Aldrig mer ståplats, sa jag efter att ha stått och hoppat på Ullevi i sex-sju timmar förra sommaren under Bruce Springsteens helt fantastiska konsert. Så i lördags blev det sittplats på tredje läktaren, ungefär så långt från scenen som man kan komma på Friends arena i Solna
Så fel jag hade! Först hade jag höjdskräck en halvtimme och sen satt jag och avundades dem nere på plan. Plus att ljudet, som fler än jag varit missnöjda med på Friends, var riktigt dåligt däruppe under taket (som av någon anledning var på). Det som brukar vara tungt och mäktigt blev nu stundtals skrälligt och skramligt.
Men konserten var suverän. Liksom förra året inte en död punkt.Vi fick hela Born in the USA plus en massa annat. Jag vet ingen annan artist som så älskar att stå på scen och som varenda gång ger allt.
Det var min femte Bruce-konsert efter två på Stockholms stadion och två på Ullevi. Och jag har väl vant mig att förknippa dem med försommar, vare sig vi stått i hällregn eller solnedgång. Men nu var det inomhus. Det blev inte riktigt detsamma.
Nästa år blir det nog ståplats igen.
söndag 12 maj 2013
fredag 3 maj 2013
West Side Story och jag
Såhär i efterhand kan jag inte förstå varför jag inte såg West Side Story på bio när den kom på 50-talet. Jag minns så starkt min upplevelse av den som följetong i Aftonbladet med bilder ur filmen! Jag var så tagen! Varför gick jag inte och såg den? Jag vet inte.
Senare har jag sett den ett antal gånger, på Parkteatern i Stockholm, i Göteborg och förstås filmen. Men då i soffan med hela familjen. Förväntningarna var jättestora och de kom inte på skam. Bara ouvertyren med de häftiga tecknade bilderna av Manhattan fick oss att rysa. Jag köpte kassetten med filmmusiken när jag var i New York, och en sommar var det den som gick i bilen hela sommaren, oupphörligt. För en gångs skull något som alla gillade.
Det finns ju verk som man sett fler föreställningar av än andra. För min del är det inte särkilt originellt. Opera: Carmen, drama: Hamlet och musical: West Side Story. När det gäller film skiljer jag mig nog något från mängden, men det kan vi återkomma till.
Igår var det iallafall dags igen. West Side Story på Stockholms stadsteater. Och ja, den håller, förevigt skulle jag gissa. Romeo och Julia-temat går helt enkelt aldrig ur tiden, och det går alltid att knyta an till den samtid som är just nu. Musiken är lika bra som någonsin. Texterna är uppfräschade, vilket känns helt rätt. Och dansen är lika uttrycksfull och full av energi som man minns den.
Bernardo och Anita är som vanligt de häftigaste figurerna på scen. Karl Dyall lyser! Man saknar honom när han inte är på scen, han dör ju tyvärr före paus. Men innan dess är han navet i dansnumren.
Lagaylia Frazer har samma lyskraft när det gäller sången. Hennes röst och utstrålning fyller precis hela salongen, hon är tuff och känslosam och totalt övertygande.
Och till slut en reflektion som kanske inte är riktigt politiskt korrekt. Jag känner mig på något konstigt sätt stolt över att halva ensemblen är naturligt mörka och inte har behövt sminkas för att se lite mindre svenska ut.
P.S. Den film jag sett flest gånger är Klute, en smart snut.
Senare har jag sett den ett antal gånger, på Parkteatern i Stockholm, i Göteborg och förstås filmen. Men då i soffan med hela familjen. Förväntningarna var jättestora och de kom inte på skam. Bara ouvertyren med de häftiga tecknade bilderna av Manhattan fick oss att rysa. Jag köpte kassetten med filmmusiken när jag var i New York, och en sommar var det den som gick i bilen hela sommaren, oupphörligt. För en gångs skull något som alla gillade.
Det finns ju verk som man sett fler föreställningar av än andra. För min del är det inte särkilt originellt. Opera: Carmen, drama: Hamlet och musical: West Side Story. När det gäller film skiljer jag mig nog något från mängden, men det kan vi återkomma till.
Igår var det iallafall dags igen. West Side Story på Stockholms stadsteater. Och ja, den håller, förevigt skulle jag gissa. Romeo och Julia-temat går helt enkelt aldrig ur tiden, och det går alltid att knyta an till den samtid som är just nu. Musiken är lika bra som någonsin. Texterna är uppfräschade, vilket känns helt rätt. Och dansen är lika uttrycksfull och full av energi som man minns den.
Bernardo och Anita är som vanligt de häftigaste figurerna på scen. Karl Dyall lyser! Man saknar honom när han inte är på scen, han dör ju tyvärr före paus. Men innan dess är han navet i dansnumren.
Lagaylia Frazer har samma lyskraft när det gäller sången. Hennes röst och utstrålning fyller precis hela salongen, hon är tuff och känslosam och totalt övertygande.
Och till slut en reflektion som kanske inte är riktigt politiskt korrekt. Jag känner mig på något konstigt sätt stolt över att halva ensemblen är naturligt mörka och inte har behövt sminkas för att se lite mindre svenska ut.
P.S. Den film jag sett flest gånger är Klute, en smart snut.
onsdag 13 mars 2013
Om böcker och deras ryggar
För ett tag sedan tog någon upp frågan i LitteraturMagazinet om hur man sorterar sina böcker. Den som skrev hade dem i färgordning och önskade sig nu flera blåa böcker... Andra hade dem i bokstavsordning, som jag, eller efter ämne eller huller om buller. Jag kan förstå de flesta men inte den där som önskade sig blåa böcker. För mig är böckerna innehållet, inte utsidan.
Just nu håller jag på att packa upp böcker. Vi har flyttat och beställt nya bokhyllor, så de flesta böckerna ligger i källaren och väntar men inte alla. Barnböckerna finns uppe i lägenheten och hyllor till dem också. Jag har nämligen sparat en hel del barnböcker för återanvändning när barnbarnen kommer på besök.
Såhär i början blir det verkligen huller om buller, finsorteringen får komma senare. Men nu ser jag vilka böcker som betytt mest för mig och mina barn, och det är tveklöst de som är fulast! De saknar helt enkelt ryggar för de är totalt sönderlästa. Där finns t.ex. böckerna om Madicken, Richard Scarrys ljuvliga detaljspäckade bilderböcker och den bok som jag nog läst flest gånger av alla, först för mig själv som barn och senare för döttrarna, Det blåser på månen av Eric Linklater.
Just nu håller jag på att packa upp böcker. Vi har flyttat och beställt nya bokhyllor, så de flesta böckerna ligger i källaren och väntar men inte alla. Barnböckerna finns uppe i lägenheten och hyllor till dem också. Jag har nämligen sparat en hel del barnböcker för återanvändning när barnbarnen kommer på besök.
Såhär i början blir det verkligen huller om buller, finsorteringen får komma senare. Men nu ser jag vilka böcker som betytt mest för mig och mina barn, och det är tveklöst de som är fulast! De saknar helt enkelt ryggar för de är totalt sönderlästa. Där finns t.ex. böckerna om Madicken, Richard Scarrys ljuvliga detaljspäckade bilderböcker och den bok som jag nog läst flest gånger av alla, först för mig själv som barn och senare för döttrarna, Det blåser på månen av Eric Linklater.
Vilka minnen dessa böcker väcker! Vilka läsupplevelser vi haft! Ibland har det varit svårt att sluta läsa på kvällarna. Ibland var det så spännande att någon höll för öronen (Rädda Joppe - Död eller levande! av Gunnel Linde). Ibland skrattade jag själv så jag knappt kunde läsa (Maria Bleknos av Ulf Stark). En gång var det nästan krig mellan mig och MM om vem som skulle läsa, det var Roald Dahls Kalle och chokladfabriken. Och nu står böckerna i hyllorna och väntar på att barnbarnen också ska få uppleva detta, lika mycket spänning och skratt och känslor.
Nej, de platsar inte i något inredningsreportage, den saken är klar.
torsdag 28 februari 2013
The Wire
Jag har dragit mig för att skriva om tv-serien The Wire, känns inte som att jag kan göra den rättvisa. Men det är ju inte så mycket rättvisare att låta bli att skriva om den så...
När jag skulle gå i pension önskade jag mig hela serien. Jag hade sett ett par säsonger men tänkte att jag ville se allt i ett svep. Jag fick den men har hittills (två år) sett två säsonger. Den är helt enkelt så stark att jag inte klarar av för stora doser, så projektet kommer att ta lite längre tid.
För den som inte vet: The Wire är en ca tio år gammal serie om kriminalitet i Baltimore. Den kryllar av personer, och var och en är en riktig, trovärdig karaktär. De flesta är män och de flesta är om inte kriminella så i alla fall korrupta. Polisen och gatans folk (knarklangare på olika nivåer i hierarkin) finns med hela tiden. Varje säsong fokuserar sedan på ett område som hamnen, skolan, pressen...
Ja, det är den bästa serie som någonsin gjorts, anser jag. En av männen bakom, David Simon, säger att det är inte en tv-serie, det är en roman, och han har en poäng. Den är oerhört detaljrik, full av berättelser och bihandlingar och personer som utvecklas åt olika håll. Det finns inga lyckliga slut och ingen går säker.
Den är rätt fruktansvärd emellanåt. Och tragisk. Poliserna sliter, de är smarta och modiga (en del av dem) och motarbetade, men the bad guys har helt enkelt mycket bättre resurser. Och de enstaka som försöker byta sida och bli hederliga, lyckas sällan.
Dialogen är knivskarp, här sägs inte ett ord för mycket.
Det låter kanske trist? Men här finns inte en död sekund, det är därför jag inte orkar se allt på en gång, man blir helt utmattad. Det är otroligt fängslande och spännande, och de desillusionerade poliserna orkar till och med vara lite roliga ibland.
När jag skulle gå i pension önskade jag mig hela serien. Jag hade sett ett par säsonger men tänkte att jag ville se allt i ett svep. Jag fick den men har hittills (två år) sett två säsonger. Den är helt enkelt så stark att jag inte klarar av för stora doser, så projektet kommer att ta lite längre tid.
För den som inte vet: The Wire är en ca tio år gammal serie om kriminalitet i Baltimore. Den kryllar av personer, och var och en är en riktig, trovärdig karaktär. De flesta är män och de flesta är om inte kriminella så i alla fall korrupta. Polisen och gatans folk (knarklangare på olika nivåer i hierarkin) finns med hela tiden. Varje säsong fokuserar sedan på ett område som hamnen, skolan, pressen...
Ja, det är den bästa serie som någonsin gjorts, anser jag. En av männen bakom, David Simon, säger att det är inte en tv-serie, det är en roman, och han har en poäng. Den är oerhört detaljrik, full av berättelser och bihandlingar och personer som utvecklas åt olika håll. Det finns inga lyckliga slut och ingen går säker.
Den är rätt fruktansvärd emellanåt. Och tragisk. Poliserna sliter, de är smarta och modiga (en del av dem) och motarbetade, men the bad guys har helt enkelt mycket bättre resurser. Och de enstaka som försöker byta sida och bli hederliga, lyckas sällan.
Dialogen är knivskarp, här sägs inte ett ord för mycket.
Det låter kanske trist? Men här finns inte en död sekund, det är därför jag inte orkar se allt på en gång, man blir helt utmattad. Det är otroligt fängslande och spännande, och de desillusionerade poliserna orkar till och med vara lite roliga ibland.
tisdag 26 februari 2013
Något förbättrade valfria frallor
Jag försöker förnya mig på bakfronten men det är inte lätt. Mm vill helt enkelt inte ha något annat frukostbröd än mina valfria frallor. Nyligen följde jag ett recept på frallor som var snarlikt men ändå lite annorlunda, men det blev inte särskilt bra. Jag fick ut mycket färre bröd av degen och de blev lite hårda och tråkiga.
Men det innebar iallafall att jag nu har en påse durumvete i skåpet, så när jag igår återgick till mina gamla vanliga frallor så hällde jag i lite av det. Jag hade en dryg halvliter rågsikt och nästan två och en halv liter vetemjöl, varav kanske tre-fyra dl durumvete. Och det blev faktiskt väldigt bra! Luftigt och lite knaprigare skorpa än vanligt. I fortsättningen finns alltså en ny receptvariant:
Ett paket jäst
12 dl ljummet vatten
1 1/2 msk salt
6 msk olja
3 liter mjöl (2,2 l vanligt vetemjöl, 3 dl durumvete och 1/2 l rågsikt)
Lös upp jästen i vattnet, tillsätt salt och olja och sen mjölet. Kör i assistenten 4-5 minuter. Låt jäsa en timme. Baka ut frallor och lägg på plåtar med bakplåtspapper. Det blev ca 60 frallor nu senast. Jäs en halvtimme. Strö på riven ost eller pensla med vatten och strö på vallmofrö eller låt dem vara som de är.
Grädda i 250 grader ( om du har varmluftsugn. Annars 275 grader) ca 10 minuter. Låt kallna på galler.
Men det innebar iallafall att jag nu har en påse durumvete i skåpet, så när jag igår återgick till mina gamla vanliga frallor så hällde jag i lite av det. Jag hade en dryg halvliter rågsikt och nästan två och en halv liter vetemjöl, varav kanske tre-fyra dl durumvete. Och det blev faktiskt väldigt bra! Luftigt och lite knaprigare skorpa än vanligt. I fortsättningen finns alltså en ny receptvariant:
Ett paket jäst
12 dl ljummet vatten
1 1/2 msk salt
6 msk olja
3 liter mjöl (2,2 l vanligt vetemjöl, 3 dl durumvete och 1/2 l rågsikt)
Lös upp jästen i vattnet, tillsätt salt och olja och sen mjölet. Kör i assistenten 4-5 minuter. Låt jäsa en timme. Baka ut frallor och lägg på plåtar med bakplåtspapper. Det blev ca 60 frallor nu senast. Jäs en halvtimme. Strö på riven ost eller pensla med vatten och strö på vallmofrö eller låt dem vara som de är.
Grädda i 250 grader ( om du har varmluftsugn. Annars 275 grader) ca 10 minuter. Låt kallna på galler.
måndag 4 februari 2013
Matminnen. Trean debuterar
En dag för ca 12-13 år sedan gick Trean iväg till ett träningspass som dessvärre visade sig fullbokat. Hennes cirklar rubbades så pass att hon istället då gick in i bokhandeln i närheten av gymmet och kom ut med en kokbok om asiatisk mat.
Någon vecka senare inbjöds hela familjen till asiatisk middag hemma hos oss. Vi infann oss givetvis, förväntansfulla men framförallt förundrade. Treans matintresse hade fram till dess mest handlat om fastfood, oftast från McDonalds.
Vi bjöds på fem-sex rätter varav jag inte kommer ihåg mer än tre. Först var det sushi. 40 bitar, perfekta rullar. Tyvärr var de snudd på oätliga. I receptet stod det att rullen skulle limmas ihop med en klick wasabi och den klicken hade blivit lite för generös. Jag åt dock två bitar eftersom jag är mamma och kände mig som en eldsprutande drake.
Sen kom en sallad med gurka och jordnötter som jag fortfarande minns som något av det godaste jag ätit. Så fräsch och en så härlig smakkombination.
Ja sen är det blankt i minnet fram till desserten. Trean hade bakat lyckokakor! Perfekta med små minnesord i och allt. Hon hade använt citaten i vår almanacka som prydde varje uppslag/vecka. Vi åt och vecklade ut och läste, omtumlade över denna fantastiska ambitionsnivå som vi aldrig hade anat tidigare.
Detta måste ha varit startpunkten för Treans nya liv. Idag är hon en matlagare och vinkännare av rang. Hon har egen blogg och skriver emellanåt vintips i olika tidningar. Och när hon bjuder på middag tar man numera för givet att det blir en kanonmåltid.
Någon vecka senare inbjöds hela familjen till asiatisk middag hemma hos oss. Vi infann oss givetvis, förväntansfulla men framförallt förundrade. Treans matintresse hade fram till dess mest handlat om fastfood, oftast från McDonalds.
Vi bjöds på fem-sex rätter varav jag inte kommer ihåg mer än tre. Först var det sushi. 40 bitar, perfekta rullar. Tyvärr var de snudd på oätliga. I receptet stod det att rullen skulle limmas ihop med en klick wasabi och den klicken hade blivit lite för generös. Jag åt dock två bitar eftersom jag är mamma och kände mig som en eldsprutande drake.
Sen kom en sallad med gurka och jordnötter som jag fortfarande minns som något av det godaste jag ätit. Så fräsch och en så härlig smakkombination.
Ja sen är det blankt i minnet fram till desserten. Trean hade bakat lyckokakor! Perfekta med små minnesord i och allt. Hon hade använt citaten i vår almanacka som prydde varje uppslag/vecka. Vi åt och vecklade ut och läste, omtumlade över denna fantastiska ambitionsnivå som vi aldrig hade anat tidigare.
Detta måste ha varit startpunkten för Treans nya liv. Idag är hon en matlagare och vinkännare av rang. Hon har egen blogg och skriver emellanåt vintips i olika tidningar. Och när hon bjuder på middag tar man numera för givet att det blir en kanonmåltid.
söndag 3 februari 2013
Chateau Branaire
Någon gång i början av 80-talet kom MM på att han skulle börja intressera sig för vin. Jag skulle åka till Paris på våren 1983 och fick med mig en beställning: Köp något bra vin!
Hm, jag kunde absolut ingenting om vin men har man lovat så... Jag hade fått tips om Nicolas, en kedja bra vinhandlare så jag klev in i en av deras affärer där jag lyckligtvis just då var den enda kunden, drog djupt efter andan och sa på min bästa franska: Jag skulle vilja ha det bästa rödvinet ni har för 50 francs.
Jag blev inte alls utskrattad, vinhandlaren tog mig på allvar och plockade fram något som hette Chateau Branaire, en Grand Cru från Saint-Julien, Medoc. Och så amatörer vi var, så blev vi förälskade i detta vin när vi så småningom drack det hemma i förorten. Det blev början till en livslång kärlek.
Vi drack det igen nästa gång vi var i Paris, många år senare, på ett brasserie. Och så köpte vi det på systemet när det fanns. Vi drack det på MM:s 40-årsdag och 1996 slog vi till ordentligt och köpte en hel låda, 12 flaskor. Ett par har vi gett bort och några har vi druckit ur men vi har fortfarande några kvar.
Detta är alltså årgång 1996, och den känns ännu inte som att den har nått sin topp! Den är strålande, med mycket torkad frukt, läder och lite bränd i smaken. Ändå inte alls så påträngande som t.ex. fruktbomberna från nya världen utan mer elegant och återhållen. Den passar oerhört bra till mörkt kött och till ost. Och det finns fortfarande tanniner som antyder att den har ännu mer att ge. Så nu gäller det att försöka spara de flaskor vi har kvar ett par år till. Det blir inte lätt.
Hm, jag kunde absolut ingenting om vin men har man lovat så... Jag hade fått tips om Nicolas, en kedja bra vinhandlare så jag klev in i en av deras affärer där jag lyckligtvis just då var den enda kunden, drog djupt efter andan och sa på min bästa franska: Jag skulle vilja ha det bästa rödvinet ni har för 50 francs.
Jag blev inte alls utskrattad, vinhandlaren tog mig på allvar och plockade fram något som hette Chateau Branaire, en Grand Cru från Saint-Julien, Medoc. Och så amatörer vi var, så blev vi förälskade i detta vin när vi så småningom drack det hemma i förorten. Det blev början till en livslång kärlek.
Vi drack det igen nästa gång vi var i Paris, många år senare, på ett brasserie. Och så köpte vi det på systemet när det fanns. Vi drack det på MM:s 40-årsdag och 1996 slog vi till ordentligt och köpte en hel låda, 12 flaskor. Ett par har vi gett bort och några har vi druckit ur men vi har fortfarande några kvar.
Detta är alltså årgång 1996, och den känns ännu inte som att den har nått sin topp! Den är strålande, med mycket torkad frukt, läder och lite bränd i smaken. Ändå inte alls så påträngande som t.ex. fruktbomberna från nya världen utan mer elegant och återhållen. Den passar oerhört bra till mörkt kött och till ost. Och det finns fortfarande tanniner som antyder att den har ännu mer att ge. Så nu gäller det att försöka spara de flaskor vi har kvar ett par år till. Det blir inte lätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)