Bruce forever

Aldrig mer ståplats, sa jag efter att ha stått och hoppat på Ullevi i sex-sju timmar förra sommaren under Bruce Springsteens helt fantastiska konsert. Så i lördags blev det sittplats på tredje läktaren, ungefär  så långt från scenen som man kan komma på Friends arena i Solna

Så fel jag hade! Först hade jag höjdskräck en halvtimme och sen satt jag och avundades dem nere på plan. Plus att ljudet, som fler än jag varit missnöjda med på Friends, var riktigt dåligt däruppe under taket (som av någon anledning var på). Det som brukar vara tungt och mäktigt blev nu stundtals skrälligt och skramligt.

Men konserten var suverän. Liksom förra året inte en död punkt.Vi fick hela Born in the USA plus en massa annat. Jag vet ingen annan artist som så älskar att stå på scen och som varenda gång ger allt.

Det var min femte Bruce-konsert efter två på Stockholms stadion och två på Ullevi. Och jag har väl vant mig att förknippa dem med försommar, vare sig vi stått i hällregn eller solnedgång. Men nu var det inomhus. Det blev inte riktigt detsamma.

Nästa år blir det nog ståplats igen.

Bruce Springsteen Ullevi 28 juli 2012

Jag tänker inte recensera lördagens Bruce Springsteen-konsert på Ullevi. Det finns så många andra som gör det så mycket bättre. Men det känns nästan som att ha varit med och skapat historia. Det finns knappt ord för  det vi upplevde där, jag och
66 000 andra.

Vad var det som gjorde kvällen så speciell? Bruce själv utstrålade en sådan enorm spelglädje och kärlek till publiken. Och kärleken var ömsesidig. Vi svarade på allt, var med på allt och jublade åt allt. Jag har nog aldrig sett en lyckligare publik.

Det fanns inga svackor under mer än tre och en halv timmes spelning, bara det är ju så märkligt. Det var helt enkelt fest hela tiden. Så tätt, så tungt och så starkt.