några skedar vitt vin när de är klara och njut!

måndag 3 februari 2014

Zadie Smith: The embassy of Cambodia

Jag överskattade min förmåga att läsa på originalspråket för en tid sedan. Jag hade köpt NW av Zadie Smith men det blev bara för jobbigt. Jag kände att jag missade så mycket om jag inte skulle slå upp okända ord hela tiden, så den blev aldrig färdigläst.

Någon månad senare blev jag väldigt glad när jag hittade en annan bok av henne, också på engelska men med bara 69 små sidor, The embassy of Cambodia. Den erbjöd inga språkliga utmaningar och den var alldeles underbar visade det sig.
Fatou är en ung flicka från Elfenbenskusten som jobbar och bor hos en familj i London (här som i NW är det i Willesden). Hon har mat och husrum men ingen lön, och familjen har lagt beslag på hennes pass. I en låda i hemmet har hon hittat en hög oanvända inträdeskort till områdets simhall och en gång i veckan smiter hon dit. På vägen till simhallen passerar hon Kambodjas ambassad, inhägnad av en hög mur bakom vilken ett evigt badmintonspelande pågår. Hon hör ljudet och ser fjäderbollarna flyga fram och tillbaka.

Fatou har hunnit gå igenom mycket skit i livet och hon har det inte bra nu heller men hon tycker inte speciellt synd om sig själv. Man kan bli upprörd över hur hon behandlas, men som läsare känner man sig lika säker som hon själv på att allt kommer att bli bra. Det blir inte bra, det blir snarast värre, men, som sagt, det kommer att bli bra…eller iallafall bättre.

Ofattbart att den här lilla boken bara är 69 sidor lång, här ryms så mycket. Livsglädje, vänskap, styrka, ömhet och tillit. En bok som känns som en liten juvel. Man vill låna ut den och ge bort den, man vill att alla ska få läsa den och bli glada och lite uppvärmda inombords.

tisdag 21 januari 2014

Små goda semlor

Riktiga semmelälskare kan nog inte förstå att jag tycker att nästan alla semlor är för stora. Jag tycker faktiskt bara om dem som jag själv bakar. De är små och kardemummiga och perfekta efter maten till kaffet.

Jag har bakat dem i många år. Och alltid gjort en ganska stor sats för att frysa in och plocka fram på tisdagarna fram till påsk.

Någon av de första gångerna var när barnen var rätt små. Trean var inte så smart då som hon sedermera blev. Hon kom ut i köket och fann sig obevakad med ett 30-tal nybakade semlor. Om hon hade tagit en hade jag aldrig märkt något. Men istället naggade hon en liten liten bit ur varje semla. Det såg ut som om vi haft påhälsning av en mus. Hon har aldrig fått glömma detta och lägga det bakom sig, jag påminner henne varje år.

Receptet är från Anna Bergenström i Dagens Nyheter. Det blir 16 semlor.

100 gram smör
2 1/2 dl mjölk
25 g jäst
1 matsked stött kardemumma
1 kryddmått salt
1 dl socker
3 matskedar ljummet vatten
1 ägg
8 dl vetemjöl
1 ägg och lite salt att pensla med
Fyllning: brödinkråm, mandelmassa och mjölk
Florsocker

Smält smöret och blanda i mjölken, låt det bli fingervarmt.
Blanda mjöl och kardemumma.
Smula ner jästen i en bunke. Häll på salt, socker och vatten, rör om och låt stå några minuter. Häll över smör-mjölken, knäck ägget och rör om. Tillsätt mjölet. Rör om, använd gärna hushållsmaskin.
Låt jäsa en dryg timme.
Ta upp och knåda lite. Dela i 16 delar, rulla runda bullar och lägg på plåt som är smord eller klädd med bakplåtspapper. Täck över och låt jäsa ca 20 minuter. Sätt ugnen på 225 grader (215 om du har varmluftsugn).
Pensla bullarna med ett uppvispat ägg blandat med lite salt.
Grädda 8-10 minuter.

Fyllningen gör jag på det gamla vanliga sättet, dvs jag gröper ur lite inkråm och blandar med rejält med mandelmassa och lite lite mjölk. Ovanpå det en klick vispad grädde, på med semlans lock och så lite florsocker över alltihop.

Mm vill ha varm mjölk till så det får han. Trean vill ha sin semla utan vispgrädde, det ordnar vi också. Men min är godast, med vispgrädde, utan varm mjölk.

lördag 28 december 2013

Julig efterrätt. Pepparkaksglass med lingonsås

Det tyder ju på lite mental seghet att komma med ett julrecept precis när julen är avklarad. Men jag orkar inte vänta ända till nästa jul. Det här är så gott!

Pepparkaksglass har jag gjort förut. Den här gången använde jag ett recept från Allt om mat:

3 dl vispgrädde
3 dl röd mjölk
1,5  tesked mald kanel
0,5 tesked mald kryddnejlika
0,5 tesked mald kardemumma
1 matsked mörk sirap
3 äggulor
1 ägg
1 dl socker

Blanda grädde, mjölk, kryddor och sirap en kastrull. Värm, koka inte.
Vispa gulor, ägg och socker pösigt. Vispa ner det i mjölkblandningen och värm försiktigt. Vispa tills det tjocknar och den första kokbubblan syns (det tar lite tid). Låt kallna, gärna i kallt vattenbad.
Kör i glassmaskin och ställ övertäckt i frysen.

Lingonsåsen blev väldigt lyckad. Precis lagom brytning mellan sött, syrligt och med lite bett av vodkan:

Pressa rårörda lingon, ca 500 g, genom en sil. Blanda med saft från en citron och tillsätt försiktigt ren vodka. Smaka av så att ingen smak tar över helt.

Dekorera eventuellt med små pepparkakor eller pepparkakssmulor.

I glasen hade vi ett portvin från 1976 som legat och väntat på rätt tillfälle! Helt ljuvligt både till desserten och till ostarna som vi åt innan, stilton och grottlagrad cheddar.


måndag 16 december 2013

Det blåser på månen

Såhär ser den ut.

Ja så ser älskade böcker ut helt enkelt. Och som jag skrivit om någon gång tidigare så tycker jag att de på något sätt pryder sin plats i bokhyllan. Men den här är väl på gränsen, den riskerar att sönderfalla när man öppnar den.

Det är alltså Det blåser på månen av Eric Linklater. Jag läste den själv i mycket unga år, jag kanske var 8-10 år, och jag var totalt trollbunden. Den var så otroligt spännande, det hände nya saker hela tiden och huvudpersonerna, Dina och Dorinda, var så modiga.

Dina var storasyster, blond och blåögd och lite smartare än mörka, brunögda Dorinda. Men det var ändå Dorinda jag identifierade mig med trots att jag själv var storasyster. Det var väl för att hon var brunögd som jag. Bruna ögon var en bristvara i 50-talets Sverige.

Jag läste den gång på gång och när mina egna barn blev tillräckligt gamla för att tåla de förskräckliga äventyren läste jag den för dem. Nu väntar jag otåligt på  att sk ska växa till sig så att jag kan läsa den för honom snart.

Dina och Dorinda är två hyfsat väluppfostrade flickor men de råkar vara lite busiga just en kväll när det blåser på månen och det visar sig ödesdigert. För då blåser en ond vind in i deras hjärtan så att de sedan uppför sig illa hela boken igenom. Och de upplever enorma äventyr, det ena efter det andra. Det är hemskt, det är sorgligt och roligt och spännande och underhållande och allvarligt och mitt i alla förtrollningar och faror och fängelsehålor så känns det ändå självklart på något sätt. Det beror väl på Dinas och Dorindas sätt att hantera äventyren, de är så rådiga, kreativa och oförvägna.

Illustrationerna bidrar till totalupplevelsen. De är så fina, av Nicholas Bentley.
I senare utgåvor är det en annan illustratör. Jag har inte sett de bilderna men det är lite sorgligt tycker jag. Eftersom jag förr eller senare blir tvungen att köpa ett nytt ex när jag ska läsa för barnbarnen.