Mavis Staples på Nalen

Det lyxigaste jag någonsin har gjort kanske inte framstår som så superlyxigt för alla andra. Det var för några år sen. Mm sa: Jag har köpt biljetter till Mavis Staples på Berns. Och jag invände: Men då är ju vi på Gotland! Ja det var vi, men vi flög hem den dagen, åkte till Berns och åt middag, såg och hörde en oförglömlig konsert och åkte hem och sov i hemmavillan för att sen flyga tillbaka till Gotland nästa dag.

Sedan har jag sett Mavis Staples en gång till, för tre år sedan på Nalen, men den konserten gjorde inte samma intryck. Men förra veckan var det tredje gången gillt. Då var hon åter på Nalen, 74 år, nyopererad i knät men i fullständig toppform. Så medryckande, så strålande. Och rösten, det är ofattbart, den är lika stark och ung. Hon ger mig verkligen hopp om att man inte behöver bli gammal bara för att man blir gammal…

Såhär lät det när hon gjorde I´ll take you there för Barack Obama och andra i Vita huset för ett par månader sedan. Och jag lovar, om det lät bra så var  det betydligt bättre ös på Nalen. Hon var kraftfullare, släppte loss mer, hade ett roligare band och inte minst, en mycket piggare publik.

We´ll be back, lovade hon när hon lämnade scenen och jag ser ingen anledning att tvivla på det. Och jag kommer att vara där.

Strawberry saft daiquiri

Häromåret när jag som vanligt hade plockat alldeles för mycket jordgubbar så gjorde jag en hel del rårörd sylt som jag frös in. Sen flyttade vi till lägenhet med hälften så stor frys och sen blev det sommar igen och jag plockade nya jordgubbar så det kändes inte meningsfullt att spara den rårörda sylten längre. Den hamnade i en silduk och blev saft, väldigt god.

Och av saften gjorde jag idag en variant på strawberry daiquiri. Inte riktigt lika god som originalet men klart godkänd, lite söt och mycket fräsch:

Strawberry saft daiquiri, 2 glas:
Mycket is i en shaker
häll på
8 cl rom (jag råkade ha mörk men det går nog minst lika bra med ljus)
4 cl sockerlag
4 cl jordgubbssaft
saften av en lime

Skaka och häll up i glas

Building stories - att älska och sakna en seriefigur

Intelligent life, en tidskrift som jag ständigt återkommer till, hade nyligen en intervju med en för mig totalt okänd person, Chris Wane. Han är serietecknare och har utkommit med ett par böcker. Den senaste är inte en bok utan en hel låda med böcker, broschyrer, små tidningar och annat, inalles 14 delar. Den heter Building stories och den är helt enkelt underbar!

Jag blev nyfiken och gick ner till Paper cut, en riktig godisaffär när det gäller film, tidskrifter och vissa böcker (bl. a. mode, mat, design) och där låg den för bara 399 kronor. Jag slog till,  gick hem och öppnade lådan och var fast.

De olika bitarna kan läsas i vilken ordning som helst, även om det finns en viss kronologi i storyn. Men det mesta är minnen och tankar och de kommer ju som bekant även irl lite huller om buller. Huvudperson är en ung kvinna som vi aldrig får veta namnet på. Annars får vi veta det mesta. Hon bor som ung på tredje våningen i den building i Chicago som är utgångspunkten för historien. Under henne bor ett par  i ett stormigt och mestadels olyckligt äktenskap och längst ner bor den gamla kvinnan som äger huset.

Huvudpersonen (nu kallar jag henne kvinnan i fortsättningen) är misslyckad konststudent, en tid barnflicka i en rik men knepig familj, jobbar i blomsteraffär och till slut blir hon hemmafru i en förort med en man som hon älskar men som jobbar jämt och en dotter som kanske är det enda som ger henne någon mening med livet. Vi följer hennes innersta tankar, hennes fantasier och drömmar, hennes mest pinsamma men också hennes lyckligaste minnen. Det känns som om jag aldrig kommit så nära en romanfigur tidigare (det skulle väl möjligen vara Knausgård då).

Vi får även följa hennes grannar ibland och dessutom Branford Bee, ett bi som kvinnan läser sagor för sin dotter om, men kvinnan är navet i boken. Det handlar mycket om tankar om vart livet tog vägen, hur hon blev den hon blev, hur det hade blivit om bara…

Det tog elva år för Chris Wane att göra Building stories och det har blivit något helt fantastiskt. Varenda ruta känns meningsfull och kompositionen är otroligt intelligent och inbjudande. Grundtonen är inte dyster men vemodig, kvinnan är emellanåt deprimerad men också klarsynt och rätt bitsk (i tankarna, aldrig i ord eller handling) och hon har en hel del självironi.

Teckningarna är oerhört vackra och fyllda av innehåll. Jag är allt annat än serieexpert så jag har inte så mycket att jämföra med men jag har aldrig sett något liknande. Bilderna är ofta poetiska medan texterna känns mer vardagliga. De samspelar perfekt. 

Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna bli så fäst vid en tecknad figur. Men jag vill veta mer om kvinnan, jag vill se att det går bra för henne. Jag saknar henne. 

Slånbär igen... och sprit

Just nu står två nästan likadana flaskor i mitt fönster och innehållet är också detsamma: slånbär direkt från frysen och vodka.

Men om ungefär två veckor kommer deras öden att skiljas åt. Den ena ska bli slånbärssnaps till jul. Jag skrev om det förra året här. Då blev den lite sträv. Vi får se om lite längre lagring mjukar upp den i år eller om jag åter måste ta till lite honung för att göra den njutbar.

Den andra ska bli likör. Det är ett helt suveränt recept som jag hittat i Stora bärboken, senare omarbetad till Svenska bärboken. Så här gör man:
- Låt bären stå med sprit minst en månad.
- Sila av. SPARA SPRITEN! Mät den.
- Häll tillbaka bären i flaskan och fyll på med ca 3 dl socker/liter avrunnen sprit.
- Alltså: spriten för sig i en flaska. Bär och socker i en annan flaska.
- Skaka bär och socker.
- Efter någon vecka ser man hur bären börjar skrumpna och vätskan stiger i flaskan. Sockret drar helt enkelt ut spriten som var kvar i bären.
- När bären skrumpnat färdigt, när det alltså inte händer mer i flaskan, häll av och blanda med den sparade spriten.
- Lagra! Jag räknar inte med slånbärslikör här förrän tidigast julen 2014.

Middag med kräsen gäst, chili, grottlagrad gruyère och chokladfondant

Mitt 70-tals chili con carne (uttalas gärna på svenska så det rimmar på Arne): köttfärs, bönor på burk. tomater på burk, hackad lök, vitlök och nån sorts chilipulver. Det gick fort och var lätt att göra till många. Men var det så gott egentligen?

I lördags skulle vi ha en kräsen middagsgäst som gillar slow food. Vi gjorde en långkokschili som blev helt underbar. Receptet lånade vi från SvD som hade lånat det från Tasteline.  Den fick koka i nästan fyra timmar och vi serverade den med ris, crème fraiche, bröd och en underbar limechutney som vi tagit hem från en marknad i London. Till det drack vi Vina Maipo Gran Devocion cabernet sauvignon/syrah som matchade chilin perfekt. Kraftfull, kryddig men ändå rätt mjuk. 

Ost ville vi också ha, vi bor ju numera nästan granne med en sanslös ostavdelning på ICA. Vi bestämde oss för att bara ha en ost istället för flera som konkurrerar om uppmärksamheten. Det blev en grottlagrad gruyère, en schweizisk hårdost som är oerhört smakrik och lätt att älska. Till den gjorde vi lite tryffelhonung. Jag värmde flytande honung i vattenbad och blandade i riven tryffel. Så fruktansvärt gott...

Vi drack amarone till osten och sen var det dags för desserten. Jag plankade dotterns chokladfondant med passionerade jordgubbar rakt av och det blev succé. Jag var en aning nervös medan fondanten stod  i ugnen. Får den gräddas för kort tid så blir det ju bara soppa och får den stå inne för länge blir det chokladmuffins. Jag tog dem från kylen där de stått ett par timmar, och då blev de perfekta på tio minuter. Nästa dag gräddade jag en överbliven portion som jag lät stå framme en stund innan, och den blev inte alls lika bra, muffinsvarning. 

Till desserten blev det ett sydafrikanskt starkvin, Allesverloren fine old vintage. Mycket bra till choklad!

Canada av Richard Ford. Ett mästerverk

Vad är det som gör en bok till ett mästerverk? Jag vet inte riktigt, men jag är säker på att jag har läst ett mästerverk nyligen, Canada av Richard Ford.

Handlingen är märklig. Huvudperson är Dell Parsons, 60 plus när han berättar, 15 när historien utspelar sig. Han är då (som ung alltså) en ganska barnslig tonåring med en tvillingsyster som ligger rejält före i utveckling. Föräldrarna är mycket omaka, en snygg slarver till pappa och en intellektuell och rätt pretentiös mamma. De älskar inte varandra men de älskar sina barn.

Redan på första sidan får vi veta att föräldrarna kommer att råna en bank, vilket ter sig totalt osannolikt till en början. Hela första delen handlar om tiden före rånet, själva rånet och när föräldrarna åker fast och barnen lämnas ensamma i väntan på att myndigheterna ska ta hand om dem. Det är en fantastisk familjeskildring, om relationer, om det som sägs och inte sägs, om kärlek och tillhörighet. Det är också ett mycket ömsint porträtt av huvudpersonen.

Andra delen tilldrar sig i Kanada där Dell hamnar med hjälp av en kollega till hans mamma. Hon kör honom dit (systern har redan givit sig iväg själv till Kalifornien) för att rädda honom från att bli omhändertagen och han får arbete och bostad hos kollegans syster, en mystisk man som har ett hotell ute i ingenstans. Dell beundrar Arthur Remlinger, hotellägaren och försöker få hans uppmärksamhet. Han blundar för Remlingers obehagliga sidor och berättelserna om hans mörka förflutna, och blir till slut indragen i och vittne till ett dubbelmord som Arthur begår.

Därefter följer en kort epilog där det framgår att Dell gick vidare i livet, blev lärare, gifte sig och blev kvar i Kanada. Han träffar sin syster ett par gånger, hon har haft ett mycket hårt liv, och deras sista möte är oerhört drabbande att läsa. Hon är då döende, märkt av cancern men helt osentimental och Dell är lika fåordig som han varit hela boken igenom. Richard Ford säger att han själv grät när han läste det avsnittet och jag förstår honom.

Men egentligen är det ju inte handlingen som gör Canada så lysande. Det är Fords sätt att skriva, hans avskalade men aldrig cyniska stil, hans stillsamma och kloka reflektioner 50 år efteråt om vad som hände, hans respekt för alla personerna, hans sömlösa övergångar mellan den aningslöse femtonåringen Dell och den äldre mannen som ser bakåt och försöker förstå och analysera vad som hände.

Det har varit mycket prat om spoilers när det gäller Canada. Författaren berättar ju själv i sina första rader vad som kommer att hända, men det är verkligen inget som skadar läsupplevelsen på något sätt. Tvärtom förhöjer det faktiskt spänningen. För det är förutom allt annat, en väldigt spännande bok.

Det finns så mycket att säga om den här romanen, jag lyckas inte återge allt jag upplevt när jag läste den. För den som vill veta mer och läsa lite mer kvalificerade recensioner rekommenderar jag t.ex. den här:  http://www.theguardian.com/books/2012/jun/03/canada-richard-ford-review. Och framförallt, läs boken!

Hemligt recept avslöjas! Saffranspannkaka

En restaurang i Visby ansåg sig för länge sen göra Gotlands bästa saffranspannkaka. Receptet var hemligt men lämnades ändå ut till en person som ansågs pålitlig...

Det var hon inte. Hon lämnade receptet vidare till en väninna som hon trodde hon kunde lita på...

Men väninnan i sin tur lämnade receptet till min mamma! Som vad jag minns aldrig använde det men som gav det till mig! Och nu har det gått så lång tid så jag har inget dåligt samvete alls för att jag nu lägger ut det här. 

Saffranspannkaka är väldigt gotländskt. Det finns många recept och jag tycker ofta att de är för kompakta och ibland innehåller de till min fasa russin. Jag tycker själv att min saffranspannkaka är den bästa jag ätit. En härlig efterrätt efter en inte alltför stadig middag. 

Börja med att koka gröt:

2 dl grötris

3 dl vispgrädde

7 dl mjölk

lite socker och salt

Kokas försiktigt i en timme. Se upp, det kokar lätt över!

Låt kallna. Sätt ugnen på 175 grader

Blanda nu gröten med

1 dl mandel och en halv bittermandel, hackat

2 matskedar vetemjöl

3 ägg

2 paket saffran

Häll allt i en smord långpanna och grädda ca 30 minuter.

Serveras med sylt och vispgrädde. Det måste vara salmbärssylt, det är gotländskt men inte världens godaste sylt. Men salmbären är lättplockade och sylten går fort att göra. I år gjorde jag bara lite eftersom jag hade kvar från tidigare år, men den blev faktiskt mycket godare än vanligt. Troligen för att jag använde syltsocker. 

Jag kokade helt enkelt lika delar bär och syltsocker i fem minuter och sen var det klart.

P.S. Någon gång har jag ersatt saffran med fläderblommor. Det blev också väldigt gott.