Alla älskar ramslök

Ramslöken växer vilt bland annat på Gotland. Bladen påminner om liljekonvaljens men det är omöjligt att ta fel: ramslöken doftar milt av vitlök och varken stjälken eller blommorna liknar liljekonvaljen. Alla delar är ätliga.

I år var entusiasmen för att leta ramslök större än vanligt. Vi hade en gäst som var väldigt ramslökssugen plus att SK visade ett oväntat stort intresse (kanske delvis för att han var lite kär i vår gäst…). Vi gav oss iallafall iväg och plockade. SK ville inte vara med på bild men fångsten ville han gärna visa upp.

I bilen hem diskuterade vi vad vi skulle göra med vår ramslök. SK ansåg att den kunde användas otillredd, som krydda men han stödde också förslaget om ramslökspesto till den grillade laxen som vi skulle ha till middag. Och så blev det: ramslökspesto och lite hackad ramslök vid sidan om. Det blev så gott!

Det här är precis ett sådant recept som jag själv inte brukar gilla; inga exakta måttangivelser! Men vi tog lite i  taget av allt och ökade på vartefter. Och vi använde alltså hela plantorna, stjälkar, blad och knoppar.

Ramslökspesto:

Ramslök, drygt 50 gram

1 dl olivolja ungefär

En bit parmesan, den behöver inte rivas, skär den bara i bitar

ca 25 g pinjenötter

salt och peppar

Kör allt i matberedare tills det blir lite krämigt och sen, smaka av, komplettera, smaka av, komplettera, tills det blir perfekt!

På bilden syns peston i förgrunden och bakom den naturell hackad ramslök.

Jag antar att det går att spara pesto som blir över några dagar. Det blev aldrig aktuellt här. 

Joyce Carol Oates: De fördömda. Ren läsfest!

Jag har läst åtskilligt av Joyce Carol Oates och tycker att även hennes sämre böcker är bättre än mycket annat. Hennes bästa böcker är rena upplevelser. Ofta är det kvinnor i centrum, skakande, våldsamt men rätt ofta också försoning (mot slutet). Väldigt nutida och fruktansvärt skarpt, obarmhärtigt genomskådande.

Roligt är det sällan. Men Mitt i livet var faktiskt bitvis väldigt rolig, även om den också är dramatisk och otäck. Så hon kan när hon vill. Sen läste jag Wild Nights för några år sedan och häpnade. Fem totalt fiktiva, fantasifulla och märkliga historier om fem författare (Edgar Allan Poe, Emily Dickinson, Henry James, Mark Twain och Ernest Hemingway). Skräck, groteskt, sanslöst kreativt. Och fruktansvärt roligt!

De senaste åren har det för min del blivit mer av den traditionella Oates, The gravedigger´s daughter, Dykvinnan, Little bird of heaven. Men så snubblade jag över De fördömda och upplevde en läsfest som jag inte ville skulle ta slut! Den är jättetjock men den hade gärna fått fortsätta ett par hundra sidor till.

Platsen är Princeton, en stad i New Jersey med ett aktat universitet där ju JCO själv är verksam. Tiden är 1905. Universitetets rektor är Woodrow Wilson, och flera "verkliga" personer dyker upp: Upton Sinclair, Jack London, Mark Twain. Men Princeton drabbas av en förbannelse; folk blir galna, små barn dör, demoner dyker upp vid de mest oväntade tillfällen. Det börjar med att den ljuva Annabel flyr från sitt eget bröllop tillsammans med en mystisk person, och efter det kommer tragedierna i rask takt. Särskilt hårt tycks Annabels släkt drabbas, men även andra människor i och faktiskt även utanför Princeton råkar illa ut.

Alla dessa ekipage som skådas i dimman för att sedan bara försvinna, dessa kvinnor som skymtas i sammanhang där de inte borde vara, dessa ormar som lösgör sig i klassrummet och skrämmer vettet ur skolflickorna, är det en hemsökelse eller är det masshysteri? Eller kanske båda delarna?

Det lilla samhället är benhårt segregerat, både vad gäller ras och klass. Inte ens de personer som förefaller lite mer vidsynta i vissa frågor berörs av de lynchningar som förekommer i trakten och de har ingen som helst sympati för sitt eget tjänstefolk. Upton Sinclair är brinnande socialist men det är han ganska ensam om. Och förresten bor han utanför stan.

Historien berättas av en ättling till "en som var med", en ganska odräglig och mycket fördomsfull herre med många utvikningar och omständliga funderingar.

Det här är en bok som har allt: en dramatisk historia, ständiga överraskningar, romantik, skräck, humor och en politisk underton. Det är en fullständigt gränslös berättelse där vad som helst kan hända och ingen går säker.

Leve glassmaskinen! Chokladglass med munstopp

Jag råkade nämna för SK (Stora Killen, snart 6) att vi har en glassmaskin. Han stirrade på mig som om jag hade sagt att vi hade ett rymdskepp i garaget och sen var det bara att springa hem och göra glass!

Han överskattade den något, han ville inte välja smak utan ha alla smaker. Jag fick förklara att den bara klarar en smak i taget och då valde han choklad med munstopp (Non-stop. Han envisas med att säga munstopp, ja man stoppar dem ju i munnen). Det blev succé.

Glassmaskinen har vi haft i 25 år. Mm fick den av sina syskon när han doktorerade, men det är jag som har använt den i alla år. Såhär gjorde SK och jag:

3 äggulor
1/4 dl socker
vispas fluffigt.
2 dl mjölk
värms i tjockbottnad kastrull
100 g mörk choklad
bryts sönder och får smälta i mjölken.
Ta kastrullen från plattan och vispa ner ägg och socker i chokladmjölken.
Värm försiktigt under omrörning till det tjocknar.
Låt svalna
Rör i 1 1/2 dl vispgrädde
Och släng i en näve non-stop
Kör i glassmaskinen.

Det blev så gott! Det gick åt så fort så jag inte hann ta någon bild. Nästa gång ska vi göra päronglass. Med munstopp, dajmkulor och Marianne, säger SK.

Dave Eggers: The Circle

Det måste väl vara bra om alla vet allt om alla? Om man vet att man är iakttagen så sköter man sig helt enkelt. Total transparens skulle leda till slutet för kriminalitet och maktmissbruk, korruption och dåliga vanor.

Det är kärnan i The Circles verksamhet för bokens huvudperson Mae Holland. Hon köper budskapet med hull och hår och vet inte till sig av lycka när hon får jobb där. The Circle är världens mest attraktiva, snabbast expanderande och mest inflytelserika arbetsplats, en sorts sammansmältning av Google, Facebook, Twitter och alla andra system för kommunikation på nätet. Men den är framförallt en utvecklingsfabrik. Här kommer man dagligen fram med ny teknik för att hitta bortförda barn, hålla ögonen på polisen i militärdiktaturer, hålla koll på sitt eget hälsotillstånd, se till att alla använder sin rösträtt, spåra upp förrymda brottslingar och mycket mycket annat. Kreativiteten är oändlig. Mae hamnar i främsta ledet genom att bli "transparent", dvs hon går alltid omkring med en liten kamera om halsen så att allt hon gör ses av alla hennes följare, vilka är flera miljoner till antalet. Pressen på landets (USAs förstås) makthavare att också göra sig transparenta ökar ständigt, och de som tillåter sig att ifrågasätta The Circle ertappas omgående med barnporr i datorn eller något annat som omöjliggör fortsatt karriär… För egen del noterar Mae att hon både blir trevligare och äter hälsosammare när hon är ständigt iakttagen.

Något organiserat motstånd mot The Circle finns inte, det finns bara enskilda stackare som vill vara ifred. Som Maes föräldrar och expojkvän. Men det finns inte längre något sådant som att vara ifred, den som vill det måste ha något att dölja eller vara hopplöst teknikfientlig.

Personskildringen är inte den här bokens starka sida. Inte heller symboliken eller metaforerna som är mer än övertydliga. Men ändå: det här är en bok som jag inte kunde släppa. Den är så nutida, så kreativ och tankeväckande, så underhållande och så obehaglig, så mystifierande och faktiskt också rolig ibland.  Den har många bottnar och jag funderar redan på att läsa om den snart för att upptäcka nya detaljer.

Carl Butler. Vitkålspuré

En gång i tiden kom det inte ut mer än några kokböcker om året i Sverige. De som skrev dem var i allmänhet inte programledare eller deckarförfattare utan hade oftast matlagning som yrke. En av dem hette Carl Butler och hans första kokbok kom ut 1974.

Den blev stilbildande. Fram till dess bestod kokböckerna mest av text men här fanns stora bilder på de färdiga rätterna. Dessutom var recepten uppställda i punktform och synnerligen pedagogiska. Här fanns inget bohemiskt "koka tills det är klart" eller "lite salt" utan här gällde exakt antal minuter och måttenheter ner till minsta kryddmått. Det blev helt enkelt omöjligt att misslyckas!

Jag plastade in mitt ex. Det var nog tur för det har använts regelbundet i alla dessa år...

I helgen hade vi bordeauxprovning med några vänner. Det var dags att dricka upp 90-talsflaskorna tyckte vi, och även om några av dem nog hade klarat några år till i vinkylen så blev det en härlig upplevelse. När vi hade sniffat, smakat och antecknat klart blev det dags att testa hur vinerna funkade till maten som var Butlers lammstek. Den tänker jag dock inte gå in på här även om den är ljuvlig utan nu går vi över till hans fantastiska vitkålspuré! 

Jag fattar inte att man kan göra något så gott av vitkål. En av gästerna var också mycket skeptisk men det slutade med att alla var lyriska och ville ha receptet.  Butler säger ärligt att han fått det av en vän som hittat det i Elle, men för mig är det Butlers vitkålspuré:

För fem-sex personer

Ett litet eller ett halvt stort vitkålshuvud

salt, peppar, muskot, lagerblad, timjan

50 g smör (på Butlers tid var det margarin som gällde, men så bokstavstrogna är vi inte)

50 g vetemjöl

1/2 liter gräddmjölk

1. Ta bort ytterbladen och skär vitkålen smått, koka i lättsaltat vatten med ett lagerblad och en tesked timjan tills den är helt mjuk.

2. Häll av vattnet och mixa kålen.

3. Gör en redning på smält smör och mjöl, späd med gräddmjölken

4. Blanda i vitkålen, krydda med salt, peppar och muskot

Polisräkor!

Tyvärr älskar jag scampi. Jag vet mycket väl att jag inte bör äta scampi om jag bryr mig om ekosystemet och för det mesta avstår jag också numera. Nu har jag hittat en fullgod, nej en mycket bättre ersättare: Carabineros!

Det är spanska jätteräkor, och de är röda från början, alltså när de är råa. Färgen lär vara densamma som den spanska tullpolisens uniformer, därav namnet. Man kan köpa dem utan att skada miljön och de är sanslöst goda. Mycket mer smak än scampi, mer som havskräftor. Och vackra!

Man kan äta dem nästan hur som helst. Gratinerade med vitlökssmör som havskräftor, råa med mango, koriander och lime i en sallad eller som ceviche. Vi tycker att de är allra godast marinerade och sedan grillade.

Gör en marinad av 1/2 dl olivolja, saften av en halv citron, en droppe tabasco och några droppar worcestershiresås, 1 tesked paprikapulver och salt och peppar. Häll den över räkorna (ca 10 stycken) och låt ligga en stund, en halvtimme räcker bra.

Grilla sedan räkorna i mycket varm panna ett par minuter på varje sida. Häll över några skedar vitt vin när de är klara och njut!

Zadie Smith: The embassy of Cambodia

Jag överskattade min förmåga att läsa på originalspråket för en tid sedan. Jag hade köpt NW av Zadie Smith men det blev bara för jobbigt. Jag kände att jag missade så mycket om jag inte skulle slå upp okända ord hela tiden, så den blev aldrig färdigläst.

Någon månad senare blev jag väldigt glad när jag hittade en annan bok av henne, också på engelska men med bara 69 små sidor, The embassy of Cambodia. Den erbjöd inga språkliga utmaningar och den var alldeles underbar visade det sig.

Fatou är en ung flicka från Elfenbenskusten som jobbar och bor hos en familj i London (här som i NW är det i Willesden). Hon har mat och husrum men ingen lön, och familjen har lagt beslag på hennes pass. I en låda i hemmet har hon hittat en hög oanvända inträdeskort till områdets simhall och en gång i veckan smiter hon dit. På vägen till simhallen passerar hon Kambodjas ambassad, inhägnad av en hög mur bakom vilken ett evigt badmintonspelande pågår. Hon hör ljudet och ser fjäderbollarna flyga fram och tillbaka.

Fatou har hunnit gå igenom mycket skit i livet och hon har det inte bra nu heller men hon tycker inte speciellt synd om sig själv. Man kan bli upprörd över hur hon behandlas, men som läsare känner man sig lika säker som hon själv på att allt kommer att bli bra. Det blir inte bra, det blir snarast värre, men, som sagt, det kommer att bli bra…eller iallafall bättre.

Ofattbart att den här lilla boken bara är 69 sidor lång, här ryms så mycket. Livsglädje, vänskap, styrka, ömhet och tillit. En bok som känns som en liten juvel. Man vill låna ut den och ge bort den, man vill att alla ska få läsa den och bli glada och lite uppvärmda inombords.