Lottie Moggach: Kyss mig först. Läs den nu!

Inte för att den här boken behöver någon draghjälp, den har redan dragit in miljoner. Men det finns säkert någon därute som inte hört talas om den eller som, i likhet med mig, tycker att det låter som ännu en engelsk chic lit.

Men det är det inte. Det är en spännande, tankeväckande, obehaglig och imponerande debutroman om människor och internet och vad de gör med varandra.

Leila, berättaren, är datanörd. Hon har växt upp mycket ensam men inte olycklig, mer eller mindre i symbios med sin mamma som hon vårdade de sista åren innan hon gick bort i ms. Leila sitter mest och spelar World of warcraft dygnet runt men så hittar hon en sajt på nätet där man diskuterar filosofiska frågor, Red Pill. Efter att ha utmärkt sig i diskussionerna där blir hon kontaktad av sajtens grundare och ägare som vill ge henne ett uppdrag: En kvinna, Tess, vill ta sitt liv men inte utsätta sina anhöriga för förlusten. Vill Leila ta över hennes identitet på nätet och fortsätta hålla kontakten med Tess omgivning?

Tess-projektet ger Leilas liv mening. Innan Tess går bort måste hon förse Leila med all nödvändig information om sig själv. De två är så olika som om de kom från varsin planet men nu måste de samarbeta. Och när Tess "checkar ut" tar Leila över…

Här finns hundratals smarta iakttagelser om vårt liv på nätet och sociala medier, här väcks frågor om vilka vi vill vara, hur vi vill vara och hur vi vill framstå. Det är en spännande berättelse, och en del kallar den thriller. Strålande personskildringar, enormt lättflytande språk, rolig och tragisk och som sagt obehaglig. Och den känns väldigt, väldigt samtida, som om den skrevs igår. Så läs den nu, nästa år känns den kanske redan lite dammig.

Joyce Carol Oates: De fördömda. Ren läsfest!

Jag har läst åtskilligt av Joyce Carol Oates och tycker att även hennes sämre böcker är bättre än mycket annat. Hennes bästa böcker är rena upplevelser. Ofta är det kvinnor i centrum, skakande, våldsamt men rätt ofta också försoning (mot slutet). Väldigt nutida och fruktansvärt skarpt, obarmhärtigt genomskådande.

Roligt är det sällan. Men Mitt i livet var faktiskt bitvis väldigt rolig, även om den också är dramatisk och otäck. Så hon kan när hon vill. Sen läste jag Wild Nights för några år sedan och häpnade. Fem totalt fiktiva, fantasifulla och märkliga historier om fem författare (Edgar Allan Poe, Emily Dickinson, Henry James, Mark Twain och Ernest Hemingway). Skräck, groteskt, sanslöst kreativt. Och fruktansvärt roligt!

De senaste åren har det för min del blivit mer av den traditionella Oates, The gravedigger´s daughter, Dykvinnan, Little bird of heaven. Men så snubblade jag över De fördömda och upplevde en läsfest som jag inte ville skulle ta slut! Den är jättetjock men den hade gärna fått fortsätta ett par hundra sidor till.

Platsen är Princeton, en stad i New Jersey med ett aktat universitet där ju JCO själv är verksam. Tiden är 1905. Universitetets rektor är Woodrow Wilson, och flera "verkliga" personer dyker upp: Upton Sinclair, Jack London, Mark Twain. Men Princeton drabbas av en förbannelse; folk blir galna, små barn dör, demoner dyker upp vid de mest oväntade tillfällen. Det börjar med att den ljuva Annabel flyr från sitt eget bröllop tillsammans med en mystisk person, och efter det kommer tragedierna i rask takt. Särskilt hårt tycks Annabels släkt drabbas, men även andra människor i och faktiskt även utanför Princeton råkar illa ut.

Alla dessa ekipage som skådas i dimman för att sedan bara försvinna, dessa kvinnor som skymtas i sammanhang där de inte borde vara, dessa ormar som lösgör sig i klassrummet och skrämmer vettet ur skolflickorna, är det en hemsökelse eller är det masshysteri? Eller kanske båda delarna?

Det lilla samhället är benhårt segregerat, både vad gäller ras och klass. Inte ens de personer som förefaller lite mer vidsynta i vissa frågor berörs av de lynchningar som förekommer i trakten och de har ingen som helst sympati för sitt eget tjänstefolk. Upton Sinclair är brinnande socialist men det är han ganska ensam om. Och förresten bor han utanför stan.

Historien berättas av en ättling till "en som var med", en ganska odräglig och mycket fördomsfull herre med många utvikningar och omständliga funderingar.

Det här är en bok som har allt: en dramatisk historia, ständiga överraskningar, romantik, skräck, humor och en politisk underton. Det är en fullständigt gränslös berättelse där vad som helst kan hända och ingen går säker.

Zadie Smith: The embassy of Cambodia

Jag överskattade min förmåga att läsa på originalspråket för en tid sedan. Jag hade köpt NW av Zadie Smith men det blev bara för jobbigt. Jag kände att jag missade så mycket om jag inte skulle slå upp okända ord hela tiden, så den blev aldrig färdigläst.

Någon månad senare blev jag väldigt glad när jag hittade en annan bok av henne, också på engelska men med bara 69 små sidor, The embassy of Cambodia. Den erbjöd inga språkliga utmaningar och den var alldeles underbar visade det sig.

Fatou är en ung flicka från Elfenbenskusten som jobbar och bor hos en familj i London (här som i NW är det i Willesden). Hon har mat och husrum men ingen lön, och familjen har lagt beslag på hennes pass. I en låda i hemmet har hon hittat en hög oanvända inträdeskort till områdets simhall och en gång i veckan smiter hon dit. På vägen till simhallen passerar hon Kambodjas ambassad, inhägnad av en hög mur bakom vilken ett evigt badmintonspelande pågår. Hon hör ljudet och ser fjäderbollarna flyga fram och tillbaka.

Fatou har hunnit gå igenom mycket skit i livet och hon har det inte bra nu heller men hon tycker inte speciellt synd om sig själv. Man kan bli upprörd över hur hon behandlas, men som läsare känner man sig lika säker som hon själv på att allt kommer att bli bra. Det blir inte bra, det blir snarast värre, men, som sagt, det kommer att bli bra…eller iallafall bättre.

Ofattbart att den här lilla boken bara är 69 sidor lång, här ryms så mycket. Livsglädje, vänskap, styrka, ömhet och tillit. En bok som känns som en liten juvel. Man vill låna ut den och ge bort den, man vill att alla ska få läsa den och bli glada och lite uppvärmda inombords.

Margaret Atwood: Syndaflodens år

Med Syndaflodens år kvalar Margaret Atwood in på min lista över författare som jag vill se som Nobelpristagare. Där får hon sällskapa med Joyce Carol Oates och Dag Solstad.

Dystopi betyder ungefär dyster framtidsvision. Dystopi är ett ord som återkommer i recensionerna av  Syndaflodens år och nog är det dystert. Men inte helt hopplöst ändå.

Lev i enlighet med naturen och var snälla mot varandra. Så kan man sammanfatta Margaret Atwoods budskap men i hennes framtid gör de flesta precis tvärtom. De är samvetslösa och giriga, de skövlar och manipulerar naturen. Brottslighet och korruption är normalt och kvinnorna är förstås särskilt utsatta.

Bland de få som vill leva annorlunda finns en rätt flummig grupp som kallar sig Guds trädgårdsmästare. De utgör till en början inget hot mot den härskande oordningen så de får vara någorlunda i fred med sina bikupor, örtsalvor och säckvävskläder. Trädgårdsmästarna förutser "den torra syndafloden" och den kommer också, en fruktansvärd pandemi som utrotar nästan allt mänskligt liv.

Huvudpersonerna är två kvinnor som klarar sig undan syndafloden, Toby som flytt till trädgårdsmästarna från en ovanligt vidrig plågoande, och Ren som hamnat där eftersom hennes mamma förälskat sig i en av deras ledarfigurer. Deras historier varvas, vi får följa dem från tiden då de kom till trädgårdsmästarna och framåt mot en synnerligen oviss framtid.

Det är hemskt förstås. Och fruktansvärt spännande. Angeläget. Och mitt i allt finns en humor som gör det hela lite mer uthärdligt.

Jag har sällan läst en roman som känts så kreativ.  Språket är som akrobatik, fullt av nya ord för nya företeelser, en ren njutning. Översättningen av Birgitta Hammar är fullständigt suverän.