Jag skrev här förra året om att mm hade ett pågående projekt att läsa Ulysses av James Joyce under ett år. Ja, nu är det klart. Han hade ju räknat lite slarvigt så sista dagen fick han läsa betydligt mer än två sidor för att bli klar på utsatt tid, den 16 juni, Bloomsday.
Jag är djupt imponerad och intervjuade honom lite:
- Vad var det bästa med att läsa Ulysses?
- Det roligaste är att ha läst den, att verkligen ha läst hela Ulysses, vartenda ord. Sen är det också väldigt intressant läsning. Fantastiskt att en författare kan skildra en enda dag på det sättet, att hålla intresset vid liv hela tiden.
- Vad var jobbigt?
- Kanske alla ord som man inte förstod direkt. Jag hade god hjälp av den gamla översättningen där. Och av Olof Lagercrantz bok Om James Joyces Odysseus. Men annars är den inte så svårläst som många tycks tro.
- Något som överraskade dig?
- Det finns ju nästan ingen skildring alls av staden Dublin där allt tilldrar sig. Ändå känns det som att man är där och att man ser gator och hus och fordon framför sig eftersom man följer personerna så nära när de rör sig i staden.
- Vem skulle du rekommendera att läsa Ulysses?
- Det måste vara en person med tålamod.
- Vad väntar nu?
- Nu ska jag läsa Erik Anderssons bok om översättningsarbetet, Dag ut och dag in med en dag i Dublin!
måndag 17 juni 2013
fredag 14 juni 2013
London - David Bowie is
Mm är inte alls lika sugen på att resa som jag. "Men åk då, vem hindrar dig?" svarar han när jag tjatar och då gnäller jag osjälvständigt: "Men jag vill ju åka med dig!"
Jag fick oväntad hjälp av Andres Lokko! Hans artikel i Aftonbladet om David Bowie-utställningen på Victora & Albert gjorde så starkt intryck på mm att han inte bara bokade resa till London utan dessutom rum på samma hotell som Andres Lokko bott på!
Jag har aldrig varit intresserad av David Bowie men jag blev helt golvad. Jag har aldrig sett en liknande utställning. Den är gigantisk! Och hela tiden så underhållande, omväxlande, rolig, intressant och överraskande!
Man får hörlurar som inte innehåller någon guide utan ett soundtrack. När man kommer in i ett rum dånar musiken, i ett annat hör man dialogen till den film som visas på någon av väggarna osv. Och här finns alltså filmklipp, intervjuer, dokumentärer, Bowies handskrivna låttexter, hans målningar och teckningar, massor av annat och förstås, hans scenkläder. Alla hans scenkläder! Helt otroliga, en del så snygga så man tappar andan, andra så konstiga så man tappar andan.
Dressen ovanför var inte riktigt tänkt så här. Den skulle användas i ett tv-program och var då försedd med tre händer och inga guldbyxor. Men programmakarna tyckte det var för vågat så de tog bort den tredje handen. Då blev det ju ännu värre! Så då fick man fixa den lilla guldbyxan i sista minuten.
Alla som åker till London före 11 augusti måste se den här utställningen. Nätbiljetterna är slut men det är inga problem att komma in om man är där kl 10 på morgonen. Då får man köpa biljetter till en tidpunkt senare på dagen.
Och ja, Portobello hotel var väldigt gulligt.
Jag fick oväntad hjälp av Andres Lokko! Hans artikel i Aftonbladet om David Bowie-utställningen på Victora & Albert gjorde så starkt intryck på mm att han inte bara bokade resa till London utan dessutom rum på samma hotell som Andres Lokko bott på!
Jag har aldrig varit intresserad av David Bowie men jag blev helt golvad. Jag har aldrig sett en liknande utställning. Den är gigantisk! Och hela tiden så underhållande, omväxlande, rolig, intressant och överraskande!
Man får hörlurar som inte innehåller någon guide utan ett soundtrack. När man kommer in i ett rum dånar musiken, i ett annat hör man dialogen till den film som visas på någon av väggarna osv. Och här finns alltså filmklipp, intervjuer, dokumentärer, Bowies handskrivna låttexter, hans målningar och teckningar, massor av annat och förstås, hans scenkläder. Alla hans scenkläder! Helt otroliga, en del så snygga så man tappar andan, andra så konstiga så man tappar andan.
Alla som åker till London före 11 augusti måste se den här utställningen. Nätbiljetterna är slut men det är inga problem att komma in om man är där kl 10 på morgonen. Då får man köpa biljetter till en tidpunkt senare på dagen.
Och ja, Portobello hotel var väldigt gulligt.
söndag 12 maj 2013
Bruce forever
Aldrig mer ståplats, sa jag efter att ha stått och hoppat på Ullevi i sex-sju timmar förra sommaren under Bruce Springsteens helt fantastiska konsert. Så i lördags blev det sittplats på tredje läktaren, ungefär så långt från scenen som man kan komma på Friends arena i Solna
Så fel jag hade! Först hade jag höjdskräck en halvtimme och sen satt jag och avundades dem nere på plan. Plus att ljudet, som fler än jag varit missnöjda med på Friends, var riktigt dåligt däruppe under taket (som av någon anledning var på). Det som brukar vara tungt och mäktigt blev nu stundtals skrälligt och skramligt.
Men konserten var suverän. Liksom förra året inte en död punkt.Vi fick hela Born in the USA plus en massa annat. Jag vet ingen annan artist som så älskar att stå på scen och som varenda gång ger allt.
Det var min femte Bruce-konsert efter två på Stockholms stadion och två på Ullevi. Och jag har väl vant mig att förknippa dem med försommar, vare sig vi stått i hällregn eller solnedgång. Men nu var det inomhus. Det blev inte riktigt detsamma.
Nästa år blir det nog ståplats igen.
Så fel jag hade! Först hade jag höjdskräck en halvtimme och sen satt jag och avundades dem nere på plan. Plus att ljudet, som fler än jag varit missnöjda med på Friends, var riktigt dåligt däruppe under taket (som av någon anledning var på). Det som brukar vara tungt och mäktigt blev nu stundtals skrälligt och skramligt.
Men konserten var suverän. Liksom förra året inte en död punkt.Vi fick hela Born in the USA plus en massa annat. Jag vet ingen annan artist som så älskar att stå på scen och som varenda gång ger allt.
Det var min femte Bruce-konsert efter två på Stockholms stadion och två på Ullevi. Och jag har väl vant mig att förknippa dem med försommar, vare sig vi stått i hällregn eller solnedgång. Men nu var det inomhus. Det blev inte riktigt detsamma.
Nästa år blir det nog ståplats igen.
fredag 3 maj 2013
West Side Story och jag
Såhär i efterhand kan jag inte förstå varför jag inte såg West Side Story på bio när den kom på 50-talet. Jag minns så starkt min upplevelse av den som följetong i Aftonbladet med bilder ur filmen! Jag var så tagen! Varför gick jag inte och såg den? Jag vet inte.
Senare har jag sett den ett antal gånger, på Parkteatern i Stockholm, i Göteborg och förstås filmen. Men då i soffan med hela familjen. Förväntningarna var jättestora och de kom inte på skam. Bara ouvertyren med de häftiga tecknade bilderna av Manhattan fick oss att rysa. Jag köpte kassetten med filmmusiken när jag var i New York, och en sommar var det den som gick i bilen hela sommaren, oupphörligt. För en gångs skull något som alla gillade.
Det finns ju verk som man sett fler föreställningar av än andra. För min del är det inte särkilt originellt. Opera: Carmen, drama: Hamlet och musical: West Side Story. När det gäller film skiljer jag mig nog något från mängden, men det kan vi återkomma till.
Igår var det iallafall dags igen. West Side Story på Stockholms stadsteater. Och ja, den håller, förevigt skulle jag gissa. Romeo och Julia-temat går helt enkelt aldrig ur tiden, och det går alltid att knyta an till den samtid som är just nu. Musiken är lika bra som någonsin. Texterna är uppfräschade, vilket känns helt rätt. Och dansen är lika uttrycksfull och full av energi som man minns den.
Bernardo och Anita är som vanligt de häftigaste figurerna på scen. Karl Dyall lyser! Man saknar honom när han inte är på scen, han dör ju tyvärr före paus. Men innan dess är han navet i dansnumren.
Lagaylia Frazer har samma lyskraft när det gäller sången. Hennes röst och utstrålning fyller precis hela salongen, hon är tuff och känslosam och totalt övertygande.
Och till slut en reflektion som kanske inte är riktigt politiskt korrekt. Jag känner mig på något konstigt sätt stolt över att halva ensemblen är naturligt mörka och inte har behövt sminkas för att se lite mindre svenska ut.
P.S. Den film jag sett flest gånger är Klute, en smart snut.
Senare har jag sett den ett antal gånger, på Parkteatern i Stockholm, i Göteborg och förstås filmen. Men då i soffan med hela familjen. Förväntningarna var jättestora och de kom inte på skam. Bara ouvertyren med de häftiga tecknade bilderna av Manhattan fick oss att rysa. Jag köpte kassetten med filmmusiken när jag var i New York, och en sommar var det den som gick i bilen hela sommaren, oupphörligt. För en gångs skull något som alla gillade.
Det finns ju verk som man sett fler föreställningar av än andra. För min del är det inte särkilt originellt. Opera: Carmen, drama: Hamlet och musical: West Side Story. När det gäller film skiljer jag mig nog något från mängden, men det kan vi återkomma till.
Igår var det iallafall dags igen. West Side Story på Stockholms stadsteater. Och ja, den håller, förevigt skulle jag gissa. Romeo och Julia-temat går helt enkelt aldrig ur tiden, och det går alltid att knyta an till den samtid som är just nu. Musiken är lika bra som någonsin. Texterna är uppfräschade, vilket känns helt rätt. Och dansen är lika uttrycksfull och full av energi som man minns den.
Bernardo och Anita är som vanligt de häftigaste figurerna på scen. Karl Dyall lyser! Man saknar honom när han inte är på scen, han dör ju tyvärr före paus. Men innan dess är han navet i dansnumren.
Lagaylia Frazer har samma lyskraft när det gäller sången. Hennes röst och utstrålning fyller precis hela salongen, hon är tuff och känslosam och totalt övertygande.
Och till slut en reflektion som kanske inte är riktigt politiskt korrekt. Jag känner mig på något konstigt sätt stolt över att halva ensemblen är naturligt mörka och inte har behövt sminkas för att se lite mindre svenska ut.
P.S. Den film jag sett flest gånger är Klute, en smart snut.
onsdag 13 mars 2013
Om böcker och deras ryggar
För ett tag sedan tog någon upp frågan i LitteraturMagazinet om hur man sorterar sina böcker. Den som skrev hade dem i färgordning och önskade sig nu flera blåa böcker... Andra hade dem i bokstavsordning, som jag, eller efter ämne eller huller om buller. Jag kan förstå de flesta men inte den där som önskade sig blåa böcker. För mig är böckerna innehållet, inte utsidan.
Just nu håller jag på att packa upp böcker. Vi har flyttat och beställt nya bokhyllor, så de flesta böckerna ligger i källaren och väntar men inte alla. Barnböckerna finns uppe i lägenheten och hyllor till dem också. Jag har nämligen sparat en hel del barnböcker för återanvändning när barnbarnen kommer på besök.
Såhär i början blir det verkligen huller om buller, finsorteringen får komma senare. Men nu ser jag vilka böcker som betytt mest för mig och mina barn, och det är tveklöst de som är fulast! De saknar helt enkelt ryggar för de är totalt sönderlästa. Där finns t.ex. böckerna om Madicken, Richard Scarrys ljuvliga detaljspäckade bilderböcker och den bok som jag nog läst flest gånger av alla, först för mig själv som barn och senare för döttrarna, Det blåser på månen av Eric Linklater.
Just nu håller jag på att packa upp böcker. Vi har flyttat och beställt nya bokhyllor, så de flesta böckerna ligger i källaren och väntar men inte alla. Barnböckerna finns uppe i lägenheten och hyllor till dem också. Jag har nämligen sparat en hel del barnböcker för återanvändning när barnbarnen kommer på besök.
Såhär i början blir det verkligen huller om buller, finsorteringen får komma senare. Men nu ser jag vilka böcker som betytt mest för mig och mina barn, och det är tveklöst de som är fulast! De saknar helt enkelt ryggar för de är totalt sönderlästa. Där finns t.ex. böckerna om Madicken, Richard Scarrys ljuvliga detaljspäckade bilderböcker och den bok som jag nog läst flest gånger av alla, först för mig själv som barn och senare för döttrarna, Det blåser på månen av Eric Linklater.
Vilka minnen dessa böcker väcker! Vilka läsupplevelser vi haft! Ibland har det varit svårt att sluta läsa på kvällarna. Ibland var det så spännande att någon höll för öronen (Rädda Joppe - Död eller levande! av Gunnel Linde). Ibland skrattade jag själv så jag knappt kunde läsa (Maria Bleknos av Ulf Stark). En gång var det nästan krig mellan mig och MM om vem som skulle läsa, det var Roald Dahls Kalle och chokladfabriken. Och nu står böckerna i hyllorna och väntar på att barnbarnen också ska få uppleva detta, lika mycket spänning och skratt och känslor.
Nej, de platsar inte i något inredningsreportage, den saken är klar.
torsdag 28 februari 2013
The Wire
Jag har dragit mig för att skriva om tv-serien The Wire, känns inte som att jag kan göra den rättvisa. Men det är ju inte så mycket rättvisare att låta bli att skriva om den så...
När jag skulle gå i pension önskade jag mig hela serien. Jag hade sett ett par säsonger men tänkte att jag ville se allt i ett svep. Jag fick den men har hittills (två år) sett två säsonger. Den är helt enkelt så stark att jag inte klarar av för stora doser, så projektet kommer att ta lite längre tid.
För den som inte vet: The Wire är en ca tio år gammal serie om kriminalitet i Baltimore. Den kryllar av personer, och var och en är en riktig, trovärdig karaktär. De flesta är män och de flesta är om inte kriminella så i alla fall korrupta. Polisen och gatans folk (knarklangare på olika nivåer i hierarkin) finns med hela tiden. Varje säsong fokuserar sedan på ett område som hamnen, skolan, pressen...
Ja, det är den bästa serie som någonsin gjorts, anser jag. En av männen bakom, David Simon, säger att det är inte en tv-serie, det är en roman, och han har en poäng. Den är oerhört detaljrik, full av berättelser och bihandlingar och personer som utvecklas åt olika håll. Det finns inga lyckliga slut och ingen går säker.
Den är rätt fruktansvärd emellanåt. Och tragisk. Poliserna sliter, de är smarta och modiga (en del av dem) och motarbetade, men the bad guys har helt enkelt mycket bättre resurser. Och de enstaka som försöker byta sida och bli hederliga, lyckas sällan.
Dialogen är knivskarp, här sägs inte ett ord för mycket.
Det låter kanske trist? Men här finns inte en död sekund, det är därför jag inte orkar se allt på en gång, man blir helt utmattad. Det är otroligt fängslande och spännande, och de desillusionerade poliserna orkar till och med vara lite roliga ibland.
När jag skulle gå i pension önskade jag mig hela serien. Jag hade sett ett par säsonger men tänkte att jag ville se allt i ett svep. Jag fick den men har hittills (två år) sett två säsonger. Den är helt enkelt så stark att jag inte klarar av för stora doser, så projektet kommer att ta lite längre tid.
För den som inte vet: The Wire är en ca tio år gammal serie om kriminalitet i Baltimore. Den kryllar av personer, och var och en är en riktig, trovärdig karaktär. De flesta är män och de flesta är om inte kriminella så i alla fall korrupta. Polisen och gatans folk (knarklangare på olika nivåer i hierarkin) finns med hela tiden. Varje säsong fokuserar sedan på ett område som hamnen, skolan, pressen...
Ja, det är den bästa serie som någonsin gjorts, anser jag. En av männen bakom, David Simon, säger att det är inte en tv-serie, det är en roman, och han har en poäng. Den är oerhört detaljrik, full av berättelser och bihandlingar och personer som utvecklas åt olika håll. Det finns inga lyckliga slut och ingen går säker.
Den är rätt fruktansvärd emellanåt. Och tragisk. Poliserna sliter, de är smarta och modiga (en del av dem) och motarbetade, men the bad guys har helt enkelt mycket bättre resurser. Och de enstaka som försöker byta sida och bli hederliga, lyckas sällan.
Dialogen är knivskarp, här sägs inte ett ord för mycket.
Det låter kanske trist? Men här finns inte en död sekund, det är därför jag inte orkar se allt på en gång, man blir helt utmattad. Det är otroligt fängslande och spännande, och de desillusionerade poliserna orkar till och med vara lite roliga ibland.
tisdag 26 februari 2013
Något förbättrade valfria frallor
Jag försöker förnya mig på bakfronten men det är inte lätt. Mm vill helt enkelt inte ha något annat frukostbröd än mina valfria frallor. Nyligen följde jag ett recept på frallor som var snarlikt men ändå lite annorlunda, men det blev inte särskilt bra. Jag fick ut mycket färre bröd av degen och de blev lite hårda och tråkiga.
Men det innebar iallafall att jag nu har en påse durumvete i skåpet, så när jag igår återgick till mina gamla vanliga frallor så hällde jag i lite av det. Jag hade en dryg halvliter rågsikt och nästan två och en halv liter vetemjöl, varav kanske tre-fyra dl durumvete. Och det blev faktiskt väldigt bra! Luftigt och lite knaprigare skorpa än vanligt. I fortsättningen finns alltså en ny receptvariant:
Ett paket jäst
12 dl ljummet vatten
1 1/2 msk salt
6 msk olja
3 liter mjöl (2,2 l vanligt vetemjöl, 3 dl durumvete och 1/2 l rågsikt)
Lös upp jästen i vattnet, tillsätt salt och olja och sen mjölet. Kör i assistenten 4-5 minuter. Låt jäsa en timme. Baka ut frallor och lägg på plåtar med bakplåtspapper. Det blev ca 60 frallor nu senast. Jäs en halvtimme. Strö på riven ost eller pensla med vatten och strö på vallmofrö eller låt dem vara som de är.
Grädda i 250 grader ( om du har varmluftsugn. Annars 275 grader) ca 10 minuter. Låt kallna på galler.
Men det innebar iallafall att jag nu har en påse durumvete i skåpet, så när jag igår återgick till mina gamla vanliga frallor så hällde jag i lite av det. Jag hade en dryg halvliter rågsikt och nästan två och en halv liter vetemjöl, varav kanske tre-fyra dl durumvete. Och det blev faktiskt väldigt bra! Luftigt och lite knaprigare skorpa än vanligt. I fortsättningen finns alltså en ny receptvariant:
Ett paket jäst
12 dl ljummet vatten
1 1/2 msk salt
6 msk olja
3 liter mjöl (2,2 l vanligt vetemjöl, 3 dl durumvete och 1/2 l rågsikt)
Lös upp jästen i vattnet, tillsätt salt och olja och sen mjölet. Kör i assistenten 4-5 minuter. Låt jäsa en timme. Baka ut frallor och lägg på plåtar med bakplåtspapper. Det blev ca 60 frallor nu senast. Jäs en halvtimme. Strö på riven ost eller pensla med vatten och strö på vallmofrö eller låt dem vara som de är.
Grädda i 250 grader ( om du har varmluftsugn. Annars 275 grader) ca 10 minuter. Låt kallna på galler.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)