Canada av Richard Ford. Ett mästerverk

Vad är det som gör en bok till ett mästerverk? Jag vet inte riktigt, men jag är säker på att jag har läst ett mästerverk nyligen, Canada av Richard Ford.

Handlingen är märklig. Huvudperson är Dell Parsons, 60 plus när han berättar, 15 när historien utspelar sig. Han är då (som ung alltså) en ganska barnslig tonåring med en tvillingsyster som ligger rejält före i utveckling. Föräldrarna är mycket omaka, en snygg slarver till pappa och en intellektuell och rätt pretentiös mamma. De älskar inte varandra men de älskar sina barn.

Redan på första sidan får vi veta att föräldrarna kommer att råna en bank, vilket ter sig totalt osannolikt till en början. Hela första delen handlar om tiden före rånet, själva rånet och när föräldrarna åker fast och barnen lämnas ensamma i väntan på att myndigheterna ska ta hand om dem. Det är en fantastisk familjeskildring, om relationer, om det som sägs och inte sägs, om kärlek och tillhörighet. Det är också ett mycket ömsint porträtt av huvudpersonen.

Andra delen tilldrar sig i Kanada där Dell hamnar med hjälp av en kollega till hans mamma. Hon kör honom dit (systern har redan givit sig iväg själv till Kalifornien) för att rädda honom från att bli omhändertagen och han får arbete och bostad hos kollegans syster, en mystisk man som har ett hotell ute i ingenstans. Dell beundrar Arthur Remlinger, hotellägaren och försöker få hans uppmärksamhet. Han blundar för Remlingers obehagliga sidor och berättelserna om hans mörka förflutna, och blir till slut indragen i och vittne till ett dubbelmord som Arthur begår.

Därefter följer en kort epilog där det framgår att Dell gick vidare i livet, blev lärare, gifte sig och blev kvar i Kanada. Han träffar sin syster ett par gånger, hon har haft ett mycket hårt liv, och deras sista möte är oerhört drabbande att läsa. Hon är då döende, märkt av cancern men helt osentimental och Dell är lika fåordig som han varit hela boken igenom. Richard Ford säger att han själv grät när han läste det avsnittet och jag förstår honom.

Men egentligen är det ju inte handlingen som gör Canada så lysande. Det är Fords sätt att skriva, hans avskalade men aldrig cyniska stil, hans stillsamma och kloka reflektioner 50 år efteråt om vad som hände, hans respekt för alla personerna, hans sömlösa övergångar mellan den aningslöse femtonåringen Dell och den äldre mannen som ser bakåt och försöker förstå och analysera vad som hände.

Det har varit mycket prat om spoilers när det gäller Canada. Författaren berättar ju själv i sina första rader vad som kommer att hända, men det är verkligen inget som skadar läsupplevelsen på något sätt. Tvärtom förhöjer det faktiskt spänningen. För det är förutom allt annat, en väldigt spännande bok.

Det finns så mycket att säga om den här romanen, jag lyckas inte återge allt jag upplevt när jag läste den. För den som vill veta mer och läsa lite mer kvalificerade recensioner rekommenderar jag t.ex. den här:  http://www.theguardian.com/books/2012/jun/03/canada-richard-ford-review. Och framförallt, läs boken!

Hemligt recept avslöjas! Saffranspannkaka

En restaurang i Visby ansåg sig för länge sen göra Gotlands bästa saffranspannkaka. Receptet var hemligt men lämnades ändå ut till en person som ansågs pålitlig...

Det var hon inte. Hon lämnade receptet vidare till en väninna som hon trodde hon kunde lita på...

Men väninnan i sin tur lämnade receptet till min mamma! Som vad jag minns aldrig använde det men som gav det till mig! Och nu har det gått så lång tid så jag har inget dåligt samvete alls för att jag nu lägger ut det här. 

Saffranspannkaka är väldigt gotländskt. Det finns många recept och jag tycker ofta att de är för kompakta och ibland innehåller de till min fasa russin. Jag tycker själv att min saffranspannkaka är den bästa jag ätit. En härlig efterrätt efter en inte alltför stadig middag. 

Börja med att koka gröt:

2 dl grötris

3 dl vispgrädde

7 dl mjölk

lite socker och salt

Kokas försiktigt i en timme. Se upp, det kokar lätt över!

Låt kallna. Sätt ugnen på 175 grader

Blanda nu gröten med

1 dl mandel och en halv bittermandel, hackat

2 matskedar vetemjöl

3 ägg

2 paket saffran

Häll allt i en smord långpanna och grädda ca 30 minuter.

Serveras med sylt och vispgrädde. Det måste vara salmbärssylt, det är gotländskt men inte världens godaste sylt. Men salmbären är lättplockade och sylten går fort att göra. I år gjorde jag bara lite eftersom jag hade kvar från tidigare år, men den blev faktiskt mycket godare än vanligt. Troligen för att jag använde syltsocker. 

Jag kokade helt enkelt lika delar bär och syltsocker i fem minuter och sen var det klart.

P.S. Någon gång har jag ersatt saffran med fläderblommor. Det blev också väldigt gott. 

Lite kär - i en bok. Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari

De böcker jag blir kär i är inte nödvändigtvis de bästa jag läst. Jag har ju fått omvälvande och fantastiska läsupplevelser av t.ex. Väinö Linna, Joyce Carol Oates och Dag Solstad men inte har jag älskat deras böcker precis.

En bok som jag verkligen älskade var En ros för min trädgård av Rumer Godden, den har jag skrivit om här förut. Detsamma gäller nog en del ungdomsböcker.

Nu har det hänt igen! Helt otippat, jag laddade ner Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari bara för att ha något att läsa i plattan. Och jag längtade hela tiden efter att få fortsätta läsa samtidigt som jag inte ville att det skulle ta slut!

Den handlar om en iransk familj i Malmö under mångkulturåret 2006. Pappan är akademiker, han talar perfekt svenska och har gjort karriär på att tala om det egna ansvaret och att komma ur offerrollen som invandrare. Hans hustru har däremot inte lyckats lära sig språket, hon är sjukskriven och lever mest genom sina två tonårsdöttrar. Den äldsta tjatar om att få åka till Iran för att ta bilder till ett skolarbete som ska höja hennes betyg och hennes yngre syster lyssnar mest på hiphop och hatar de ständiga konflikterna mellan mamman och den äldsta.

Först och främst är det en väldigt rolig bok. Alla personerna (det är massor, inte bara familjen ovan) har sina egna problem med "mångkulturen" och med varandra. Dialogen är enormt dynamisk och känns oerhört äkta. Marjaneh Bakhtiari säger själv att hon inte läser mycket men hon verkar otroligt bra på att lyssna av sin omgivning.

Ironierna flödar, det är vasst och träffsäkert men det är också väldigt charmigt och egentligen aldrig riktigt elakt. Marjaneh Bakhtiari skildrar alla sina personer med ömhet och förståelse och det finns en äkta värme i boken som får mig att må bra. Här finns också mycket vemod och faktiskt väldigt mycket kärlek även om aktörerna verkar ha lite svårt för att uttrycka den.

Att ha läst Ulysses

Jag skrev här förra året om att mm hade ett pågående projekt att läsa Ulysses av James Joyce under ett år. Ja, nu är det klart. Han hade ju räknat lite slarvigt så sista dagen fick han läsa betydligt mer än två sidor för att bli klar på utsatt tid, den 16 juni, Bloomsday.

Jag är djupt imponerad och intervjuade honom lite:
- Vad var det bästa med att läsa Ulysses?
- Det roligaste är att ha läst den, att verkligen ha läst hela Ulysses, vartenda ord. Sen är det också väldigt intressant läsning. Fantastiskt att en författare kan skildra en enda dag på det sättet, att hålla intresset vid liv hela tiden.
- Vad var jobbigt?
- Kanske alla ord som man inte förstod direkt. Jag hade god hjälp av den gamla översättningen där. Och av Olof Lagercrantz bok Om James Joyces Odysseus. Men annars är den inte så svårläst som många tycks tro.
- Något som överraskade dig?
- Det finns ju nästan ingen skildring alls av staden Dublin där allt tilldrar sig. Ändå känns det som att man är där och att man ser gator och hus och fordon framför sig eftersom man följer personerna så nära när de rör sig i staden.
- Vem skulle du rekommendera att läsa Ulysses?
- Det måste vara en person med tålamod.
- Vad väntar nu?
- Nu ska jag läsa Erik Anderssons bok om översättningsarbetet, Dag ut och dag in med en dag i Dublin!

London - David Bowie is

Mm är inte alls lika sugen på att resa som jag. "Men åk då, vem hindrar dig?" svarar han när jag tjatar och då gnäller jag osjälvständigt: "Men jag vill ju åka med dig!"

Jag fick oväntad hjälp av Andres Lokko! Hans artikel i Aftonbladet om David Bowie-utställningen på Victora & Albert gjorde så starkt intryck på mm att han inte bara bokade resa till London utan dessutom rum på samma hotell som Andres Lokko bott på!

Jag har aldrig varit intresserad av David Bowie men jag blev helt golvad. Jag har aldrig sett en liknande utställning. Den är gigantisk! Och hela tiden så underhållande, omväxlande, rolig, intressant och överraskande!

Man får hörlurar som inte innehåller någon guide utan ett soundtrack. När man kommer in i ett rum dånar musiken, i ett annat hör man dialogen till den film som visas på någon av väggarna osv. Och här finns alltså filmklipp, intervjuer, dokumentärer, Bowies handskrivna låttexter, hans målningar och teckningar, massor av annat och förstås, hans scenkläder. Alla hans scenkläder! Helt otroliga, en del så snygga så man tappar andan, andra så konstiga så man tappar andan.

Dressen ovanför var inte riktigt tänkt så här. Den skulle användas i ett tv-program och var då försedd med tre händer och inga guldbyxor. Men programmakarna tyckte det var för vågat så de tog bort den tredje handen. Då blev det ju ännu värre! Så då fick man fixa den lilla guldbyxan i sista minuten.

Alla som åker till London före 11 augusti måste se den här utställningen. Nätbiljetterna är slut men det är inga problem att komma in om man är där kl 10 på morgonen. Då får man köpa biljetter till en tidpunkt senare på dagen.

Och ja, Portobello hotel var väldigt gulligt.

Bruce forever

Aldrig mer ståplats, sa jag efter att ha stått och hoppat på Ullevi i sex-sju timmar förra sommaren under Bruce Springsteens helt fantastiska konsert. Så i lördags blev det sittplats på tredje läktaren, ungefär  så långt från scenen som man kan komma på Friends arena i Solna

Så fel jag hade! Först hade jag höjdskräck en halvtimme och sen satt jag och avundades dem nere på plan. Plus att ljudet, som fler än jag varit missnöjda med på Friends, var riktigt dåligt däruppe under taket (som av någon anledning var på). Det som brukar vara tungt och mäktigt blev nu stundtals skrälligt och skramligt.

Men konserten var suverän. Liksom förra året inte en död punkt.Vi fick hela Born in the USA plus en massa annat. Jag vet ingen annan artist som så älskar att stå på scen och som varenda gång ger allt.

Det var min femte Bruce-konsert efter två på Stockholms stadion och två på Ullevi. Och jag har väl vant mig att förknippa dem med försommar, vare sig vi stått i hällregn eller solnedgång. Men nu var det inomhus. Det blev inte riktigt detsamma.

Nästa år blir det nog ståplats igen.

West Side Story och jag

Såhär i efterhand kan jag inte förstå varför jag inte såg West Side Story på bio när den kom på 50-talet. Jag minns så starkt min upplevelse av den som följetong i Aftonbladet med bilder ur filmen! Jag var så tagen! Varför gick jag inte och såg den? Jag vet inte.
Senare har jag sett den ett antal gånger, på Parkteatern i Stockholm, i Göteborg och förstås filmen. Men då i soffan med hela familjen. Förväntningarna var jättestora och de kom inte på skam. Bara ouvertyren med de häftiga tecknade bilderna av Manhattan fick oss att rysa. Jag köpte kassetten med filmmusiken när jag var i New York, och en sommar var det den som gick i bilen hela sommaren, oupphörligt. För en gångs skull något som alla gillade.

Det finns ju verk som man sett fler föreställningar av än andra. För min del är det inte särkilt originellt. Opera: Carmen, drama: Hamlet och musical: West Side Story. När det gäller film skiljer jag mig nog något från mängden, men det kan vi återkomma till.
Igår var det iallafall dags igen. West Side Story på Stockholms stadsteater. Och ja, den håller, förevigt skulle jag gissa. Romeo och Julia-temat går helt enkelt aldrig ur tiden, och det går alltid att knyta an till den samtid som är just nu. Musiken är lika bra som någonsin. Texterna är uppfräschade, vilket känns helt rätt. Och dansen är lika uttrycksfull och full av energi som man minns den.
Bernardo och Anita är som vanligt de häftigaste figurerna på scen. Karl Dyall lyser! Man saknar honom när han inte är på scen, han dör ju tyvärr före paus. Men innan dess är han navet i dansnumren.
Lagaylia Frazer har samma lyskraft när det gäller sången. Hennes röst och utstrålning fyller precis hela salongen, hon är tuff och känslosam och totalt övertygande.
Och till slut en reflektion som kanske inte är riktigt politiskt korrekt.  Jag känner mig på något konstigt sätt stolt över att halva ensemblen är naturligt mörka och inte har behövt sminkas för att se lite mindre svenska ut.

P.S. Den film jag sett flest gånger är Klute, en smart snut.