Blå tåget på Rönnells

Det satt en fågel på en sten
och pissa fotogen.
Sen flög han till en annan gren
och sket en tegelsten...

Bevingade ord från Blå tågets skiva Tigerkaka från 1969 Fast då hette de Gunder Hägg. I mitt minne gick våra barn och sjöng på den under 70-talet. Blå tågets övriga kvaliteter var de nog rätt omedvetna, om men de här raderna talade till dem.

Nu har Blå tåget skrivit en bok om sig själva, I tidens rififi, och den hade de litet releaseparty för i går kväll på Rönnells antikvariat. Litet och litet, det var mer än fullsatt och väldigt många av gästerna såg ut ungefär som Blå tågetgubbarna gör idag, grå- och tunnhåriga och lite slitna.

Det blev en rolig kväll. Gubbarna läste lite ur sin bok och gjorde flera låtar. De var i god form även om deras aldrig särskilt vackra röster blivit ännu raspigare med åren. Särskilt Tore Berger lät rätt eländig i början men han tog sig, det var som om han hittade sin sångröst efter några låtar. De var lika tankspridda och dåligt förberedda som vanligt, och det var bara jättecharmigt.

De talar alltid om sig själva som amatörer. De framhåller alltid att flera av dem varken kunde sjunga eller spela när de började. Men deras sånger är underbara, exemplet ovan är missvisande. De är poetiska och underfundiga, roliga och ibland oerhört vassa. Och text och musik är så perfekt gifta med varandra (om det fåniga uttrycket tillåts).

Jag är inte säker på att jag kommer att läsa I tidens rififi. Men jag plockar fram mina gamla LP-skivor med Blå tåget och lyssnar på dem igen.

Duellen - Steven Spielbergs första långfilm

Det är inte alltid de allra bästa filmerna eller böckerna som biter sig fast i minnet. Men de som gör det har väl något visst ändå. Jag såg Duellen i början av 70-talet. Jag minns inte varför jag ville se den men jag har en tydlig minnesbild av hur jag och H grälade utanför biografen. Han ville gå tvärsöver gatan och se en annan film, men jag vann. Och jag tyckte det var den mest spännande film jag någonsin hade sett. Steven Spielberg som hade gjort den, var då ett okänt namn. Det var ett par år före Hajen.

Nu, 40 år senare, köpte jag den på Amazon och såg om den. Och den är fortfarande värsta nagelbitaren, oerhört skickligt gjord och spännande precis hela tiden.

Storyn är enkel: en och en halv timmes bilkörning, två gubbar, två bilar. Dennis Weaver är en normalsnäll (i början) handelsresande som råkar reta upp föraren i en jättelastbil med brännbar last och det får han äta upp resten av filmen. Föraren i den andra bilen jagar honom, hindrar honom från att köra förbi, försöker preja honom och, ja, döda honom. Från att ha varit allmänt irriterad blir Weaver förbryllad, arg, vettskrämd, förlorar all kontroll och återtar den... han spelar oerhört övertygande.

Dennis Weaver gör några försök under skräckresan att påkalla hjälp men han bemöts kallsinnigt eller oförstående. Till saken hör att varken vi eller han någonsin får se den andra föraren, något som gör det hela ännu mer obehagligt.

Det är inte mycket prat i filmen och inte mycket musik heller, mest billjud. Så den som har problem med engelskan klarar sig nog utan svenska texter.

Dagen efter var jag inne i stan med MM i bilen och en annan bil stannade lite oväntat framför oss. Jag hoppade högt!

Den sjungande detektiven

Någon gång på 80-talet satt vi i soffan och häpnade över den makalösa tv-serien Den sjungande detektiven. Något liknande hade aldrig skådats. Inte en utan tre (eller fyra?) stories som gick in i och ut ur varandra på ett nonchalant och sömlöst sätt. Otroligt smarta och kvicka repliker, elakare än Dallas just för att de var så mycket smartare. Väldigt oväntade musikalinslag i de mest absurda situationer. Och  en del riktigt, riktigt fula människor. Jag menar inte att de såg ut som folk gör mest utan en del var jobbiga att titta på, särskilt huvudpersonen Michael Gambon, när han hade sin mest svårartade psoriasis-period i början. (Alltså jag har själv psoriasis så jag har rätt att tycka att det inte är attraktivt).

Nu i sommar har jag och MM sett om den. Och, ja, den höll. Den är fortfarande ett mästerverk. Det är härligt med kulturyttringar som både är underhållande och får en att känna sig intelligent!

Jag följde upp med att titta på den timslånga intervjun med seriens författare, Dennis Potter, på youtube. Det var den sista intervjun som gjordes med honom, han dog strax efteråt i cancer. Han talar med Melvyn Bragg som är en gudabenådad intervjuare, han ställer bra frågor, väjer inte för det som är jobbigt, han lyssnar och ställer följdfrågor och säger till när han inte hänger med. Dennis Potter har inte långt kvar och det vet han, han dricker morfin (eller vad det nu är, något sånt i alla fall) under samtalet och han har så mycket att säga. Han pratar om sig själv, om England, om media (han kallar sin cancer Rupert, efter Murdoch), om livet och döden... Han är osentimental, älskvärd och oerhört verbal.

Hallonvinäger

Nu har vi hallon i mängder och dem är det inte svårt att göra av med. Det är bara att äta och äta och koka sylt och koka saft och göra glass. Lite hallonvinäger måste jag också göra varje år. Den är verkligen försvinnande god, så enkel att göra och så vacker.

Hallonvinäger:
Fyll en flaska eller burk med rensade hallon
Häll på vitvins- eller äppelcidervinäger så det täcker
Låt stå i soligt fönster 14 dagar
Sila av i silduk. Klart. Förvara vinägern mörkt

Likadant gör jag med blåbär, salmbär eller andra bär som jag har gott om. Men inget går upp mot hallonvinägern. Bästa salladsdressingen gör jag på en del hallonvinäger, två delar rapsolja, lite salt och peppar och salladskrydda.

Bruce Springsteen Ullevi 28 juli 2012

Jag tänker inte recensera lördagens Bruce Springsteen-konsert på Ullevi. Det finns så många andra som gör det så mycket bättre. Men det känns nästan som att ha varit med och skapat historia. Det finns knappt ord för  det vi upplevde där, jag och
66 000 andra.

Vad var det som gjorde kvällen så speciell? Bruce själv utstrålade en sådan enorm spelglädje och kärlek till publiken. Och kärleken var ömsesidig. Vi svarade på allt, var med på allt och jublade åt allt. Jag har nog aldrig sett en lyckligare publik.

Det fanns inga svackor under mer än tre och en halv timmes spelning, bara det är ju så märkligt. Det var helt enkelt fest hela tiden. Så tätt, så tungt och så starkt.

Röda vinbär

Nu kommer vinbären. Och hallonen. Och krusbären. Och snart äpplen och päron.

Buskarna med röda och vita vinbär dignar av bär. Det kan bli sylt, saft, gelé, pajer... vi får se. Först ut blir i alla fall mandelkakan, som en del anser är för syrlig. Jag tycker förstås att den är perfekt men den som vill kan blanda ut vinbären med hallon så blir det lite snällare.

Jag har fått tipset att repa vinbär med gaffel. Ofta har de varit för mogna så det har bara blivit mos, men i år kom jag tydligen rätt i tid:

Mandelkaka med bär:

Sätt ugnen på 175 grader
300 g mandelmassa. Riv grovt.
3 ägg. Vispa.
2 msk vetemjöl
Rör ihop mandelmassa, ägg och mjöl
Häll smeten i smord och bröad form, grädda ca 35 minuter. Låt svalna
Koka ihop
saft av två apelsiner
rivet skal av en apelsin
och 3/4 dl socker
Det ska bli lite simmigt
Pricka kakan med en gaffel och häll på apelsinlagen. Det tar en stund för kakan att suga åt sig allt.
Vräk på med bär. Pudra eventuellt över lite florsocker.

I ursprungsreceptet (Kalas, utgiven av Forum 1979) är det halva vindruvor på kakan. Det är också väldigt gott. 

Jordgubbar. Självplock med mera

Av olika skäl blev det inget bloggat på ett par veckor. Jordgubbar är ju inte längre högaktuellt men de har varit rätt dominerande hemma hos oss i sommar. DN meddelade som vanligt att det är slut på självplockandet nu, alla vill köpa sina gubbar plockade och klara. Och jag hoppas som vanligt att DN har fel. På Gotland är det i alla fall betydligt fler än vi som åker på självplock.

I år gick det snudd på överstyr. Så många och så fina jordgubbar har jag knappast sett i hela mitt liv. När vi plockat två kartonger (ca 10 kilo) kunde vi inte sluta utan hämtade en till. Det slutade på 16 kilo jordgubbar. Och det tog kanske en timme! Sen var det bara att rensa, sylta, safta, frysa in och äta, äta, äta...

Vi försökte variera oss när det var dags för efterrätt:
- Jordgubbar med citronmeliss. Snyggt men inte så märkvärdigt precis
- Jordgubbar med passionsfrukt. Inte lyckat.
- Jordgubbar med vaniljsocker. Nej!
- Jordgubbar med fläderblommor. Snyggt men de slokade rätt fort.
- Jordgubbar med limesocker. Ja! Bara att blanda rivet limeskal och strösocker (tack Anne för tipset). Ljuvligt gott!
- Jordgubbar med lime och basilika. Vinnare, väldigt otippat! Jag tyckte det lät lite krystat men prövade i alla fall. Blandade rivet skal och pressad saft från en lime med rätt mycket hackad basilika och en halv dl socker. Lät jordgubbarna (en liter) dra i det en stund. Det blev friskt och lite annorlunda. Lite vuxet.

En annan sanslöst god efterrätt i all sin enkelhet: Gute glass honung/saffran med rårörd jordgubbssylt:

Sylten är väldigt lätt att göra om man har en potatisstöt. Stöt bara bär och socker, ca en dl socker per liter bär, så att de går sönder ordentligt. Och rör om. Om bären har stått och väntat så låt dem rinna av innan om sylten ska frysas in. Den kan bli lite rinnig när den tinar.

Nu har vi ungefär 15 burkar vanlig jordgubbssylt, 5-6 burkar fryst rårörd sylt, två flaskor saft, en flaska fläder- och jordgubbssaft (mycket god) och väldigt många bilder på jordgubbar....