Den sjungande detektiven

Någon gång på 80-talet satt vi i soffan och häpnade över den makalösa tv-serien Den sjungande detektiven. Något liknande hade aldrig skådats. Inte en utan tre (eller fyra?) stories som gick in i och ut ur varandra på ett nonchalant och sömlöst sätt. Otroligt smarta och kvicka repliker, elakare än Dallas just för att de var så mycket smartare. Väldigt oväntade musikalinslag i de mest absurda situationer. Och  en del riktigt, riktigt fula människor. Jag menar inte att de såg ut som folk gör mest utan en del var jobbiga att titta på, särskilt huvudpersonen Michael Gambon, när han hade sin mest svårartade psoriasis-period i början. (Alltså jag har själv psoriasis så jag har rätt att tycka att det inte är attraktivt).

Nu i sommar har jag och MM sett om den. Och, ja, den höll. Den är fortfarande ett mästerverk. Det är härligt med kulturyttringar som både är underhållande och får en att känna sig intelligent!

Jag följde upp med att titta på den timslånga intervjun med seriens författare, Dennis Potter, på youtube. Det var den sista intervjun som gjordes med honom, han dog strax efteråt i cancer. Han talar med Melvyn Bragg som är en gudabenådad intervjuare, han ställer bra frågor, väjer inte för det som är jobbigt, han lyssnar och ställer följdfrågor och säger till när han inte hänger med. Dennis Potter har inte långt kvar och det vet han, han dricker morfin (eller vad det nu är, något sånt i alla fall) under samtalet och han har så mycket att säga. Han pratar om sig själv, om England, om media (han kallar sin cancer Rupert, efter Murdoch), om livet och döden... Han är osentimental, älskvärd och oerhört verbal.

Hallonvinäger

Nu har vi hallon i mängder och dem är det inte svårt att göra av med. Det är bara att äta och äta och koka sylt och koka saft och göra glass. Lite hallonvinäger måste jag också göra varje år. Den är verkligen försvinnande god, så enkel att göra och så vacker.

Hallonvinäger:
Fyll en flaska eller burk med rensade hallon
Häll på vitvins- eller äppelcidervinäger så det täcker
Låt stå i soligt fönster 14 dagar
Sila av i silduk. Klart. Förvara vinägern mörkt

Likadant gör jag med blåbär, salmbär eller andra bär som jag har gott om. Men inget går upp mot hallonvinägern. Bästa salladsdressingen gör jag på en del hallonvinäger, två delar rapsolja, lite salt och peppar och salladskrydda.

Bruce Springsteen Ullevi 28 juli 2012

Jag tänker inte recensera lördagens Bruce Springsteen-konsert på Ullevi. Det finns så många andra som gör det så mycket bättre. Men det känns nästan som att ha varit med och skapat historia. Det finns knappt ord för  det vi upplevde där, jag och
66 000 andra.

Vad var det som gjorde kvällen så speciell? Bruce själv utstrålade en sådan enorm spelglädje och kärlek till publiken. Och kärleken var ömsesidig. Vi svarade på allt, var med på allt och jublade åt allt. Jag har nog aldrig sett en lyckligare publik.

Det fanns inga svackor under mer än tre och en halv timmes spelning, bara det är ju så märkligt. Det var helt enkelt fest hela tiden. Så tätt, så tungt och så starkt.

Röda vinbär

Nu kommer vinbären. Och hallonen. Och krusbären. Och snart äpplen och päron.

Buskarna med röda och vita vinbär dignar av bär. Det kan bli sylt, saft, gelé, pajer... vi får se. Först ut blir i alla fall mandelkakan, som en del anser är för syrlig. Jag tycker förstås att den är perfekt men den som vill kan blanda ut vinbären med hallon så blir det lite snällare.

Jag har fått tipset att repa vinbär med gaffel. Ofta har de varit för mogna så det har bara blivit mos, men i år kom jag tydligen rätt i tid:

Mandelkaka med bär:

Sätt ugnen på 175 grader
300 g mandelmassa. Riv grovt.
3 ägg. Vispa.
2 msk vetemjöl
Rör ihop mandelmassa, ägg och mjöl
Häll smeten i smord och bröad form, grädda ca 35 minuter. Låt svalna
Koka ihop
saft av två apelsiner
rivet skal av en apelsin
och 3/4 dl socker
Det ska bli lite simmigt
Pricka kakan med en gaffel och häll på apelsinlagen. Det tar en stund för kakan att suga åt sig allt.
Vräk på med bär. Pudra eventuellt över lite florsocker.

I ursprungsreceptet (Kalas, utgiven av Forum 1979) är det halva vindruvor på kakan. Det är också väldigt gott. 

Jordgubbar. Självplock med mera

Av olika skäl blev det inget bloggat på ett par veckor. Jordgubbar är ju inte längre högaktuellt men de har varit rätt dominerande hemma hos oss i sommar. DN meddelade som vanligt att det är slut på självplockandet nu, alla vill köpa sina gubbar plockade och klara. Och jag hoppas som vanligt att DN har fel. På Gotland är det i alla fall betydligt fler än vi som åker på självplock.

I år gick det snudd på överstyr. Så många och så fina jordgubbar har jag knappast sett i hela mitt liv. När vi plockat två kartonger (ca 10 kilo) kunde vi inte sluta utan hämtade en till. Det slutade på 16 kilo jordgubbar. Och det tog kanske en timme! Sen var det bara att rensa, sylta, safta, frysa in och äta, äta, äta...

Vi försökte variera oss när det var dags för efterrätt:
- Jordgubbar med citronmeliss. Snyggt men inte så märkvärdigt precis
- Jordgubbar med passionsfrukt. Inte lyckat.
- Jordgubbar med vaniljsocker. Nej!
- Jordgubbar med fläderblommor. Snyggt men de slokade rätt fort.
- Jordgubbar med limesocker. Ja! Bara att blanda rivet limeskal och strösocker (tack Anne för tipset). Ljuvligt gott!
- Jordgubbar med lime och basilika. Vinnare, väldigt otippat! Jag tyckte det lät lite krystat men prövade i alla fall. Blandade rivet skal och pressad saft från en lime med rätt mycket hackad basilika och en halv dl socker. Lät jordgubbarna (en liter) dra i det en stund. Det blev friskt och lite annorlunda. Lite vuxet.

En annan sanslöst god efterrätt i all sin enkelhet: Gute glass honung/saffran med rårörd jordgubbssylt:

Sylten är väldigt lätt att göra om man har en potatisstöt. Stöt bara bär och socker, ca en dl socker per liter bär, så att de går sönder ordentligt. Och rör om. Om bären har stått och väntat så låt dem rinna av innan om sylten ska frysas in. Den kan bli lite rinnig när den tinar.

Nu har vi ungefär 15 burkar vanlig jordgubbssylt, 5-6 burkar fryst rårörd sylt, två flaskor saft, en flaska fläder- och jordgubbssaft (mycket god) och väldigt många bilder på jordgubbar....

Smultron!

De riktigt stora delikatesserna är dyra: anklever, ostron, tryffel... Exklusiviteten bidrar väl till smakupplevelsen på något sätt. Smultron är kanske också dyrt men till skillnad från de andra är det inte så svårt att hitta och plocka själv. Och frågan är om inte smultron är det allra godaste som finns.

Här är det inte läge för några recept egentligen. Har man smultron ska man äta dem helt enkelt. Koka sylt på smultron lär gå men är krångligt, och att lägga dem på en gräddtårta ser jag enbart som slöseri. Trä dem på ett strå eller ät dem med lite socker och mjölk.

Har man väldigt mycket smultron kan man kanske tänka sig att göra lite likör i alla fall för att få återuppleva doften till jul. Ett gammalt recept från Allt om mat:

1 1/2 liter smultron
75 cl konjak
1-2 dl florsocker

Rensa bären och lägg i en burk, häll på konjaken, sätt på lock och låt stå 10 dagar.
Sila av och blanda spriten med sockret, slå på flaska och förvara svalt och mörkt. Likören ska gärna stå ett par år men här är en varning på sin plats: vi sparade smultronlikör i över fem år och när vi tog fram den var all smultronarom borta! Det smakade bara tråkigt sprit! Vi hade smuttat på den tidigare och då var smultronsmaken där men tydligen var den inte så livskraftig som vi hade trott.

Jag erkänner att jag aldrig gjort full sats av det här receptet. En och en halv liter smultron!

Semesterläsning

Jo jag tillhör dem som tycker att man kan få prata om semester även om man är pensionär. Och jag har laddat med semesterläsning:

- Filologens dröm av Björn Larsson. Den har jag nästan läst ut. Nördig, rolig och tänkvärd novellsamling där alla novellerna handlar om olika forskare. Den stod i pocketshopen under en rubrik som "Lite svårare" eller något åt det hållet. Men svår är den definitivt inte, bara udda.

- Blodläge av Johan Theorin. Någon deckare måste man ju läsa på semestern och jag gillar Johan Theorin.

- Gryning över Kalahari av Lasse Berg. Jag skäms lite över att jag aldrig läser facklitteratur. Här ska jag göra ett undantag. Det  verkar faktiskt spännande att läsa om oss människor och om hur vi blev det, människor alltså.  Och Lasse Berg är ju så lärd och så entusiastisk och så smittande med sitt engagemang.

- Intelligent life. The Economists kvartalsmagasin. Titeln låter kanske lite pretto men här finns något för alla. Tur att den inte kommer oftare för jag hinner nätt och jämnt läsa ut den från det ena numret till det andra. Mode, mat, vetenskap, kultur, bildreportage, resor och mycket annat, allting gjort med lätt hand men med en egen twist. Just nu ställer de frågor som först några experter får svara på och sen får läsarna rösta. Som: Vilken är världens bästa uppfinning? Vilket språk är viktigast att lära sig? Den här gången frågar de vilket som är det bästa musikinstrumentet. Det är väldigt roligt att läsa de olika pläderingarna.

- Majnumret av amerikanska Vogue. Fick jag till mors dag av Ettan och Tvåan och upptäckte lite förvånad att den innehöll en hel del läsvärt. Här är t.ex. matskribenten Jeffrey Steingarten regelbunden medarbetare, han som skrev The man who ate everything. Och kändisintervjuerna verkar betydligt intressantare och matigare än de som svenska modemagasin fyller ut sig med.