När jag var lucia. Varken kök eller kultur

Ingrid Hedströms krönika i DN idag (bl.a. om att alla vill vara lucia och avundas den som blir det) väckte ett traumatiskt barndomsminne.

Jag gick i lekskola, alltså som dagis men bara några timmar varje dag, och jag var yngst, bara fyra år. En dag kommer en fröken och berättar att Jannike som skulle varit lucia, har blivit sjuk och kan jag vara det istället? Året var 1950 och då fanns det bara en lucia per dagis, de andra ungarna fick snällt tåga bakom och vara tärnor och stjärngossar.  Smickrad men förskrämd svarade jag ja.

Levande ljus i håret på en fyraåring, nej det hade man inte ens 1950. Det blev en tung elektrisk ljuskrona med ett stort batteri innanför lucialinnet på magen. Och jag var liten och tunn så jag blev väldigt framtung. Dessutom gick de avundsjukaste tärnorna främst i tåget bakom mig och viskade elaka saker hela tiden, så det var ett tufft uppdrag jag hade.

Den stora dagen kom. Föräldrarna satt i samlingsrummet och väntade, och vi tågade in. Sakta, sakta men ändå... Den tunga kronan vickade till och trillade av, ner över ansiktet! Vilken förnedring! Tårarna sprutade på lucian, medan ingen annan kunde hålla sig för skratt. Tärnorna bakom mig jublade!

Det är enda gången jag blivit vald till lucia. Det gav ingen mersmak så jag har aldrig avundats någon lucia efter det.

Mera snaps! Slånbär

Slånbär ska man göra saft av, det har jag sagt förut, se tidigare inlägg. Men om man nu har tagit på sig ansvaret för snaps på julafton så är det läge att pröva något nytt. Alltså slånbärssnaps.

Jag fyllde en flaska med slånbär från frysen och hällde på Brännvin Special så det täckte. Lät stå ungefär två veckor och silade, först i silduk och sen i kaffefilter.

Det blev en väldigt vacker, mörkröd färg och en underbar slånbärsdoft med lite mandelton. När jag smakade av var den dock i strävaste laget. Kanske blir den lite mjukare om den får stå, men det hade jag ju knappast tid med nu, så det fick bli några droppar flytande honung för att runda av. Och nu är den härlig, frisk och bärig!

Att det inte är mer i flaskan beror på att bären tog mesta platsen förut så det var inte så mycket brännvin.

Likör återkommer jag till längre fram...

rönnbärssnaps

Jag hade lite Brännvin Special hemma och en massa gamla rönnbär i frysen. De är bra att lägga på fågelbordet men jag tog en dl för att pröva på att göra rönnbärssnaps.

Det fanns flera recept på nätet men jag gjorde lite på fri hand:
En dl frysta rönnbär
ca 3 dl brännvin
lite flytande honung, några droppar bara

Jag blandade allt i en flaska och lät den stå i fyra dagar. Sen silade jag i silduk och kaffefilter. Jag hade varit väldigt försiktig med honungen så jag fick hälla i lite till. Här måste man smaka sig fram, det ska ju vara snaps och inte likör, men den får ju inte vara för frän heller.

Snapsen fick vacker färg, blekrosa, och den har förhoppningsvis rundats av lite till jul. Helst borde man nog lagra den ett år, men det får bli en annan gång.

Mistral, Enskede

Det fanns tre skäl till att vi besökte restaurang Mistral i går:
- Vi firade bröllopsdag (36 år)
- Mistral ska lämna Enskede
- Vi ska lämna Enskede

Vi var på Mistral en gång för länge sen, när det låg i Gamla Stan. Det blev oerhört dyrt men det var en upplevelse. Sen flyttade de ut till oss och deras rykte blev lite naggat i kanten (inte för att de flyttade utan för att de skulle ha blivit lite tråkiga). Och nu ska de alltså stänga och flytta till Frankrike.

Jo, det blev en upplevelse den här gången också. Men mer för vinerna än för maten faktiskt. Vi åt och drack:

1. Vin Jaune från Jura som aperitif och till den första (och bästa) rätten:
Bakad lök med torkade plommon, brynt smör, grädde med rosor och vinäger.
Vinet smakade lite som sherry och jag hade föredragit bubbel som aperitif, men till maten fungerade det suveränt. Smakerna i maten bröts mot varann på ett spännande och ändå harmoniskt sätt. Det var helt enkelt väldigt gott.

2. En underbar vit bourgogne från Viré-Clessé 2005. Till den en rätt som presenterades som potatis med äpple, granskott och friterad grönkål. Friskt och gott, det smakade faktiskt lite gran.

3. Samma vin till nästa rätt som var rådjur med rotsaker, yogurt, lingon och rödkål. Här var det för mycket rödkål för att de andra smakerna skulle komma till sin rätt.

4. Nu fick vi en kanna grönt té och jordärtskockor och rödbetor med rosor och röda bär. Fina smaker men liksom nästan allt vi åt, väldigt diskret. Sensationerna uteblev i maten. Däremot nästa vin...

5. Chateau le Puy 2004, en ekologisk bordeaux som luktade! Ja, man ska inte säga lukta om vin utan dofta men det här luktade. Illa! Men det lugnade sig efter ett tag och doften blev mer komplex, läder, stall och mörka bär. Nu åt vi hjortkalv som var mycket hastigt halstrad, nästan helt rå. Till den plommon, kål och blåstångssmör vilket låter mer spännande än det var.

6. En liten mellanrätt med pumpa och grädde. Det hela var fruset, men visst, det smakade pumpa.

7. Till efterrätten kom ett nytt jura-vin, Vin de Paille 2007, helt ljuvligt. Vinhuset var detsamma som för det första vinet, André et Mireille Tissot. Alla vinerna var ekologiska om jag fattade rätt. Och desserten? Tja, det var glass och mjölk på rotselleri! Vi var inte så förtjusta. Dessert ska vara som ett utropstecken tycker jag, men det här var mer ett litet tankstreck.

Alltså: Allt var gott men det var så diskret hela tiden, inget som stack ut. Väldigt milt och finstämt. Medan vinerna som sagt var sensationellt bra. Det var ändå väldigt roligt att vi hann dit medan både Mistral och vi var kvar i Enskede!

Filmfestival!

Om man är pensionär och bor i Stockholm och gillar film så kan man uppleva nästan total lycka en dryg höstvecka. Då äger Stockholms filmfestival rum, och allt är billigare för pensionärer! Årskortet kostar 160 kr och en biljett 50 eller 75! Sju filmer hann jag med. Här lite om dem och vad de (inte) handlar om:

- Call girl. En riktig käftsmäll. Jag kunde knappt resa mig ur biofåtöljen, så tagen var jag. Stark, tät, oerhört snygg och väldigt gripande film om förlorade småtjejer och deras maktlöshet. Den handlar inte om Olof Palme som man kan tro när man läser tidningarna. Snarare var det en dundermiss och totalt onödigt av filmskaparna att göra makthavarna igenkännliga.

- Caesar måste dö. Av bröderna Taviani. Om fångar på ett högriskfängelse som deltar i ett projekt där de sätter upp Shakespeares Julius Caesar. Inspelad på ett fängelse med interner i rollerna. Också väldigt gripande, om frihet och fångenskap. Shakespeares pjäs känns mer levande än om jag sett den direkt.

- Lotus. Kinesisk film om en ung sanningsälskande tjej som gör sig omöjlig överallt och som det går illa för. Inte så lyckad film men kul att se lite nutida kinesisk vardag.

- The Central Park Five. Dokumentär om fem svarta killar som i sina tidiga tonår 1989 greps misstänkta för en brutal våldtäkt på en vit kvinna i Central Park, New York. De drevs att erkänna, vettskrämda och förvirrade och spärrades in, fyra på ungdomsvårdsskola och en i fängelse. Långt senare erkände den verklige gärningsmannen. Killarna har aldrig fått någon upprättelse, och deras liv är mer eller mindre förstörda. Oerhört upprörande film, väldigt välgjord.

- Dom över död man. Jan Troells film om Torgny Segerstedt. Väldigt intressant men lite träig. Lika mycket om Segerstedts knepiga privatliv som om hans stenhårda hållning mot nazismen. Pernilla August gör ännu en lysande prestation (den första var i Call girl). Hon måste vara en av våra största skådespelare i dag

- Beasts of the southern wild. Mycket märklig film om en grupp människor i Louisianas träskmarker som lever för sig själva lite bortom civilisationen. Katrina-orkaner och översvämningar hotar deras existens men de vägrar låta sig evakueras. I centrum står sexåriga Hushpuppy, en helt fantastisk liten tjej. Först kändes det lite Tree of life (den jobbigaste film jag har sett) men sen blev det handling och spänning och tårar och dramatik och alldeles underbart!

- The Master. Omtalad  film av Paul Thomas Anderson med Philip Seymour Hoffmann och Joaquin Phoenix. Känd för att den inte handlar om scientologerna. Nåja, det handlar om en snarlik sekt och Hoffmann är den karismatiske sektledaren. Här är det på gränsen till mer uppvisning än film. Phoenix och Hoffmann slår nästan knut på sig själva i jakten på en Oscar. Hoffmann lyckas dock ändå verka så totalt obesvärad i sin roll, han är helt makalös. Det är helt enkelt en fest att se honom i varenda scen. Phoenix är också imponerande men det känns nästan som om han jobbar lite för mycket...

Matminne - kalvhjärna och chokladmousse

För många år sen var Mm och jag i Paris för att gå på 50-årskalas. Vi bodde på ett litet hotell där en av de andra kalasgästerna också bodde. Mm var jätteförkyld första dagen, helt under isen och blödde näsblod, eländigt. Jag som hade tänkt åka över halva stan för att gå på någon lyxig restaurang.

Men Mm hade spanat in ett litet ställe typ tio meter från hotellet som han tyckte såg bra ut, de hade nämligen vita dukar på borden. Det var ett säkert tecken enligt honom. Och längre än så orkade han ju inte gå, så vi gick dit tillsammans med vår nyvunna vän, den tredje kalasgästen.

Det var verkligen ett gulligt ställe med virkade spetsar överallt och en stor, vänlig kvinna som tog emot oss. Men överallt satt ensamma män och åt något som såg skumt ut och som jag aldrig hade sett förut. En titt på menyn avslöjade att det var tête de veau, kalvhuvud. De åt hjärnor...

Jag var alltså misstänksam trots virkade spetsar men det fanns annat på menyn. Vi åt en ljuvlig chateaubriand, men det som fastnat bäst i minnet är efterrätten. Vi beställde chokladmousse, och istället för varsin liten portion fick vi en jätteskål att dela på. Ställets ägare noterade stolt vår entusiasm, hämtade en sked och slevade upp lite ur vår skål även till sällskapet vid bordet bredvid som suttit och tittat avundsjukt.

Det var en mild, rätt ljus och luftig chokladmousse, inte alls som den vi brukar göra hemma men minst lika god.

Hos oss är det Cattelins chokladmousse som gäller, nu och alltid. Alla försök att förnya receptet har stött på hårt motstånd i familjen:

1/2 dl starkt kaffe
100 g mörk choklad
1 äggula
3 dl grädde

Värm kaffet försiktigt och låt chokladen smälta i det. Låt kallna. Rör i äggulan. Vispa grädden, inte för hårt och blanda allt.

Slånbärssaft

Av alla alkoholfria drycker finns ingen godare än slånbärssaft. Med sin komplexitet, söt och samtidigt kärv och frisk, funkar den lika bra som rödvin till maten. Men barn gillar den också, åtminstone gör SK (Stora Killen, mitt fyraåriga och hittills enda barnbarn) det. Den är en suverän törstsläckare. Så den går fort åt, det blir inte mycket saft av en massa bär.


Receptet finns i Svenska bärboken och är omöjligt att misslyckas med. Minst två liter slånbär bör man ha för att det ska vara meningsfullt. Om de plockas före den första frosten bör de ligga i frysen något dygn innan de används. Där kan de för övrigt ligga nästan hur länge som helst.

Lägg slånbären i en bunke som har lock. Koka upp vatten (ca en halv liter till två liter bär) och när det kokar, häll det över bären, det ska täcka precis. Lägg på locket.

Låt stå till nästa dag, sila då av vattnet och koka upp det igen och häll tillbaka det över bären. Om det inte täcker så ta lite mer vatten.

Upprepa det här ett par dagar, tre till fem dagar kanske. Det här är det enda som kan vara knepigt, jag glömmer lätt bort att upprepa ritualen om jag har ställt undan bunken. Men det gör inget om man glömmer någon dag.

Nu är det dags att sila av saften för sista gången. Då bör man köra den i silduk för att den inte ska bli så grumlig. Mät saften och koka upp den. Tillsätt ungefär 6,5 dl socker per liter avrunnen saft och koka upp igen. Skumma ordentligt. Om du ska ha konserveringsmedel i, rör ut ett kryddmått bensoat per liter saft i lite av saften och blanda i. Häll upp på varma rena flaskor och förslut dem.


Funkar också att blanda drinkar med. Den här gjorde jag på rom, slånbärssaft, vitt vin, sockerlag och mynta. Den blev väldigt god.