Barnmat för vuxna. Avocadosallad med aioli

Ungefär en gång varje sommar blir det avocadosallad med aioli. För några dagar sedan var det dags igen och då frågade Mm: Var kommer egentligen det här receptet från? Och jag funderade och funderade och kom fram till att jag har faktiskt hittat på det själv! Det var väldigt många år sedan jag gjorde det första gången och sedan dess har jag varierat det genom åren. Men en del ingredienser måste vara med.

För två personer:
En mogen avocado
En liten banan
En kvarts gurka ungefär, skalad och i bitar, inte tunna skivor
Någon sorts sallad, gärna lite besk
Fyra, fem champinjoner

Sedan blir det lite mer valfritt:
Räkor eller rökt skinka
Kanske ett hårdkokt ägg
Några rädisor
En bit stjälkselleri
Vad man vill, tomater kanske, eller oliver. Jag skulle inte ha paprika eller lök men det är inte förbjudet.

Jag kan höra protesterna: Avocado och banan! 70-tal! Barnmat! Ja, det kan lätt bli lite mesigt, det är därför det är bra med lite besk sallad, kanske endiver, och det är därför det är helt nödvändigt att matcha salladen med en aioli med sting.

Aioli är vitlöksmajonnäs. Det är inte svårt att göra men det kräver tålamod och rumstempererade ingredienser. Ta fram allt i god tid innan det hela ska vispas ihop.

Två äggulor
En tesked vinäger
Salt och peppar
En tesked fransk senap
1 1/2-2 dl olja
Lite, en halv tesked kokande vatten
Två vitlöksklyftor

Rör ihop vinäger, salt, peppar och senap med äggulorna.
Tillsätt oljan droppvis under vispning, här kommer tålamodet in.
När majonnäsen är klar, pressa och rör i vitlöken.
Till slut, rör i lite lite kokande vatten.

Och så ett fräscht rosévin med bra syra, bröd och ost. Tro mig, det blir en så vacker måltid, lätt och somrig, inte barnslig alls.

PS. Det ska stavas med k på svenska, avokado, men jag tycker det ser så konstigt ut.

Inte bara ramslökspesto… Germans sås

Middagen med ramslökspesto som jag beskrev nyligen var som sagt väldigt lyckad. Den innehöll ju också en hel del annat gott. Mm grillade en stor bit lax med skinnet nedåt, inte i folie  utan direkt på gallret. Penslad med lite olja, persillade och grillkrydda. Rostade grönsaker, potatis, morot, färsk lök och sparris och sist men inte minst Germans sås som blivit en klassiker i vårt sommarkök.

German var med i ett matlagningsprogram som hette Landgång för ett par år sedan. Han var kock på ett tankfartyg och han gjorde den här lika enkla som goda såsen som passar till det mesta grillade men allra bäst till fisk:

Blanda lika delar crème fraiche och lättmajonnäs, pressa i lite citronsaft och krydda: salt, peppar och därefter generöst med örtkryddor. Torkade går bra men färska är lite fräschare, dill, persilja och gräslök.

Nästan löjligt enkelt men så gott!

Tack, Karl Ove och Linda Knausgård!

Har precis avslutat mitt Knausgårdprojekt, dvs läst ut alla sex delarna.

Jag tänker inte recensera Min Kamp, det har så många andra gjort så ingående och ambitiöst. För mig har att läsa Knausgårds Min kamp inte liknat att läsa något annat, det har varit en helt annorlunda upplevelse. Det är meningslöst att prata om "en bra bok" eller "en tråkig bok" för det har helt enkelt inte känts som att läsa litteratur utan som att kliva in i en annan människa.

Jag har varit gift med samma person i 37 år. Jag har tre vuxna barn och två barnbarn. Jag har väldigt nära kontakt med allihop och anser mig känna dem oerhört väl. Men ändå inbillar jag mig just nu att det inte finns någon människa som jag känner så väl som Karl Ove Knausgård.

Det jag känner just nu är en enorm tacksamhet. Tack Karl Ove Knausgård för din fantastiska skrivkonst och för din ofattbara uppriktighet. Och tack Karl Ove och Linda Knausgård för ert stora mod och  generositet att dela detta med mig och världen.

Alla älskar ramslök

Ramslöken växer vilt bland annat på Gotland. Bladen påminner om liljekonvaljens men det är omöjligt att ta fel: ramslöken doftar milt av vitlök och varken stjälken eller blommorna liknar liljekonvaljen. Alla delar är ätliga.

I år var entusiasmen för att leta ramslök större än vanligt. Vi hade en gäst som var väldigt ramslökssugen plus att SK visade ett oväntat stort intresse (kanske delvis för att han var lite kär i vår gäst…). Vi gav oss iallafall iväg och plockade. SK ville inte vara med på bild men fångsten ville han gärna visa upp.

I bilen hem diskuterade vi vad vi skulle göra med vår ramslök. SK ansåg att den kunde användas otillredd, som krydda men han stödde också förslaget om ramslökspesto till den grillade laxen som vi skulle ha till middag. Och så blev det: ramslökspesto och lite hackad ramslök vid sidan om. Det blev så gott!

Det här är precis ett sådant recept som jag själv inte brukar gilla; inga exakta måttangivelser! Men vi tog lite i  taget av allt och ökade på vartefter. Och vi använde alltså hela plantorna, stjälkar, blad och knoppar.

Ramslökspesto:

Ramslök, drygt 50 gram

1 dl olivolja ungefär

En bit parmesan, den behöver inte rivas, skär den bara i bitar

ca 25 g pinjenötter

salt och peppar

Kör allt i matberedare tills det blir lite krämigt och sen, smaka av, komplettera, smaka av, komplettera, tills det blir perfekt!

På bilden syns peston i förgrunden och bakom den naturell hackad ramslök.

Jag antar att det går att spara pesto som blir över några dagar. Det blev aldrig aktuellt här. 

Joyce Carol Oates: De fördömda. Ren läsfest!

Jag har läst åtskilligt av Joyce Carol Oates och tycker att även hennes sämre böcker är bättre än mycket annat. Hennes bästa böcker är rena upplevelser. Ofta är det kvinnor i centrum, skakande, våldsamt men rätt ofta också försoning (mot slutet). Väldigt nutida och fruktansvärt skarpt, obarmhärtigt genomskådande.

Roligt är det sällan. Men Mitt i livet var faktiskt bitvis väldigt rolig, även om den också är dramatisk och otäck. Så hon kan när hon vill. Sen läste jag Wild Nights för några år sedan och häpnade. Fem totalt fiktiva, fantasifulla och märkliga historier om fem författare (Edgar Allan Poe, Emily Dickinson, Henry James, Mark Twain och Ernest Hemingway). Skräck, groteskt, sanslöst kreativt. Och fruktansvärt roligt!

De senaste åren har det för min del blivit mer av den traditionella Oates, The gravedigger´s daughter, Dykvinnan, Little bird of heaven. Men så snubblade jag över De fördömda och upplevde en läsfest som jag inte ville skulle ta slut! Den är jättetjock men den hade gärna fått fortsätta ett par hundra sidor till.

Platsen är Princeton, en stad i New Jersey med ett aktat universitet där ju JCO själv är verksam. Tiden är 1905. Universitetets rektor är Woodrow Wilson, och flera "verkliga" personer dyker upp: Upton Sinclair, Jack London, Mark Twain. Men Princeton drabbas av en förbannelse; folk blir galna, små barn dör, demoner dyker upp vid de mest oväntade tillfällen. Det börjar med att den ljuva Annabel flyr från sitt eget bröllop tillsammans med en mystisk person, och efter det kommer tragedierna i rask takt. Särskilt hårt tycks Annabels släkt drabbas, men även andra människor i och faktiskt även utanför Princeton råkar illa ut.

Alla dessa ekipage som skådas i dimman för att sedan bara försvinna, dessa kvinnor som skymtas i sammanhang där de inte borde vara, dessa ormar som lösgör sig i klassrummet och skrämmer vettet ur skolflickorna, är det en hemsökelse eller är det masshysteri? Eller kanske båda delarna?

Det lilla samhället är benhårt segregerat, både vad gäller ras och klass. Inte ens de personer som förefaller lite mer vidsynta i vissa frågor berörs av de lynchningar som förekommer i trakten och de har ingen som helst sympati för sitt eget tjänstefolk. Upton Sinclair är brinnande socialist men det är han ganska ensam om. Och förresten bor han utanför stan.

Historien berättas av en ättling till "en som var med", en ganska odräglig och mycket fördomsfull herre med många utvikningar och omständliga funderingar.

Det här är en bok som har allt: en dramatisk historia, ständiga överraskningar, romantik, skräck, humor och en politisk underton. Det är en fullständigt gränslös berättelse där vad som helst kan hända och ingen går säker.

Leve glassmaskinen! Chokladglass med munstopp

Jag råkade nämna för SK (Stora Killen, snart 6) att vi har en glassmaskin. Han stirrade på mig som om jag hade sagt att vi hade ett rymdskepp i garaget och sen var det bara att springa hem och göra glass!

Han överskattade den något, han ville inte välja smak utan ha alla smaker. Jag fick förklara att den bara klarar en smak i taget och då valde han choklad med munstopp (Non-stop. Han envisas med att säga munstopp, ja man stoppar dem ju i munnen). Det blev succé.

Glassmaskinen har vi haft i 25 år. Mm fick den av sina syskon när han doktorerade, men det är jag som har använt den i alla år. Såhär gjorde SK och jag:

3 äggulor
1/4 dl socker
vispas fluffigt.
2 dl mjölk
värms i tjockbottnad kastrull
100 g mörk choklad
bryts sönder och får smälta i mjölken.
Ta kastrullen från plattan och vispa ner ägg och socker i chokladmjölken.
Värm försiktigt under omrörning till det tjocknar.
Låt svalna
Rör i 1 1/2 dl vispgrädde
Och släng i en näve non-stop
Kör i glassmaskinen.

Det blev så gott! Det gick åt så fort så jag inte hann ta någon bild. Nästa gång ska vi göra päronglass. Med munstopp, dajmkulor och Marianne, säger SK.

Dave Eggers: The Circle

Det måste väl vara bra om alla vet allt om alla? Om man vet att man är iakttagen så sköter man sig helt enkelt. Total transparens skulle leda till slutet för kriminalitet och maktmissbruk, korruption och dåliga vanor.

Det är kärnan i The Circles verksamhet för bokens huvudperson Mae Holland. Hon köper budskapet med hull och hår och vet inte till sig av lycka när hon får jobb där. The Circle är världens mest attraktiva, snabbast expanderande och mest inflytelserika arbetsplats, en sorts sammansmältning av Google, Facebook, Twitter och alla andra system för kommunikation på nätet. Men den är framförallt en utvecklingsfabrik. Här kommer man dagligen fram med ny teknik för att hitta bortförda barn, hålla ögonen på polisen i militärdiktaturer, hålla koll på sitt eget hälsotillstånd, se till att alla använder sin rösträtt, spåra upp förrymda brottslingar och mycket mycket annat. Kreativiteten är oändlig. Mae hamnar i främsta ledet genom att bli "transparent", dvs hon går alltid omkring med en liten kamera om halsen så att allt hon gör ses av alla hennes följare, vilka är flera miljoner till antalet. Pressen på landets (USAs förstås) makthavare att också göra sig transparenta ökar ständigt, och de som tillåter sig att ifrågasätta The Circle ertappas omgående med barnporr i datorn eller något annat som omöjliggör fortsatt karriär… För egen del noterar Mae att hon både blir trevligare och äter hälsosammare när hon är ständigt iakttagen.

Något organiserat motstånd mot The Circle finns inte, det finns bara enskilda stackare som vill vara ifred. Som Maes föräldrar och expojkvän. Men det finns inte längre något sådant som att vara ifred, den som vill det måste ha något att dölja eller vara hopplöst teknikfientlig.

Personskildringen är inte den här bokens starka sida. Inte heller symboliken eller metaforerna som är mer än övertydliga. Men ändå: det här är en bok som jag inte kunde släppa. Den är så nutida, så kreativ och tankeväckande, så underhållande och så obehaglig, så mystifierande och faktiskt också rolig ibland.  Den har många bottnar och jag funderar redan på att läsa om den snart för att upptäcka nya detaljer.