Middag med kräsen gäst, chili, grottlagrad gruyère och chokladfondant

Mitt 70-tals chili con carne (uttalas gärna på svenska så det rimmar på Arne): köttfärs, bönor på burk. tomater på burk, hackad lök, vitlök och nån sorts chilipulver. Det gick fort och var lätt att göra till många. Men var det så gott egentligen?

I lördags skulle vi ha en kräsen middagsgäst som gillar slow food. Vi gjorde en långkokschili som blev helt underbar. Receptet lånade vi från SvD som hade lånat det från Tasteline.  Den fick koka i nästan fyra timmar och vi serverade den med ris, crème fraiche, bröd och en underbar limechutney som vi tagit hem från en marknad i London. Till det drack vi Vina Maipo Gran Devocion cabernet sauvignon/syrah som matchade chilin perfekt. Kraftfull, kryddig men ändå rätt mjuk. 

Ost ville vi också ha, vi bor ju numera nästan granne med en sanslös ostavdelning på ICA. Vi bestämde oss för att bara ha en ost istället för flera som konkurrerar om uppmärksamheten. Det blev en grottlagrad gruyère, en schweizisk hårdost som är oerhört smakrik och lätt att älska. Till den gjorde vi lite tryffelhonung. Jag värmde flytande honung i vattenbad och blandade i riven tryffel. Så fruktansvärt gott...

Vi drack amarone till osten och sen var det dags för desserten. Jag plankade dotterns chokladfondant med passionerade jordgubbar rakt av och det blev succé. Jag var en aning nervös medan fondanten stod  i ugnen. Får den gräddas för kort tid så blir det ju bara soppa och får den stå inne för länge blir det chokladmuffins. Jag tog dem från kylen där de stått ett par timmar, och då blev de perfekta på tio minuter. Nästa dag gräddade jag en överbliven portion som jag lät stå framme en stund innan, och den blev inte alls lika bra, muffinsvarning. 

Till desserten blev det ett sydafrikanskt starkvin, Allesverloren fine old vintage. Mycket bra till choklad!

Och vi åt...

Vid helgens vinprovning (se förra inlägget) var det rätt självklart att vinerna skulle spela huvudrollen. Maten skulle vara god men inte märkvärdig, rätt basic alltså.
Vi beställde oxfilé från Gamla Enskede Lanthandel, som jag har skrivit om förut. Köttet var fantastiskt och MM gjorde en klassisk coeur de filet provencale. Receptet finns bl.a. i gamla Hemmets kokbok som inte larvar sig med köksfranska eller andra fina namn i onödan. Där heter det nötfilé med vitlökssmör (Janssons frestelse heter ansjovisgratäng).
Det är väldigt enkelt. Skiva potatis och råstek i ugnen. Köttet ska också ugnsstekas, på lägre värme, ca 175 grader, tills det är max 70 grader varmt inuti. Sen skär man köttet i tjocka skivor och lägger på potatisen och brer över mycket vitlökssmör. Och så in i het ugn, 250 grader tills smöret smält.
Vi gjorde ett tryffelsmör också och serverade bredvid. Det var populärt!
Sen hade vi tre ostar, också från lanthandeln, en Brillat-Savarin med tryffel, en gorgonzola och en hård fårost som jag tyvärr inte vet namnet på men som var väldigt god, mycket smak men inte stark eller frän. Fikonmarmelad och  två sorters knäckebröd, ett av dem var mitt hembakade.
En dessert som funkar till gamla rödviner lyckades vi inte komma på utan där fick det bli ett dessertvin, Chateau la Casenove, en Rivesaltes som var ljuvlig.  Och desserten? Ja det blev också en klassiker, Cattelins chokladmousse, denna gång pimpad med hallon från trädgården (via frysen).
Det blev en härlig middag. Och som jag skrev i förra inlägget, fick maten en del av vinerna att lyfta. Saint-Joseph växte flera pinnhål. Och Pomerol och Amarone var grymma till ostarna!

Julmat - Mont d´Or

Jag är lika traditionsbesatt som andra när det gäller julmat. Sill, skinka, Janssons frestelse... snapsar och julmust. Men som många andra har vi också utvecklat en del egna traditioner. Numera är julbordet inte komplett utan kungen bland ostar,  Mont d´Or.

Först läste jag om den i Ingmarie Fromans bok Paris - världens stad. Så blev jag bjuden på den och sen var jag fast. Varje jul har jag sprungit runt i Stockholms saluhallar och ostaffärer och letat tills jag fått tag i den. Det har alltid lyckats men någon gång har den varit övermogen, nästan lite brunaktig och väldigt flytande, och det har också hänt att den inte varit tillräckligt mogen, då är den fastare och har mycket mindre smak.

Mont d´Or är en kittost gjord på komjölk som tillverkas i Frankrike och Schweiz. Den säljs i träaskar och äts helst med sked eftersom den ska vara krämig på gränsen till rinnande när den är mogen. Den finns bara från september till april. Smaken går inte att beskriva, den är så komplex, lite frukt, lite champinjon, lite syrlig, lite gräddig. Fransmännen ställer gärna hela asken i ugnen, men vi har alltid ätit den som den är.  Alla i familjen älskar den och när barnen var mindre kallade de den Man dör.

Den här julen gjorde jag det lätt för mig. Jag gick upp till Gamla Enskede Lanthandel. Det är en ambitiös mataffär med makalöst kött och fantastiska ostar bland mycket annat. Jag beställde en Mont d´Or som skulle vara perfekt på julafton och en cheddar dessutom. Och så köpte jag en burk av deras ljuvliga stilton också. Svärsonen kompletterade med en brie från ett annat ostparadis, Sivans osthandel i Vara.

Vilken ostbricka det blev! Mont d´Oren var verkligen perfekt och vi frälste en del släktingar som inte stiftat bekantskap med den tidigare. Brien var också perfekt mogen. Cheddarn var grottlagrad och hade så mycket mer smak än vanlig cheddar. Och stilton på mina hembakade pepparkakor var oemotståndligt gott.

Portvinet som syns på bilden är inte det självklara valet till just Mont d´Or (där funkar en riesling bättre) men det gick ju suveränt bra till cheddar och stilton.