Att läsa Ulysses

Låt mig säga det genast: Jag läser inte och har inte läst James Joyces Ulysses. Jag började en gång för mycket länge sen på den tidigare översättningen, den som hette Odysseus, men jag kom inte långt. Nej det här handlar om MM och hans pågående projekt.

Han fick Ulysses, alltså Erik Anderssons nya översättning, i present i våras, nästan 800 sidor. Som bekant (?) utspelar sig hela boken under en enda dag, den 16 juni 1904. Och numera firar alla Joycefans den 16 juni som Bloomsday. Leopold Bloom är ju huvudpersonen i Ulysses.

På Bloomsday i år inledde MM projektet Att läsa Ulysses. Han hade räknat ut att om han läser två sidor varje dag så skulle det ta exakt ett år att läsa ut den. Det vill säga, han kommer att vara klar på Bloomsday nästa år.

Så smart! Två sidor orkar ju vem som helst läsa. Och han läser oerhört noggrant, stryker för allt som är konstigt, ord och anspelningar som han inte förstår, och slår upp. För även om Erik Andersson har gjort ett hästarbete och moderniserat språket och kommit närmare originalet än Thomas Warburton, så har han inte gjort det lätt för läsaren. Igår t.ex. tog vi gemensamt reda på vad "stageiritisk" betyder. Det kommer av Stageira, den grekiska staden där Aristoteles föddes.

MM har tillgång till den gamla översättningen och jämför emellanåt. Men han har inte originaltexten, och det är kanske lika bra det.

Jag är full av beundran och helt säker på att han kommer att gå i land med detta. Den 16 juni 2013 kommer han att kunna  luta sig tillbaka och sälla sig till den exklusiva skara som läst vartenda ord i Ulysses.

Jag kommer att tänka på när jag gick hos Viktväktarna förr i tiden och en konsulent (de heter så, inte lärare eller ledare eller coacher) berättade om en kvinna som gått hos henne långt tidigare och som var väldigt väldigt överviktig. Hon hade rivstartat trots varningar och gått ner rejält i vikt men sen förstås tröttnat, och när de träffades igen tio år senare var hon lika tung som innan hon började. "Tänk om hon istället hade gått ner fem kilo om året", sa konsulenten. "Då skulle hon ha gått ner femtio kilo nu!"

Precis! Stora mål och realistiska delmål, det gäller både kropp och kultur.

Kräftor och krusbärskräm

Finns det något som inte redan är sagt om kräftor? Ja kanske,  det finns inte så mycket tips på vad man ska göra om man får kräftor över, för det får man ju sällan. Men vi hade det trevliga problemet i år.

Vi brukar köpa levande kräftor och koka själva men i år fick vi köpa ett kilo frysta svenska flodkräftor. Det var ett tungt kilo! Och stora!

Så nästa dag satt vi med en hel del kräftor att äta till lunch. Det blev en saffrans- och chilimajonnäs till och det blev suveränt gott!

Rör ihop
- en tesked vinäger
- en knapp tesked fransk senap
- en nypa salt
- en äggula

Tillsätt en dl olja mycket försiktigt!
Först droppvis, vispa hela tiden. När hälften av oljan är ivispad kan man ta det lite fortare.
Rör i en påse saffran och lite hackad röd chili.


Krusbären var övermogna och smakade inte mycket men MM ville ha krusbärskräm så jag gjorde det (som rabarberkräm)

Den blev över förväntan. Bärsmaken blev mycket tydligare i krämen och den blev så vacker, mörkt röd.

Hallonmojito

Mojito är nog den godaste drinken jag vet, men vad gör man när rommen är nästan slut? Man försöker lura sig själv med att blanda i hallon så att man glömmer bristen på romsmak.

Det finns en hel del recept på hallonmojito på nätet. Så här gjorde jag två glas:

Muddla
- två limefrukter, delade i klyftor
- ca 20 hallon
- ca 30 myntablad
- 8 cl sockerlag

Blanda i den romskvätt du har kvar och häll upp i två kylda glas.
Fyll på med kolsyrat vatten efter smak. Var försiktig och smaka av så att det inte blir för blaskigt.

Det blev väldigt gott! Nästan lika gott som riktig mojito. 

Sockerlag förresten. De flesta blandar två delar socker och en del vatten, men jag tar hälften av varje.

Koka upp

- en del socker

- en del vatten

Rör ut sockret  under tiden så det smälter. Låt kallna. Man kan spara sockerlag i kylskåpet och ha till nästa drinktillfälle. 

Blå tåget på Rönnells

Det satt en fågel på en sten
och pissa fotogen.
Sen flög han till en annan gren
och sket en tegelsten...

Bevingade ord från Blå tågets skiva Tigerkaka från 1969 Fast då hette de Gunder Hägg. I mitt minne gick våra barn och sjöng på den under 70-talet. Blå tågets övriga kvaliteter var de nog rätt omedvetna, om men de här raderna talade till dem.

Nu har Blå tåget skrivit en bok om sig själva, I tidens rififi, och den hade de litet releaseparty för i går kväll på Rönnells antikvariat. Litet och litet, det var mer än fullsatt och väldigt många av gästerna såg ut ungefär som Blå tågetgubbarna gör idag, grå- och tunnhåriga och lite slitna.

Det blev en rolig kväll. Gubbarna läste lite ur sin bok och gjorde flera låtar. De var i god form även om deras aldrig särskilt vackra röster blivit ännu raspigare med åren. Särskilt Tore Berger lät rätt eländig i början men han tog sig, det var som om han hittade sin sångröst efter några låtar. De var lika tankspridda och dåligt förberedda som vanligt, och det var bara jättecharmigt.

De talar alltid om sig själva som amatörer. De framhåller alltid att flera av dem varken kunde sjunga eller spela när de började. Men deras sånger är underbara, exemplet ovan är missvisande. De är poetiska och underfundiga, roliga och ibland oerhört vassa. Och text och musik är så perfekt gifta med varandra (om det fåniga uttrycket tillåts).

Jag är inte säker på att jag kommer att läsa I tidens rififi. Men jag plockar fram mina gamla LP-skivor med Blå tåget och lyssnar på dem igen.

Duellen - Steven Spielbergs första långfilm

Det är inte alltid de allra bästa filmerna eller böckerna som biter sig fast i minnet. Men de som gör det har väl något visst ändå. Jag såg Duellen i början av 70-talet. Jag minns inte varför jag ville se den men jag har en tydlig minnesbild av hur jag och H grälade utanför biografen. Han ville gå tvärsöver gatan och se en annan film, men jag vann. Och jag tyckte det var den mest spännande film jag någonsin hade sett. Steven Spielberg som hade gjort den, var då ett okänt namn. Det var ett par år före Hajen.

Nu, 40 år senare, köpte jag den på Amazon och såg om den. Och den är fortfarande värsta nagelbitaren, oerhört skickligt gjord och spännande precis hela tiden.

Storyn är enkel: en och en halv timmes bilkörning, två gubbar, två bilar. Dennis Weaver är en normalsnäll (i början) handelsresande som råkar reta upp föraren i en jättelastbil med brännbar last och det får han äta upp resten av filmen. Föraren i den andra bilen jagar honom, hindrar honom från att köra förbi, försöker preja honom och, ja, döda honom. Från att ha varit allmänt irriterad blir Weaver förbryllad, arg, vettskrämd, förlorar all kontroll och återtar den... han spelar oerhört övertygande.

Dennis Weaver gör några försök under skräckresan att påkalla hjälp men han bemöts kallsinnigt eller oförstående. Till saken hör att varken vi eller han någonsin får se den andra föraren, något som gör det hela ännu mer obehagligt.

Det är inte mycket prat i filmen och inte mycket musik heller, mest billjud. Så den som har problem med engelskan klarar sig nog utan svenska texter.

Dagen efter var jag inne i stan med MM i bilen och en annan bil stannade lite oväntat framför oss. Jag hoppade högt!

Den sjungande detektiven

Någon gång på 80-talet satt vi i soffan och häpnade över den makalösa tv-serien Den sjungande detektiven. Något liknande hade aldrig skådats. Inte en utan tre (eller fyra?) stories som gick in i och ut ur varandra på ett nonchalant och sömlöst sätt. Otroligt smarta och kvicka repliker, elakare än Dallas just för att de var så mycket smartare. Väldigt oväntade musikalinslag i de mest absurda situationer. Och  en del riktigt, riktigt fula människor. Jag menar inte att de såg ut som folk gör mest utan en del var jobbiga att titta på, särskilt huvudpersonen Michael Gambon, när han hade sin mest svårartade psoriasis-period i början. (Alltså jag har själv psoriasis så jag har rätt att tycka att det inte är attraktivt).

Nu i sommar har jag och MM sett om den. Och, ja, den höll. Den är fortfarande ett mästerverk. Det är härligt med kulturyttringar som både är underhållande och får en att känna sig intelligent!

Jag följde upp med att titta på den timslånga intervjun med seriens författare, Dennis Potter, på youtube. Det var den sista intervjun som gjordes med honom, han dog strax efteråt i cancer. Han talar med Melvyn Bragg som är en gudabenådad intervjuare, han ställer bra frågor, väjer inte för det som är jobbigt, han lyssnar och ställer följdfrågor och säger till när han inte hänger med. Dennis Potter har inte långt kvar och det vet han, han dricker morfin (eller vad det nu är, något sånt i alla fall) under samtalet och han har så mycket att säga. Han pratar om sig själv, om England, om media (han kallar sin cancer Rupert, efter Murdoch), om livet och döden... Han är osentimental, älskvärd och oerhört verbal.

Hallonvinäger

Nu har vi hallon i mängder och dem är det inte svårt att göra av med. Det är bara att äta och äta och koka sylt och koka saft och göra glass. Lite hallonvinäger måste jag också göra varje år. Den är verkligen försvinnande god, så enkel att göra och så vacker.

Hallonvinäger:
Fyll en flaska eller burk med rensade hallon
Häll på vitvins- eller äppelcidervinäger så det täcker
Låt stå i soligt fönster 14 dagar
Sila av i silduk. Klart. Förvara vinägern mörkt

Likadant gör jag med blåbär, salmbär eller andra bär som jag har gott om. Men inget går upp mot hallonvinägern. Bästa salladsdressingen gör jag på en del hallonvinäger, två delar rapsolja, lite salt och peppar och salladskrydda.