Hemligt recept avslöjas! Saffranspannkaka

En restaurang i Visby ansåg sig för länge sen göra Gotlands bästa saffranspannkaka. Receptet var hemligt men lämnades ändå ut till en person som ansågs pålitlig...

Det var hon inte. Hon lämnade receptet vidare till en väninna som hon trodde hon kunde lita på...

Men väninnan i sin tur lämnade receptet till min mamma! Som vad jag minns aldrig använde det men som gav det till mig! Och nu har det gått så lång tid så jag har inget dåligt samvete alls för att jag nu lägger ut det här. 

Saffranspannkaka är väldigt gotländskt. Det finns många recept och jag tycker ofta att de är för kompakta och ibland innehåller de till min fasa russin. Jag tycker själv att min saffranspannkaka är den bästa jag ätit. En härlig efterrätt efter en inte alltför stadig middag. 

Börja med att koka gröt:

2 dl grötris

3 dl vispgrädde

7 dl mjölk

lite socker och salt

Kokas försiktigt i en timme. Se upp, det kokar lätt över!

Låt kallna. Sätt ugnen på 175 grader

Blanda nu gröten med

1 dl mandel och en halv bittermandel, hackat

2 matskedar vetemjöl

3 ägg

2 paket saffran

Häll allt i en smord långpanna och grädda ca 30 minuter.

Serveras med sylt och vispgrädde. Det måste vara salmbärssylt, det är gotländskt men inte världens godaste sylt. Men salmbären är lättplockade och sylten går fort att göra. I år gjorde jag bara lite eftersom jag hade kvar från tidigare år, men den blev faktiskt mycket godare än vanligt. Troligen för att jag använde syltsocker. 

Jag kokade helt enkelt lika delar bär och syltsocker i fem minuter och sen var det klart.

P.S. Någon gång har jag ersatt saffran med fläderblommor. Det blev också väldigt gott. 

Lite kär - i en bok. Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari

De böcker jag blir kär i är inte nödvändigtvis de bästa jag läst. Jag har ju fått omvälvande och fantastiska läsupplevelser av t.ex. Väinö Linna, Joyce Carol Oates och Dag Solstad men inte har jag älskat deras böcker precis.

En bok som jag verkligen älskade var En ros för min trädgård av Rumer Godden, den har jag skrivit om här förut. Detsamma gäller nog en del ungdomsböcker.

Nu har det hänt igen! Helt otippat, jag laddade ner Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari bara för att ha något att läsa i plattan. Och jag längtade hela tiden efter att få fortsätta läsa samtidigt som jag inte ville att det skulle ta slut!

Den handlar om en iransk familj i Malmö under mångkulturåret 2006. Pappan är akademiker, han talar perfekt svenska och har gjort karriär på att tala om det egna ansvaret och att komma ur offerrollen som invandrare. Hans hustru har däremot inte lyckats lära sig språket, hon är sjukskriven och lever mest genom sina två tonårsdöttrar. Den äldsta tjatar om att få åka till Iran för att ta bilder till ett skolarbete som ska höja hennes betyg och hennes yngre syster lyssnar mest på hiphop och hatar de ständiga konflikterna mellan mamman och den äldsta.

Först och främst är det en väldigt rolig bok. Alla personerna (det är massor, inte bara familjen ovan) har sina egna problem med "mångkulturen" och med varandra. Dialogen är enormt dynamisk och känns oerhört äkta. Marjaneh Bakhtiari säger själv att hon inte läser mycket men hon verkar otroligt bra på att lyssna av sin omgivning.

Ironierna flödar, det är vasst och träffsäkert men det är också väldigt charmigt och egentligen aldrig riktigt elakt. Marjaneh Bakhtiari skildrar alla sina personer med ömhet och förståelse och det finns en äkta värme i boken som får mig att må bra. Här finns också mycket vemod och faktiskt väldigt mycket kärlek även om aktörerna verkar ha lite svårt för att uttrycka den.

Att ha läst Ulysses

Jag skrev här förra året om att mm hade ett pågående projekt att läsa Ulysses av James Joyce under ett år. Ja, nu är det klart. Han hade ju räknat lite slarvigt så sista dagen fick han läsa betydligt mer än två sidor för att bli klar på utsatt tid, den 16 juni, Bloomsday.

Jag är djupt imponerad och intervjuade honom lite:
- Vad var det bästa med att läsa Ulysses?
- Det roligaste är att ha läst den, att verkligen ha läst hela Ulysses, vartenda ord. Sen är det också väldigt intressant läsning. Fantastiskt att en författare kan skildra en enda dag på det sättet, att hålla intresset vid liv hela tiden.
- Vad var jobbigt?
- Kanske alla ord som man inte förstod direkt. Jag hade god hjälp av den gamla översättningen där. Och av Olof Lagercrantz bok Om James Joyces Odysseus. Men annars är den inte så svårläst som många tycks tro.
- Något som överraskade dig?
- Det finns ju nästan ingen skildring alls av staden Dublin där allt tilldrar sig. Ändå känns det som att man är där och att man ser gator och hus och fordon framför sig eftersom man följer personerna så nära när de rör sig i staden.
- Vem skulle du rekommendera att läsa Ulysses?
- Det måste vara en person med tålamod.
- Vad väntar nu?
- Nu ska jag läsa Erik Anderssons bok om översättningsarbetet, Dag ut och dag in med en dag i Dublin!

London - David Bowie is

Mm är inte alls lika sugen på att resa som jag. "Men åk då, vem hindrar dig?" svarar han när jag tjatar och då gnäller jag osjälvständigt: "Men jag vill ju åka med dig!"

Jag fick oväntad hjälp av Andres Lokko! Hans artikel i Aftonbladet om David Bowie-utställningen på Victora & Albert gjorde så starkt intryck på mm att han inte bara bokade resa till London utan dessutom rum på samma hotell som Andres Lokko bott på!

Jag har aldrig varit intresserad av David Bowie men jag blev helt golvad. Jag har aldrig sett en liknande utställning. Den är gigantisk! Och hela tiden så underhållande, omväxlande, rolig, intressant och överraskande!

Man får hörlurar som inte innehåller någon guide utan ett soundtrack. När man kommer in i ett rum dånar musiken, i ett annat hör man dialogen till den film som visas på någon av väggarna osv. Och här finns alltså filmklipp, intervjuer, dokumentärer, Bowies handskrivna låttexter, hans målningar och teckningar, massor av annat och förstås, hans scenkläder. Alla hans scenkläder! Helt otroliga, en del så snygga så man tappar andan, andra så konstiga så man tappar andan.

Dressen ovanför var inte riktigt tänkt så här. Den skulle användas i ett tv-program och var då försedd med tre händer och inga guldbyxor. Men programmakarna tyckte det var för vågat så de tog bort den tredje handen. Då blev det ju ännu värre! Så då fick man fixa den lilla guldbyxan i sista minuten.

Alla som åker till London före 11 augusti måste se den här utställningen. Nätbiljetterna är slut men det är inga problem att komma in om man är där kl 10 på morgonen. Då får man köpa biljetter till en tidpunkt senare på dagen.

Och ja, Portobello hotel var väldigt gulligt.

Bruce forever

Aldrig mer ståplats, sa jag efter att ha stått och hoppat på Ullevi i sex-sju timmar förra sommaren under Bruce Springsteens helt fantastiska konsert. Så i lördags blev det sittplats på tredje läktaren, ungefär  så långt från scenen som man kan komma på Friends arena i Solna

Så fel jag hade! Först hade jag höjdskräck en halvtimme och sen satt jag och avundades dem nere på plan. Plus att ljudet, som fler än jag varit missnöjda med på Friends, var riktigt dåligt däruppe under taket (som av någon anledning var på). Det som brukar vara tungt och mäktigt blev nu stundtals skrälligt och skramligt.

Men konserten var suverän. Liksom förra året inte en död punkt.Vi fick hela Born in the USA plus en massa annat. Jag vet ingen annan artist som så älskar att stå på scen och som varenda gång ger allt.

Det var min femte Bruce-konsert efter två på Stockholms stadion och två på Ullevi. Och jag har väl vant mig att förknippa dem med försommar, vare sig vi stått i hällregn eller solnedgång. Men nu var det inomhus. Det blev inte riktigt detsamma.

Nästa år blir det nog ståplats igen.

West Side Story och jag

Såhär i efterhand kan jag inte förstå varför jag inte såg West Side Story på bio när den kom på 50-talet. Jag minns så starkt min upplevelse av den som följetong i Aftonbladet med bilder ur filmen! Jag var så tagen! Varför gick jag inte och såg den? Jag vet inte.
Senare har jag sett den ett antal gånger, på Parkteatern i Stockholm, i Göteborg och förstås filmen. Men då i soffan med hela familjen. Förväntningarna var jättestora och de kom inte på skam. Bara ouvertyren med de häftiga tecknade bilderna av Manhattan fick oss att rysa. Jag köpte kassetten med filmmusiken när jag var i New York, och en sommar var det den som gick i bilen hela sommaren, oupphörligt. För en gångs skull något som alla gillade.

Det finns ju verk som man sett fler föreställningar av än andra. För min del är det inte särkilt originellt. Opera: Carmen, drama: Hamlet och musical: West Side Story. När det gäller film skiljer jag mig nog något från mängden, men det kan vi återkomma till.
Igår var det iallafall dags igen. West Side Story på Stockholms stadsteater. Och ja, den håller, förevigt skulle jag gissa. Romeo och Julia-temat går helt enkelt aldrig ur tiden, och det går alltid att knyta an till den samtid som är just nu. Musiken är lika bra som någonsin. Texterna är uppfräschade, vilket känns helt rätt. Och dansen är lika uttrycksfull och full av energi som man minns den.
Bernardo och Anita är som vanligt de häftigaste figurerna på scen. Karl Dyall lyser! Man saknar honom när han inte är på scen, han dör ju tyvärr före paus. Men innan dess är han navet i dansnumren.
Lagaylia Frazer har samma lyskraft när det gäller sången. Hennes röst och utstrålning fyller precis hela salongen, hon är tuff och känslosam och totalt övertygande.
Och till slut en reflektion som kanske inte är riktigt politiskt korrekt.  Jag känner mig på något konstigt sätt stolt över att halva ensemblen är naturligt mörka och inte har behövt sminkas för att se lite mindre svenska ut.

P.S. Den film jag sett flest gånger är Klute, en smart snut.

Om böcker och deras ryggar

För ett tag sedan tog någon upp frågan i LitteraturMagazinet om hur man sorterar sina böcker. Den som skrev hade dem i färgordning och önskade sig nu flera blåa böcker... Andra hade dem i bokstavsordning, som jag, eller efter ämne eller huller om buller. Jag kan förstå de flesta men inte den där som önskade sig blåa böcker. För mig är böckerna innehållet, inte utsidan.

Just nu håller jag på att packa upp böcker. Vi har flyttat och beställt nya bokhyllor, så de flesta böckerna ligger i källaren och väntar men inte alla. Barnböckerna finns uppe i lägenheten och hyllor till dem också. Jag har nämligen sparat en hel del barnböcker för återanvändning när barnbarnen kommer på besök.

Såhär i början blir det verkligen huller om buller, finsorteringen får komma senare. Men nu ser jag vilka böcker som betytt mest för mig och mina barn, och det är tveklöst de som är fulast! De saknar helt enkelt ryggar för de är totalt sönderlästa. Där finns t.ex. böckerna om Madicken, Richard Scarrys ljuvliga detaljspäckade bilderböcker och den bok som jag nog läst flest gånger av alla, först för mig själv som barn och senare för döttrarna, Det blåser på månen av Eric Linklater.

Vilka minnen dessa böcker väcker! Vilka läsupplevelser vi haft! Ibland har det varit svårt att sluta läsa på kvällarna. Ibland var det så spännande att någon höll för öronen (Rädda Joppe - Död eller levande! av Gunnel Linde).  Ibland skrattade jag själv så jag knappt kunde läsa (Maria Bleknos av Ulf Stark). En gång var det nästan krig mellan mig och MM om vem som skulle läsa, det var Roald Dahls Kalle och chokladfabriken. Och nu står böckerna i hyllorna och väntar på att barnbarnen också ska få uppleva detta, lika mycket spänning och skratt och känslor. 

Nej, de platsar inte i något inredningsreportage, den saken är klar.