Julmat - Mont d´Or

Jag är lika traditionsbesatt som andra när det gäller julmat. Sill, skinka, Janssons frestelse... snapsar och julmust. Men som många andra har vi också utvecklat en del egna traditioner. Numera är julbordet inte komplett utan kungen bland ostar,  Mont d´Or.

Först läste jag om den i Ingmarie Fromans bok Paris - världens stad. Så blev jag bjuden på den och sen var jag fast. Varje jul har jag sprungit runt i Stockholms saluhallar och ostaffärer och letat tills jag fått tag i den. Det har alltid lyckats men någon gång har den varit övermogen, nästan lite brunaktig och väldigt flytande, och det har också hänt att den inte varit tillräckligt mogen, då är den fastare och har mycket mindre smak.

Mont d´Or är en kittost gjord på komjölk som tillverkas i Frankrike och Schweiz. Den säljs i träaskar och äts helst med sked eftersom den ska vara krämig på gränsen till rinnande när den är mogen. Den finns bara från september till april. Smaken går inte att beskriva, den är så komplex, lite frukt, lite champinjon, lite syrlig, lite gräddig. Fransmännen ställer gärna hela asken i ugnen, men vi har alltid ätit den som den är.  Alla i familjen älskar den och när barnen var mindre kallade de den Man dör.

Den här julen gjorde jag det lätt för mig. Jag gick upp till Gamla Enskede Lanthandel. Det är en ambitiös mataffär med makalöst kött och fantastiska ostar bland mycket annat. Jag beställde en Mont d´Or som skulle vara perfekt på julafton och en cheddar dessutom. Och så köpte jag en burk av deras ljuvliga stilton också. Svärsonen kompletterade med en brie från ett annat ostparadis, Sivans osthandel i Vara.

Vilken ostbricka det blev! Mont d´Oren var verkligen perfekt och vi frälste en del släktingar som inte stiftat bekantskap med den tidigare. Brien var också perfekt mogen. Cheddarn var grottlagrad och hade så mycket mer smak än vanlig cheddar. Och stilton på mina hembakade pepparkakor var oemotståndligt gott.

Portvinet som syns på bilden är inte det självklara valet till just Mont d´Or (där funkar en riesling bättre) men det gick ju suveränt bra till cheddar och stilton.

Bästa julsagan - Dockan som kunde önska

Barnen är vuxna och SK är för liten och otålig för att jag ska ha någon att läsa den ultimata julsagan för. Under flera år på 80-talet tryckte jag ner döttrarna i soffan varje julafton och läste Dockan som kunde önska för dem. Rösten stockade sig och jag var nog betydligt mer gripen än åhörarna.

Rumer Godden är en fantastisk författare tycker jag. Hon skrev för både vuxna och barn, barnböckerna handlade ofta om dockor. Såg på nätet att någon tyckte hon var sliskig! Själv är jag så oerhört imponerad av att hon lyckades balansera på gränsen till det sentimentala utan att trilla över. Men kanske inte i allas ögon då.

Dockan som kunde önska handlar om Eva som bor på barnhem och dockan Julia som sitter i en leksaksaffär. Eva önskar sig en familj och Julia önskar sig att bli köpt och nu är det jul. Det är sorgligt och lite spännande, och det hinner hända mycket innan Eva och Julia får varann. En underbar saga om önskningar som till slut går i uppfyllelse. Bilderna av Barbara Cooney är också så fina med sina milda färger där julstämningen ligger som ett filter medan Eva står vid sidan av, fast besluten att komma in i gemenskapen.

Det är inte många böcker som tål att läsas om, särskilt inte om man föll för dem för ca 40-50 år sedan. Det var med viss tvekan jag häromåret öppnade Rumer Goddens En ros för min trädgård som jag fullständigt älskade i mina tidiga tonår. Men förtrollningen fanns kvar. Det är en roman om barn i ett  fattigkvarter i London, om kärlek och om längtan efter skönhet.

Både dockor och flickor i Rumer Goddens böcker har väldigt mycket skinn på näsan, de är envisa och viljestarka och de får alltid som de vill till slut. Jag är väldigt svag för lyckliga slut.

När jag var lucia. Varken kök eller kultur

Ingrid Hedströms krönika i DN idag (bl.a. om att alla vill vara lucia och avundas den som blir det) väckte ett traumatiskt barndomsminne.

Jag gick i lekskola, alltså som dagis men bara några timmar varje dag, och jag var yngst, bara fyra år. En dag kommer en fröken och berättar att Jannike som skulle varit lucia, har blivit sjuk och kan jag vara det istället? Året var 1950 och då fanns det bara en lucia per dagis, de andra ungarna fick snällt tåga bakom och vara tärnor och stjärngossar.  Smickrad men förskrämd svarade jag ja.

Levande ljus i håret på en fyraåring, nej det hade man inte ens 1950. Det blev en tung elektrisk ljuskrona med ett stort batteri innanför lucialinnet på magen. Och jag var liten och tunn så jag blev väldigt framtung. Dessutom gick de avundsjukaste tärnorna främst i tåget bakom mig och viskade elaka saker hela tiden, så det var ett tufft uppdrag jag hade.

Den stora dagen kom. Föräldrarna satt i samlingsrummet och väntade, och vi tågade in. Sakta, sakta men ändå... Den tunga kronan vickade till och trillade av, ner över ansiktet! Vilken förnedring! Tårarna sprutade på lucian, medan ingen annan kunde hålla sig för skratt. Tärnorna bakom mig jublade!

Det är enda gången jag blivit vald till lucia. Det gav ingen mersmak så jag har aldrig avundats någon lucia efter det.

Mera snaps! Slånbär

Slånbär ska man göra saft av, det har jag sagt förut, se tidigare inlägg. Men om man nu har tagit på sig ansvaret för snaps på julafton så är det läge att pröva något nytt. Alltså slånbärssnaps.

Jag fyllde en flaska med slånbär från frysen och hällde på Brännvin Special så det täckte. Lät stå ungefär två veckor och silade, först i silduk och sen i kaffefilter.

Det blev en väldigt vacker, mörkröd färg och en underbar slånbärsdoft med lite mandelton. När jag smakade av var den dock i strävaste laget. Kanske blir den lite mjukare om den får stå, men det hade jag ju knappast tid med nu, så det fick bli några droppar flytande honung för att runda av. Och nu är den härlig, frisk och bärig!

Att det inte är mer i flaskan beror på att bären tog mesta platsen förut så det var inte så mycket brännvin.

Likör återkommer jag till längre fram...

rönnbärssnaps

Jag hade lite Brännvin Special hemma och en massa gamla rönnbär i frysen. De är bra att lägga på fågelbordet men jag tog en dl för att pröva på att göra rönnbärssnaps.

Det fanns flera recept på nätet men jag gjorde lite på fri hand:
En dl frysta rönnbär
ca 3 dl brännvin
lite flytande honung, några droppar bara

Jag blandade allt i en flaska och lät den stå i fyra dagar. Sen silade jag i silduk och kaffefilter. Jag hade varit väldigt försiktig med honungen så jag fick hälla i lite till. Här måste man smaka sig fram, det ska ju vara snaps och inte likör, men den får ju inte vara för frän heller.

Snapsen fick vacker färg, blekrosa, och den har förhoppningsvis rundats av lite till jul. Helst borde man nog lagra den ett år, men det får bli en annan gång.

Mistral, Enskede

Det fanns tre skäl till att vi besökte restaurang Mistral i går:
- Vi firade bröllopsdag (36 år)
- Mistral ska lämna Enskede
- Vi ska lämna Enskede

Vi var på Mistral en gång för länge sen, när det låg i Gamla Stan. Det blev oerhört dyrt men det var en upplevelse. Sen flyttade de ut till oss och deras rykte blev lite naggat i kanten (inte för att de flyttade utan för att de skulle ha blivit lite tråkiga). Och nu ska de alltså stänga och flytta till Frankrike.

Jo, det blev en upplevelse den här gången också. Men mer för vinerna än för maten faktiskt. Vi åt och drack:

1. Vin Jaune från Jura som aperitif och till den första (och bästa) rätten:
Bakad lök med torkade plommon, brynt smör, grädde med rosor och vinäger.
Vinet smakade lite som sherry och jag hade föredragit bubbel som aperitif, men till maten fungerade det suveränt. Smakerna i maten bröts mot varann på ett spännande och ändå harmoniskt sätt. Det var helt enkelt väldigt gott.

2. En underbar vit bourgogne från Viré-Clessé 2005. Till den en rätt som presenterades som potatis med äpple, granskott och friterad grönkål. Friskt och gott, det smakade faktiskt lite gran.

3. Samma vin till nästa rätt som var rådjur med rotsaker, yogurt, lingon och rödkål. Här var det för mycket rödkål för att de andra smakerna skulle komma till sin rätt.

4. Nu fick vi en kanna grönt té och jordärtskockor och rödbetor med rosor och röda bär. Fina smaker men liksom nästan allt vi åt, väldigt diskret. Sensationerna uteblev i maten. Däremot nästa vin...

5. Chateau le Puy 2004, en ekologisk bordeaux som luktade! Ja, man ska inte säga lukta om vin utan dofta men det här luktade. Illa! Men det lugnade sig efter ett tag och doften blev mer komplex, läder, stall och mörka bär. Nu åt vi hjortkalv som var mycket hastigt halstrad, nästan helt rå. Till den plommon, kål och blåstångssmör vilket låter mer spännande än det var.

6. En liten mellanrätt med pumpa och grädde. Det hela var fruset, men visst, det smakade pumpa.

7. Till efterrätten kom ett nytt jura-vin, Vin de Paille 2007, helt ljuvligt. Vinhuset var detsamma som för det första vinet, André et Mireille Tissot. Alla vinerna var ekologiska om jag fattade rätt. Och desserten? Tja, det var glass och mjölk på rotselleri! Vi var inte så förtjusta. Dessert ska vara som ett utropstecken tycker jag, men det här var mer ett litet tankstreck.

Alltså: Allt var gott men det var så diskret hela tiden, inget som stack ut. Väldigt milt och finstämt. Medan vinerna som sagt var sensationellt bra. Det var ändå väldigt roligt att vi hann dit medan både Mistral och vi var kvar i Enskede!

Filmfestival!

Om man är pensionär och bor i Stockholm och gillar film så kan man uppleva nästan total lycka en dryg höstvecka. Då äger Stockholms filmfestival rum, och allt är billigare för pensionärer! Årskortet kostar 160 kr och en biljett 50 eller 75! Sju filmer hann jag med. Här lite om dem och vad de (inte) handlar om:

- Call girl. En riktig käftsmäll. Jag kunde knappt resa mig ur biofåtöljen, så tagen var jag. Stark, tät, oerhört snygg och väldigt gripande film om förlorade småtjejer och deras maktlöshet. Den handlar inte om Olof Palme som man kan tro när man läser tidningarna. Snarare var det en dundermiss och totalt onödigt av filmskaparna att göra makthavarna igenkännliga.

- Caesar måste dö. Av bröderna Taviani. Om fångar på ett högriskfängelse som deltar i ett projekt där de sätter upp Shakespeares Julius Caesar. Inspelad på ett fängelse med interner i rollerna. Också väldigt gripande, om frihet och fångenskap. Shakespeares pjäs känns mer levande än om jag sett den direkt.

- Lotus. Kinesisk film om en ung sanningsälskande tjej som gör sig omöjlig överallt och som det går illa för. Inte så lyckad film men kul att se lite nutida kinesisk vardag.

- The Central Park Five. Dokumentär om fem svarta killar som i sina tidiga tonår 1989 greps misstänkta för en brutal våldtäkt på en vit kvinna i Central Park, New York. De drevs att erkänna, vettskrämda och förvirrade och spärrades in, fyra på ungdomsvårdsskola och en i fängelse. Långt senare erkände den verklige gärningsmannen. Killarna har aldrig fått någon upprättelse, och deras liv är mer eller mindre förstörda. Oerhört upprörande film, väldigt välgjord.

- Dom över död man. Jan Troells film om Torgny Segerstedt. Väldigt intressant men lite träig. Lika mycket om Segerstedts knepiga privatliv som om hans stenhårda hållning mot nazismen. Pernilla August gör ännu en lysande prestation (den första var i Call girl). Hon måste vara en av våra största skådespelare i dag

- Beasts of the southern wild. Mycket märklig film om en grupp människor i Louisianas träskmarker som lever för sig själva lite bortom civilisationen. Katrina-orkaner och översvämningar hotar deras existens men de vägrar låta sig evakueras. I centrum står sexåriga Hushpuppy, en helt fantastisk liten tjej. Först kändes det lite Tree of life (den jobbigaste film jag har sett) men sen blev det handling och spänning och tårar och dramatik och alldeles underbart!

- The Master. Omtalad  film av Paul Thomas Anderson med Philip Seymour Hoffmann och Joaquin Phoenix. Känd för att den inte handlar om scientologerna. Nåja, det handlar om en snarlik sekt och Hoffmann är den karismatiske sektledaren. Här är det på gränsen till mer uppvisning än film. Phoenix och Hoffmann slår nästan knut på sig själva i jakten på en Oscar. Hoffmann lyckas dock ändå verka så totalt obesvärad i sin roll, han är helt makalös. Det är helt enkelt en fest att se honom i varenda scen. Phoenix är också imponerande men det känns nästan som om han jobbar lite för mycket...