Zadie Smith: The embassy of Cambodia

Jag överskattade min förmåga att läsa på originalspråket för en tid sedan. Jag hade köpt NW av Zadie Smith men det blev bara för jobbigt. Jag kände att jag missade så mycket om jag inte skulle slå upp okända ord hela tiden, så den blev aldrig färdigläst.

Någon månad senare blev jag väldigt glad när jag hittade en annan bok av henne, också på engelska men med bara 69 små sidor, The embassy of Cambodia. Den erbjöd inga språkliga utmaningar och den var alldeles underbar visade det sig.

Fatou är en ung flicka från Elfenbenskusten som jobbar och bor hos en familj i London (här som i NW är det i Willesden). Hon har mat och husrum men ingen lön, och familjen har lagt beslag på hennes pass. I en låda i hemmet har hon hittat en hög oanvända inträdeskort till områdets simhall och en gång i veckan smiter hon dit. På vägen till simhallen passerar hon Kambodjas ambassad, inhägnad av en hög mur bakom vilken ett evigt badmintonspelande pågår. Hon hör ljudet och ser fjäderbollarna flyga fram och tillbaka.

Fatou har hunnit gå igenom mycket skit i livet och hon har det inte bra nu heller men hon tycker inte speciellt synd om sig själv. Man kan bli upprörd över hur hon behandlas, men som läsare känner man sig lika säker som hon själv på att allt kommer att bli bra. Det blir inte bra, det blir snarast värre, men, som sagt, det kommer att bli bra…eller iallafall bättre.

Ofattbart att den här lilla boken bara är 69 sidor lång, här ryms så mycket. Livsglädje, vänskap, styrka, ömhet och tillit. En bok som känns som en liten juvel. Man vill låna ut den och ge bort den, man vill att alla ska få läsa den och bli glada och lite uppvärmda inombords.

Små goda semlor

Riktiga semmelälskare kan nog inte förstå att jag tycker att nästan alla semlor är för stora. Jag tycker faktiskt bara om dem som jag själv bakar. De är små och kardemummiga och perfekta efter maten till kaffet.

Jag har bakat dem i många år. Och alltid gjort en ganska stor sats för att frysa in och plocka fram på tisdagarna fram till påsk.

Någon av de första gångerna var när barnen var rätt små. Trean var inte så smart då som hon sedermera blev. Hon kom ut i köket och fann sig obevakad med ett 30-tal nybakade semlor. Om hon hade tagit en hade jag aldrig märkt något. Men istället naggade hon en liten liten bit ur varje semla. Det såg ut som om vi haft påhälsning av en mus. Hon har aldrig fått glömma detta och lägga det bakom sig, jag påminner henne varje år.

Receptet är från Anna Bergenström i Dagens Nyheter. Det blir 16 semlor.

100 gram smör
2 1/2 dl mjölk
25 g jäst
1 matsked stött kardemumma
1 kryddmått salt
1 dl socker
3 matskedar ljummet vatten
1 ägg
8 dl vetemjöl
1 ägg och lite salt att pensla med
Fyllning: brödinkråm, mandelmassa och mjölk
Florsocker

Smält smöret och blanda i mjölken, låt det bli fingervarmt.
Blanda mjöl och kardemumma.
Smula ner jästen i en bunke. Häll på salt, socker och vatten, rör om och låt stå några minuter. Häll över smör-mjölken, knäck ägget och rör om. Tillsätt mjölet. Rör om, använd gärna hushållsmaskin.
Låt jäsa en dryg timme.
Ta upp och knåda lite. Dela i 16 delar, rulla runda bullar och lägg på plåt som är smord eller klädd med bakplåtspapper. Täck över och låt jäsa ca 20 minuter. Sätt ugnen på 225 grader (215 om du har varmluftsugn).
Pensla bullarna med ett uppvispat ägg blandat med lite salt.
Grädda 8-10 minuter.

Fyllningen gör jag på det gamla vanliga sättet, dvs jag gröper ur lite inkråm och blandar med rejält med mandelmassa och lite lite mjölk. Ovanpå det en klick vispad grädde, på med semlans lock och så lite florsocker över alltihop.

Mm vill ha varm mjölk till så det får han. Trean vill ha sin semla utan vispgrädde, det ordnar vi också. Men min är godast, med vispgrädde, utan varm mjölk.

Julig efterrätt. Pepparkaksglass med lingonsås

Det tyder ju på lite mental seghet att komma med ett julrecept precis när julen är avklarad. Men jag orkar inte vänta ända till nästa jul. Det här är så gott!

Pepparkaksglass har jag gjort förut. Den här gången använde jag ett recept från Allt om mat:

3 dl vispgrädde
3 dl röd mjölk
1,5  tesked mald kanel
0,5 tesked mald kryddnejlika
0,5 tesked mald kardemumma
1 matsked mörk sirap
3 äggulor
1 ägg
1 dl socker

Blanda grädde, mjölk, kryddor och sirap en kastrull. Värm, koka inte.
Vispa gulor, ägg och socker pösigt. Vispa ner det i mjölkblandningen och värm försiktigt. Vispa tills det tjocknar och den första kokbubblan syns (det tar lite tid). Låt kallna, gärna i kallt vattenbad.
Kör i glassmaskin och ställ övertäckt i frysen.

Lingonsåsen blev väldigt lyckad. Precis lagom brytning mellan sött, syrligt och med lite bett av vodkan:

Pressa rårörda lingon, ca 500 g, genom en sil. Blanda med saft från en citron och tillsätt försiktigt ren vodka. Smaka av så att ingen smak tar över helt.

Dekorera eventuellt med små pepparkakor eller pepparkakssmulor.

I glasen hade vi ett portvin från 1976 som legat och väntat på rätt tillfälle! Helt ljuvligt både till desserten och till ostarna som vi åt innan, stilton och grottlagrad cheddar.

Det blåser på månen

Såhär ser den ut.

Ja så ser älskade böcker ut helt enkelt. Och som jag skrivit om någon gång tidigare så tycker jag att de på något sätt pryder sin plats i bokhyllan. Men den här är väl på gränsen, den riskerar att sönderfalla när man öppnar den.

Det är alltså Det blåser på månen av Eric Linklater. Jag läste den själv i mycket unga år, jag kanske var 8-10 år, och jag var totalt trollbunden. Den var så otroligt spännande, det hände nya saker hela tiden och huvudpersonerna, Dina och Dorinda, var så modiga.

Dina var storasyster, blond och blåögd och lite smartare än mörka, brunögda Dorinda. Men det var ändå Dorinda jag identifierade mig med trots att jag själv var storasyster. Det var väl för att hon var brunögd som jag. Bruna ögon var en bristvara i 50-talets Sverige.

Jag läste den gång på gång och när mina egna barn blev tillräckligt gamla för att tåla de förskräckliga äventyren läste jag den för dem. Nu väntar jag otåligt på  att sk ska växa till sig så att jag kan läsa den för honom snart.

Dina och Dorinda är två hyfsat väluppfostrade flickor men de råkar vara lite busiga just en kväll när det blåser på månen och det visar sig ödesdigert. För då blåser en ond vind in i deras hjärtan så att de sedan uppför sig illa hela boken igenom. Och de upplever enorma äventyr, det ena efter det andra. Det är hemskt, det är sorgligt och roligt och spännande och underhållande och allvarligt och mitt i alla förtrollningar och faror och fängelsehålor så känns det ändå självklart på något sätt. Det beror väl på Dinas och Dorindas sätt att hantera äventyren, de är så rådiga, kreativa och oförvägna.

Illustrationerna bidrar till totalupplevelsen. De är så fina, av Nicholas Bentley.

I senare utgåvor är det en annan illustratör. Jag har inte sett de bilderna men det är lite sorgligt tycker jag. Eftersom jag förr eller senare blir tvungen att köpa ett nytt ex när jag ska läsa för barnbarnen.

Glögg utan trendkänsla

Jo, även jag kan tycka att det är lite roligt med olika glöggsmaker; choklad, whisky, havtorn (!), lingon och pepparkaka (Herrljungas som jag var med och inspirerade till häromåret!) och annat fantasifullt. Men jag återvänder ändå alltid till min gamla vanliga, trendokänsliga, klassiska vinglögg som jag har gjort i över 30 år när jag hittade ett recept i Allt om mat. Jag har förbättrat det lite och nu tycker jag det är ganska perfekt.

1 dl russin
1/2 matsked kardemummakärnor
1/2 tesked kryddnejlikor
1 bit ingefära
4 pomeransskal
2 kanelbitar
1 flaska rödvin
1 1/2 dl socker
1/2 dl mörk rom

Vinet kan vara enkelt men gärna fylligt. I år blev det Monterosso, nr 22981 på Systemet, 49 kr och riktigt bra.

Lägg russin och alla kryddor i en bunke och häll på vinet. Täck över och låt det hela stå över natten.
Sila av, blanda i socker och rom och häll upp på flaska. Klart.

Man kan förstås spetsa med annan sprit eller starkvin men jag tycker det blir godast med rom.

Om man mot förmodan inte skulle göra slut på glöggen så håller den sig faktiskt till nästa år.

Mavis Staples på Nalen

Det lyxigaste jag någonsin har gjort kanske inte framstår som så superlyxigt för alla andra. Det var för några år sen. Mm sa: Jag har köpt biljetter till Mavis Staples på Berns. Och jag invände: Men då är ju vi på Gotland! Ja det var vi, men vi flög hem den dagen, åkte till Berns och åt middag, såg och hörde en oförglömlig konsert och åkte hem och sov i hemmavillan för att sen flyga tillbaka till Gotland nästa dag.

Sedan har jag sett Mavis Staples en gång till, för tre år sedan på Nalen, men den konserten gjorde inte samma intryck. Men förra veckan var det tredje gången gillt. Då var hon åter på Nalen, 74 år, nyopererad i knät men i fullständig toppform. Så medryckande, så strålande. Och rösten, det är ofattbart, den är lika stark och ung. Hon ger mig verkligen hopp om att man inte behöver bli gammal bara för att man blir gammal…

Såhär lät det när hon gjorde I´ll take you there för Barack Obama och andra i Vita huset för ett par månader sedan. Och jag lovar, om det lät bra så var  det betydligt bättre ös på Nalen. Hon var kraftfullare, släppte loss mer, hade ett roligare band och inte minst, en mycket piggare publik.

We´ll be back, lovade hon när hon lämnade scenen och jag ser ingen anledning att tvivla på det. Och jag kommer att vara där.

Strawberry saft daiquiri

Häromåret när jag som vanligt hade plockat alldeles för mycket jordgubbar så gjorde jag en hel del rårörd sylt som jag frös in. Sen flyttade vi till lägenhet med hälften så stor frys och sen blev det sommar igen och jag plockade nya jordgubbar så det kändes inte meningsfullt att spara den rårörda sylten längre. Den hamnade i en silduk och blev saft, väldigt god.

Och av saften gjorde jag idag en variant på strawberry daiquiri. Inte riktigt lika god som originalet men klart godkänd, lite söt och mycket fräsch:

Strawberry saft daiquiri, 2 glas:
Mycket is i en shaker
häll på
8 cl rom (jag råkade ha mörk men det går nog minst lika bra med ljus)
4 cl sockerlag
4 cl jordgubbssaft
saften av en lime

Skaka och häll up i glas