Ostron

Ostron kräver lite invänjning för de flesta, det gäller i  alla fall mig. Jag åt mitt första ostron i min tidiga ungdom på Sturehof men då var det bara för att våga, definitivt inte för att njuta. Ungefär av samma skäl som jag lite senare åt friterade myror.

Sen blev det ett väldigt långt uppehåll, tills Mm gratinerade några ostron och jag tvingade i mig ett. Och så testade jag ett rått med lite schalottenvinägrett och så var jag plötsligt fast...

Sedan dess har jag ätit ostron i Frankrike,  Spanien, USA och Australien men jag tycker nog ändå att de svenska är godast. Ingenstans har ostronen samma sälta och friskhet som i Sverige.

På nyårsafton blev det förstås ostron. Vi startade på lokal redan vid lunch (bilden) och på kvällen frossade vi hemma. Vi åt annat också, blinier med löjrom, hummer, räkor, ost med tryffel och glassbomber, men ostronen var i särklass. Eftersom jag inte dricker öl blev det champagne till, André Clouets Silver Brut Nature. Den är frisk och lätt och passar till skaldjur.

Det räcker med en citronklyfta till men jag tycker det blir extra gott med lite vinägrett. Jag blandade en del vinäger och en del olja och tryckte i rejält med hackad schalottenlök. Det skulle varit rödvinsvinäger men det hade jag inte. Det gick lika bra med hallonvinäger. 

Men som sagt, lägg dem inte i soppan!

Matminnen igen - varning för pernodsoppa med ostron

Till nyår brukar Mm och jag köpa hem lite skaldjur att festa på, en hummer, lite räkor och några ostron.
Ett år höll det på att gå riktigt illa.

Vi hade varit på Nationalmuseum och bland annat sett en utställning med ett dukat bord. Till den hörde en receptsamling med konstnärernas mat. Mm vägrade att inse att detta var en del av konstprojektet (som man säger nuförtiden, idag hade det nog varit lättare att förstå det...). Så han ville göra pernodsoppa med ostron till nyårssupén. Jag tiggde och bad att han skulle skona några av ostronen och lyckligtvis gjorde han det.

Ja, soppan bestod som jag minns det av uppvärmd, skummig pernod med ett antal ostron simmande i. Det var tveklöst det äckligaste jag har ätit i hela mitt liv! Soppan smakade intensivt lakrits och ostronen var verkligen slemmiga klumpar. Det räckte med en sked för att även Mm skulle inse sitt misstag. Men som sagt, han hade ju skonat några ostron så det blev en härlig kväll ändå till slut.

Ostron kräver tillvänjning. Jag ville verkligen gilla ostron så jag började med gratinerade för rätt många år sen för att efter hand våga pröva råa och ännu mer efter hand älska det. Hade pernodsoppan varit min första bekantskap med ostron hade jag nog aldrig börjat gilla dem. Visst kan man tillaga dem,  ostron Rockefeller till exempel (gratinerade med spenat, finns många recept på nätet), är ju jättegott. Men allra godast är de ändå naturella, med bara lite vinägrett med hackad scharlottenlök. Och för oss som inte dricker Guinness, ett glas lätt och frisk champagne!