Läs Lydia Davis!

I januari dog en av mina bästa vänner. Jag har fortfarande inte riktigt förstått att hon är borta. Och häromdagen hämtade jag urnan efter vår katt som gick bort efter att ha varit en del av våra liv i 14 år. Killen på djursjukhuset gav oss en liten papperskasse med en liten kartong med en liten urna med askan av vår katt och sa "Nu får Simon komma hem." Och jag tänkte krasst att sådär säger han till alla, och sen började jag gråta. 

Då hade jag ännu inte läst något av Lydia Davis. Det har jag nu. Hon skriver inte dikter, inte noveller eller aforismer utan något helt eget. Jag kallar dem bara texter. Ibland är det bara någon mening, ibland 20-30 sidor. Här är den som kanske är mest känd. 

Head, heart

Heart weeps.


Head tries to help heart.


Head tells heart how it is, again: 
You will lose the ones you love. They will all go. But even the earth will go, someday.


Heart feels better, then.


But the words of head do not remain long in the ears of heart.


Heart is so new to this.


I want them back, says heart.


Head is all heart has.


Help, head. Help heart.

Det handlar ju om mig! Det är jag som står där och tar emot den bruna papperskassen och försöker vara förnuftig och distanserad men hjärtat hänger inte med.

Och det händer flera gånger att jag känner igen mig så otroligt väl. Till exempel i texten Handel om att hon inte delar sin mans kärlek till Händels musik och att hon tycker det är ett problem. Om man bara byter ut Händel mot Bob Dylan så handlar den texten också om mig.  Och när jag inte känner igen mig så ger hon mig så mycket annat. Oväntade insikter och mycket skratt. Hon vet mycket om oss människor, och ofta är det väldigt roligt men ibland oerhört gripande som i tankarna kring en gåtfull och älskad storasyster som dog alldeles för tidigt i The seals. 

Nyligen läste jag hennes betraktelse The cows. 16 sidor om tre kor som hon kan se från sitt fönster och ibland också går ut och tittar på. Om någon vecka åker jag ner till trean  som också bor granne med kor. Och jag vet att jag kommer att se på korna med helt nya ögon nu.

Oaxen krog. Rökt, tall och gran...

Vi tog i från tårna och bokade bord på Oaxen krog, gulddrakevinnare i lyxklassen och tokhyllad i alla medier. Så förväntningarna var enorma…

Servicen var suverän, vänliga, uppmärksamma och många. Och fina! Tjejerna i restaurangen hade fina löst sittande mörka klänningar som passade in så fint i den lugna, lågmälda miljön.

Valet står mellan sex och tio rätter, vi valde sex. Med utvalda drycker. Men det blev väldigt mycket mer än sex rätter, för först bars amuserna in. Och de var många! Och ljuvliga. Den allra första glömde jag anteckna så jag kan bara säga att den smakade bra. Sen kom en liten platträka med färskost och blåstångsbuljong. Buljongen smakade Laphroaig, och det var inte den enda rätten med röksmak. Så följde husets egen fläskkorv (mer som salami), och rå champinjon med rökt yogurt och löjrom. Osannolikt gott, fattar inte att champinjon kan ha så mycket smak, särskilt som den var hyvlad jättetunt.

Vidare: tallskott med oxmärg, romsäck från pilgrimsmussla med granmarinerad palsternacka och fläderkapris, högrev med ostron och gurka (ännu en fullträff, alltså ostron och högrev låter ju inte klokt, men det var en kombination från paradiset) och till sist bläckfisk från västkusten med löktravskräm.

Så blev det till slut dags för det som stod på menyn. Här stack piggvaren ut i hård konkurrens med de andra rätterna. Den serverades med bl.a. grillad rödbeta och picklad rabarber som var så gott att gommen häpnade.

Två kötträtter ingick, och jag tyckte nog att köttet, oxfilé och lammsadel, inte smakade så mycket men tillbehören var gudomliga. Purén på ramslökskapris till lammet var perfekt, kan inte bli bättre. Och så till slut blåbärssorbet med jästa blåbär och skum på ängssyra och mandelmjölkscurd. Härligt med de iskalla blåbären under det friska, gröna skummet!

Allt var oerhört vackert upplagt och allt var fjäderlätt och kändes nyttigt och ekologiskt samtidigt som det var så gott. Så kreativt och fantasifullt!

Vinerna då? Inte riktigt lika lyckat. Vi fick fyra viner till sex rätter vilket bara det var lite tråkigt. Och två av dem var inga självklara val. Det första, Telémaco från Ligurien, var väldigt speciellt, nästan lite starkvinskaraktär. Funkade inte perfekt till vare sig pilgrimsmusslan eller den rökta havskräftan.  Därefter fick vi ännu ett vitt vin, men där druvskalen fått ligga kvar i två veckor, så att färgen var nästan orange, Massa Vecchia från Toscana. Det var lättare att tycka om, men jag är osäker på om det verkligen var det bästa valet till både oxfilén och piggvaren som det serverades till. Till lammet kom en bra röd bourgogne och till desserten ett fantastiskt bra eiswein.

Och till kaffet fick vi en härlig ask med praliner som vi fick ta med oss hem!

Tv-seriens bieffekt. Champagnecocktail

Ja, vi var nog rätt många som satt och tittade på Den fjärde mannen på tv i mellandagarna. Leif GW Perssons version av ockupationen av Västtysklands ambassad 1975, spännande och välspelad. Men det som fastnade hos mig var scenen där Rolf Lassgårds rollfigur berättar för sin fru att han fått nytt jobb och firar det med att blanda varsin champagnecocktail till dem.

Synd på champagnen kan man tycka, men gör man den på rätt sätt blir den faktiskt väldigt god. Rätt sätt = inte för mycket sprit. Dessutom går det lika bra med cava.

Lägg en sockerbit i botten på ett champagneglas. Stänk på några droppar Angostura bitter. Häll på en cl konjak, jag hade Grönstedts Monopole, och fyll glaset med champagne.

Alltså inte mer än en cl konjak! Och experimentera inte med andra spritsorter, jag har provat med rom och det blev odrickbart.

Chardonnay behöver mat. Gärna gös!

För ett par veckor sedan hade vi vinprovning med middag här hemma. Temat var chardonnay. Jag ska inte fördjupa mig i resultatet. Låt mig bara säga att den enda chardonnay som enligt min mening funkar utan mat är blanc de blancs, dvs champagne. Vi hade Launois blanc de blancs brut som fördrink och den var elegant, både blommig och fruktig.

Samtliga viner som ingick i provningen lyftes kolossalt när maten kom på bordet. Innan dess var det mycket halm och olja i anteckningarna…

Vi bjöd på gös Beaulieu, ett recept från en av våra stora matauktoriteter, Tore Wretman, något förenklat. Vi använde färdiga filéer. Receptet är för fyra, vi var fem och det räckte bra.

Ställ ugnen på 200 grader.
Lägg lite hackad schalottenlök i botten av en smörad eldfast form. Lägg på gösfileéerna (fyra små eller två stora), salta och peppra och täck dem med en blandning av:
100 g smör
en äggula
50 g ströbröd
en finhackad schalottenlök
hackad persilja
salt och peppar.

Strö över ytterligare lite ströbröd och lägg på några små smörklickar. Vi la i champinjoner och tomater runt fisken.  Häll på någon dl vitt vin, det får inte nå upp över fisken, smula gärna i en fiskbuljongtärning också.
Ställ in i ugnen och låt den stå tills den fått fin färg, det tar 10-15 minuter.

Servera ur formen med pressad potatis.
Gösen var verkligen perfekt till chardonnay. Vi hade två "moderna" chardonnayer från nya världen, en chablis och en bourgogne, och de kom alla till sin rätt på ett helt annat sätt tillsammans med maten.

Ida - en makalös film

Har just sett Ida, en polsk film som fått de flesta priser som går att få. Och det är den värd, det är en fantastisk film.

Det handlar om den unga Anna, som växer upp föräldralös i ett kloster och som innan hon ska avge sina löften uppmanas att kontakta den enda släkting hon har i livet, mostern Wanda. Anna ger sig motvilligt ut utanför klostermurarna och möter världen.

Mostern är en desillusionerad, kedjerökande domare som halkat ner i karriären och dricker lite för mycket. Hon berättar för Anna att hon (Anna) egentligen heter Ida Lebenstein och är judinna, att hennes föräldrar dödades i andra världskriget och de ger sig tillsammans iväg för att hitta deras grav. En fruktansvärd historia öppnar sig för dem. Idas familj mördades av sina egna grannar som så många andra judar i Polen under andra världskriget.

Filmen är svartvit, och fotot är något av det vackraste jag har sett. Den unga, mycket oskuldsfulla Ida och hennes cyniska moster är båda så sparsmakat och inkännande gestaltade. Inte ett ord sägs i onödan. Ida iakttar världen och försöker förstå vem hon är i den, medan Wanda lämnar den, hon har sett alltför mycket.

Ida är en makalös film som jag hoppas får en stor publik även i Sverige. Här är trailern:

https://www.youtube.com/watch?v=oXhCaVqB0x0

Bruno K Öijer, poesi och jag

Rocky, seriefiguren alltså, funderade häromveckan på poesiuppläsningar. Poesi ska ju läsas tyst, tyckte han, men å andra sidan, vem skulle vilja komma och lyssna på en poet som läser tyst?

Jag kunde inte vara mindre överens med Rocky. Att läsa poesi (tyst) ger mig för det mesta ingenting. Jag försöker läsa tillräckligt sakta, försöker hitta rytmen, försöker fatta, men alltför ofta blir jag kvar utanför. Det känns som om poeten talar ett språk som jag inte förstår. Och om jag ändå hänger med så blir jag sällan särskilt berörd. Det är inte poesin det är fel på, det är jag som saknar mottagningsutrustning.

Men när jag hör Bruno K Öijer läsa sina dikter! Han ger dem liv och mening, han lyfter texten så att även jag kan ta emot den. Jag har varit på två uppläsningar med honom, för sex år sedan och nu i söndags. Jag köpte också hans böcker som var nya då, Svart som silver och Och natten viskade Annabel  Lee. Och när jag läser i dem efteråt har jag kommit lite närmare poesins mysterium, iallafall när jag läser de dikter jag hört honom läsa.

Som den här:

Du fick aldrig veta

att när du rest satt jag kvar

vid avtrycket i gräset där du legat

jag förde min hand

över det nedpressade gräset och det var

som om jag behövde och vårdade din frånvaro mer

än jag behövde och vårdade dig

det var som ingenting fick komma tillbaka

om du återvänt

hade du gjort intrång

du hade stört smärtans landvinningar

och du får aldrig veta hur ömt och starkt jag

talade till din skugga i gräset

det var som om jag redan sörjde dej

som om jag försökte vänja mej vid

vad som väntar oss alla

och att priset för en människas insikt

är en känsla av övergivenhet

som redan från början uteslutit och raserat tron
på en varaktig kärlek

Visst är den vacker? Men den är ännu vackrare när Bruno K läser: 

https://www.youtube.com/watch?v=YiKw7_Y-7fQ

Stämningen var nästan euforisk på Södra teatern i söndags. Nya dikter och gamla succénummer varvades, applåderna och inropningarna ville inte ta slut. Hela turnén lär vara utsåld. Kanske kommer han igen om fem-sex år eller så.  Under tiden finns iallafall Youtube.

Lottie Moggach: Kyss mig först. Läs den nu!

Inte för att den här boken behöver någon draghjälp, den har redan dragit in miljoner. Men det finns säkert någon därute som inte hört talas om den eller som, i likhet med mig, tycker att det låter som ännu en engelsk chic lit.

Men det är det inte. Det är en spännande, tankeväckande, obehaglig och imponerande debutroman om människor och internet och vad de gör med varandra.

Leila, berättaren, är datanörd. Hon har växt upp mycket ensam men inte olycklig, mer eller mindre i symbios med sin mamma som hon vårdade de sista åren innan hon gick bort i ms. Leila sitter mest och spelar World of warcraft dygnet runt men så hittar hon en sajt på nätet där man diskuterar filosofiska frågor, Red Pill. Efter att ha utmärkt sig i diskussionerna där blir hon kontaktad av sajtens grundare och ägare som vill ge henne ett uppdrag: En kvinna, Tess, vill ta sitt liv men inte utsätta sina anhöriga för förlusten. Vill Leila ta över hennes identitet på nätet och fortsätta hålla kontakten med Tess omgivning?

Tess-projektet ger Leilas liv mening. Innan Tess går bort måste hon förse Leila med all nödvändig information om sig själv. De två är så olika som om de kom från varsin planet men nu måste de samarbeta. Och när Tess "checkar ut" tar Leila över…

Här finns hundratals smarta iakttagelser om vårt liv på nätet och sociala medier, här väcks frågor om vilka vi vill vara, hur vi vill vara och hur vi vill framstå. Det är en spännande berättelse, och en del kallar den thriller. Strålande personskildringar, enormt lättflytande språk, rolig och tragisk och som sagt obehaglig. Och den känns väldigt, väldigt samtida, som om den skrevs igår. Så läs den nu, nästa år känns den kanske redan lite dammig.